Ökenblomman

Här är min älskade mamma. Hon är 78 år. Hon har varit o är en underbar mamma, utöver det vanliga. Hon har älskat och älskar oss (sina barn), barnbarn o barnbarnsbarn på ett besynnerligt sätt. Hon har alltid varit min klippa i livet. När alla andra svikit så har hon funnits där. Jag är ganska övertygad om att jag aldrig hade orkat mig fram i livet utan henne. Vi har aldrig haft några hemligheter för varann, och jag vet om ohyggliga saker som hänt henne i livet, och trots det har hon stått upp för oss och gett oss 100% kärlek och stöd.

Hon arbetade själv som sjuksköterska och en mkt hängiven sådan. Hon var mkt omtyckt på sina jobb och var alltid noga med att värna om de gamla och sjuka och se till att de fick en bra vård. Tyvärr får hon inte själv all godhet tillbaka som hon givit på sina arbetsplatser. Där hon bor nu har mkt hänt och vi har fört fram kraftig kritik och kanske de måste anmälas. Det visar sig framöver, hur den nya läkaren, nya sköterskan och nya chefen hanterar den ohållbara situationen på boendet. Det finns ett fåtal riktigt bra personal, de andra borde förbjudas att ha såna jobb över huvud taget.







Här ser ni en älskad hand, en älskad moders hand, som här bär färska märken efter en medelstor hjärtinfarkt för mkt kort tid sen. Vi trodde alla att hon inte skulle klara den krisen. Läkarna står förundrade och vi med. Men vi förstår ju vem som håller henne vid liv. Hon är helt enkelt inte klar här än. Hon säger det själv, att hon har svårt att släppa taget, trots att hon längtar hem till himlen. Aldrig har jag mött en så god människa, så rakt igenom vacker, så osjälvisk och kärleksfull. Jag är ödmjukt stolt över att jag får vara dotter till denna märkliga person, som klarat så många motgångar och kriser som vem som helst skulle dö direkt av. Herren bär henne på ett otroligt sätt igenom allt.






Idag var hon så pigg och glad, skrattade och busade o åt en hel hamburgare, strips, dricka, två kakor och kaffe. För ca en o en halv vecka sen hade hon en svår hjärtinfarkt och vi var helt säkra på att hon inte skulle klara det, och här satt hon med mig idag och pratade, skrattade och busade som bara vi gör :). Tack gode Gud för den extra tid vi får med mamma!

Det är över fyra år sen nu hon blev sååå ohyggligt svårt sjuk, när hon fick en MEGA-stroke och var så på vippen att dö. Efter koma i två veckor vaknade hon upp. Stroken satt på v sida och läkarna sa till oss att om hon vaknar så kommer hon troligtvis inte kunna varken prata eller äta.

Hon både pratar och äter, och hennes personlighet är inte rubbad ett endaste dugg. Hon är högersidesförlamad och därför svårt handikappad på det viset, men hon kan äta själv och känna smaker och fortfarande vara vår älskade mamma, svärmor, mormor och farmor, o gammelmormor och gammelfarmor :) <3








Jag lovar, det finns INGET som känns så varmt och tryggt för mig som att få höra mammas röst, känna hennes doft och närhet. Hon är en ren och ljuvlig människa, en Gudskvinna i ordets rätta bemärkelse.






Mamma har en fantastisk humor, och jag tror att jag ärft den , i alla fall en del. Hon har en förmåga att skoja om det mesta. Det är underbart tycker jag. Jag vet att många kristna i den äldre generationen kan vara lite stelbenta av sig och många sitter fast i den gamla syndakatalogen och ser fel o brister med allt o alla. Sån har mamma aldrig varit. Underbart!

Många av oss kristna känner en speciell tillhörighet till en speciell rörelse, ex, missionsförbundet, pingstvännerna, etc. Jag har varit med i en missionsförsamling, en helt fri församling och flertalet pingstförsamlingar, och det värsta jag vet är när folk frågar mig vad jag är, om jag är religiös, om jag tillhör de eller de. Jag blir lite arg faktiskt, att man ser det på det viset. För det första så är jag LÅNGT IFRÅN religiös. Det är det värsta uttryck som finns, och de absolut tråkigaste och tommaste människor jag mött, de religiösa. Nej det tar jag definitivt avstånd ifrån. Jag står som medlem i en pingstförsamling jag inte trivs i, men oavsett om jag trivs där eller inte så ÄR JAG INGEN PINGSTVÄN! Jag lever mitt liv i Jesu närhet 24 timmar varje dag, och går alla mina steg med honom. Det är sanningen om mig.

Den som gett mig den styrkan och hjälpt mig att lära känna Jesus på riktigt är min mamma, som alltid själv varit en Jesusmänsika. Det finns inget förbund eller församling som är rätt eller fel. ALLT är fel, om man inte lever för Jesus. Allt är rätt om man lever för Jesus och lyssnar till honom i första hand och till din pastor i andra hand.







<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Min govän Bettan o jag, igår kväll på stan i Söderhamn. Vi gick med i ett fackeltåg efter en fantastisk koncert i Norrtullkyrkan, till förmån för Värmestugan , som sååå väl behövs. Den är nerläggningshotad. Jag blir så arg! Jag har arbetat på RIA i Gävle i 9 år tidigare som behandlingsassistent och har ett mkt stort hjärta för dessa människor som hamnat snett. De är människor och precis lika mkt värda som någon annan av oss. Jag BER till Gud att det ska ordna sig så de kan få finnas kvar. Fy skäms, Söderhamns kommun!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!








Här bor jag, mitt ute i en fantastisk natur. Jag trivs så bra<3








Min vy <3








Så här såg den ut, min smörgåstårta jag gjorde till min födelsedag. Den är jättestor, men gick åt helt :). Kul! Den brukar vara mkt populär, så även denna gång :). JAg blev mkt uppvaktad trots att jag fyllde ojämnt. Kände mig så älskad. Så glad! Tack alla som förgyllde min afton då <3<3<3









Hm... egentligen ska de här bilderna vara före, för de är från nyårsafton, men strunt samma :). Robban o jag satt hemma hos mig och hade det lugnt och skönt, åt gott o tittade på lite nyårsprogram på ettan.

På bilden är en sjukt smarrig räkbakelse som Robban gjorde till förrätt :))).... MUMS!









Efter förrätten så förstår ni själva att vi redan var mätta, så vi fick vänta några timmar till maten, och då var vi så sugna att jag glömde ta fram kameran :). Vi åt då, oxfilé med klyftpotatis och bearnaissås och den goda salladen jag gjorde till (på bild).








Till efterrätt gjorde jag en mkt god sak, skivade bananer, hemodlade hallon, o skivad kiwi i ugnfast form med riven choklad över. En stund i ugnen, sen serveras med vaniljglass. Sjukt, galet gott!!!


Senare (glömde ta fram kameran igen :/) åt vi ost o kex, vindruvor och päron och drack cider till (alkoholfri förstås).


Vi hade en jättefin nyårsafton :)


Här kommer några foton som jag redigerat efter min känsla :)








































Kära vänner, jag önskar er alla en god fortsättning på det nya året.
Hade du något nyårslöfte? Inte jag, men jag ska försöka komma ut mer i sociala sammanhang. Jag älskar att sjunga t ex. Jag började att sjunga som 6-åring, i en barnkör, och har sedan dess, fram till för nåt år sen varit med i olika gospelkörer. Jag slutade i samband med att mamma blev så sjuk. Jag orkade inte längre göra något alls för min egen skull. Nu har det gått drygt fyra år sen mamma fick stroken och jag har besökt henne i stort sett varje helg i Gävle sedan dess. Nu är hon som många vet mkt dålig igen och jag är rädd varje gång telefonen ringer. Förstår ni att det tar all min lilla energi jag har?. Jag älskar henne så djupt och tanken och vetskapen om att hennes tid håller på att rinna ut är en ohyggligt svår känsla i mig, samtidigt så vet jag ju att när hon dör så blir hon frisk, i himlen, och hon längtar dit. Mitt problem med detta är helt egoistiskt. Jag har svårt att släppa taget, och jag vet att mamma kkänner likadant, Hon biter sig kvar här på jorden för sin kärlek till mig, min bror och våra familjer. Men jag ber om att Guds vilja får ske, inte min.


Gud välsigne er alla<3<3<3

Mia

Min/vår kära lilla Snövit, en mkt välkommen familjemedlem. Hennes mamma är en chinchilla-perser och pappan är en norsk skogkatt. Hon har en fantastiskt go personlighet och älskar sin nya "mamma" :) <3, och glad är jag över det<3.







Det här är på julaftons förmiddag, hos min mamma. Vi hade med oss hemgjord julgröt och skinka, bröd etc, så hon fick fira lite riktig jul hon med. Kändes skönt och bra. Mamma mådde bra och var glad. Här har jag min lille Milo, mitt älskade barnbarn i famnen<3






Här är han i sin mammas famn, Lina, min dotter. Det var så roligt att de kunde vara med oss hos mamma då. Gammelmormor är sååå förtjust i lillplutten<3







Här får mamma sin julklapp från Lina m familj, ett fantastiskt studiofoto på lille Milo. Mamma började nästan gråta, så glad blev hon. Ett underbart foto<3







Här är hemma, på julaftonskvällen innan julklappsöppningen. Vi hade en fantastiskt fin jul, och julevangeliet hade sin givna plats hos oss. Självklart!







Nötter är en sån där självklar grej för mig som bara ska finnas :)). Har ni sett Svensson Svenssons jul? Jag är ungefär som pappan i den familjen när det gäller dopp i grytan. Det spelar ingen roll om någon äter av det, men det SKA stå där! :)) Ha ha ha.... jo, så är jag med nötterna, de ska finnas där på bordet från 1:a advent.







... och glögg hoppar vi inte över :), givetvis alkoholfri glögg, apelsinglögg detta år. Det var sååå gott!

När vi åt all god julmat var det ingen som kom ihåg att ta fram kameran :/.







He he ... Här är lilla Snövit nyfiken på en öppnad julklapp, en gammal amazonratt från en entusiast till en annan :). KUL!







Alex med ett av sina paket, det största (tror jag). Vem som fotade denna bild kommer jag inte ihåg, antingen jag, Manda eller Robban.







... och så jag med mitt dille på gosedjur :)<3 Jag älskar såna. Okej det är barnsligt, men det bjuder jag på :) <3. En liten julklapp jag fick.







På juldagen var det dags med en promenad. Robban, jag, Manda o Alex gav oss ut, och givetvis var kameran med :)







...







...







...







...







...






...







Manda o Alex






...







...







Robban o Alex, far o son. Man ser nästan ingen skillnad på dem bakifrån :)







Vår vackra kyrka, som jag ser från mitt sovrumsfönster, och hör väl när klockorna ringer inifrån mitt hem. Underbart! En av Sveriges äldsta kyrkor. Delar av den är från 1100-talet och mkt vackra målningar finns i taket, bibeln från början till slut. Häftigt!







...







...






...







Förstärkt kontrast. Häftig effekt på stenarna :)







Kyrkans hus (Det är här jag går på keramik)







I mellandagarna hos mamma. Här fr v min bror Tomas, mamma, jag och sen min kära morbror Henry, på besök från Kalix.







Här sitter de, mamma och hennes lillebror Henry. De är mkt fästa vid varandra. De är så lika varandra, både till utseende och inuti.







Här får mamma mysa med sitt lilla barnbarnsbarn, Emmy, min brorsdotter. Min bror i bakrunden.







Oskarsborg, Söderhamns ikon kan man väl säga. Finns på östra berget och härifrån kan man se ut över vår lilla stad, och på somrarna är det underhållning här vid en scen, och det finns café, lite lottstånd/korvstånd, dansbana (inomhus), och en minigolfbana.







...







...







...







...







Robban framför borgen









...






...






Scenen och läktaren, i sin vintersömn






...







...






Läktarbänkarna strålar av frostglans







Stängda lottstånd






Stängt café







 Robban kikar ut från min balkong :)








En liten blick in i mitt hem <3







Min kära lilla Snövit<3







Hi hi ... hon följer mig över allt. Just här säger hon till mig att hon vill lägga sig i min famn inne i soffan. Tycker inte om när jag håller på att stöka för länge i köket :). Gospluttan<3



Nu önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Kram från lilla jag<3

Mia

Josef kom och se på barnet

han som ligger i min famn

som vilar vid mitt modersbröst

han som ängeln gett ett namn

Jag ser himlen i hans ögon

Jag hör änglasångens ljud

Se han håller i mitt finger

vårt lilla barn som kom från Gud

Alla stjärnorna de tindrar

för att himlen kommit ner

och Guds änglaskara dansar

hans lilla gossebarn de ser

Vår frälsare är nu kommen

Stäm in med dem och sjung

att barnet i Marias famn

är hela jordens kung

Se min käre Josef

Hans lilla fot ini min hand

Det är här som livet börjar

vårt lilla barn från himlens land

Det är på honom alla väntat

vårt lilla barn vid mammas bröst

Herren gav oss sin största gåva

vår försoning, liv och tröst

♥









Här på bilden är en lycklig jag och min nya lilla kisse, Snövit. Hon är en fantastisk kisse, såå snäll och närhetstörstande, precis som jag :).



Kära vänner, imorgon är det julafton som ni alla vet. En helg då i alla fall jag tänker mer på de som har det svårt, o inte har några nära o kära. Ensamheten många känner på julafton är nog helt obeskrivlig. Vi kan alla lindra denna smärta för några av dem. Öppna ditt hem, bjud in människor som inte kan bjuda igen. Köp några extra julklappar och ge bort. Ring en extra telefonsignal till någon vars telefon oftast är tyst. Uppmuntra fler människor än vanligt. Ge ut fler kramar och vänliga ord och blickar. Ibland behövs det inte så mycket för att kanske rädda någons liv.



♥









23 1En psalm av David.

Den här underbara Bibelversen är något jag fick lära mig utantill när jag var jätteliten. Min mamma och pappa bad först Gud som haver, med mig och min bror Tomas, och sen bad de Herren är min herde, och sen en personlig bön. Det byggde upp en trygghet i oss, trots allt tumult vi fick gå igenom som barn.

Jag uppmanar/önskar att ni låter era barn få denna trygghet att bära med sig i livet. I mina svåraste stunder ligger denna bibelskatt som en omslutande sanning som tröstar och hjälper.







I denna juletid blir det mycket gott att äta, och tidigare lade jag ut julbakgrejer. Och nu veckan, två veckorna som ligger framför så blir det någon tårta av det vanliga slaget, och ...







... smörgåstårta :)



Nä, nu vankas det godis på kvällskvisten, så jag måste sluta skriva nu :).
Jag önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år!

Glöm inte att du är älskad av den Högste och efterlängtad av Honom. Oavsett om- eller hur många julklappar du får, oavsett om du känner dig ensam, så är vi alla lika mycket värda, tvivla aldrig på det<3

Gud välsigne dig kära medmänniska<3<3<3

Kram till er alla

<3<3 Mia <3<3

Glöm inte att minnas de ensamma i jul. Bjud hem någon. Du kommer att få uppleva glädje och välsignelse över detta. Alla kan vi hamna i en sån situation och ingen av oss vill vara ensamma en julafton. Gud välsigne er alla<3









Igår var vi o hälsade på älskade mamma. Här min Manda med momme. Underbart att se dem, o de starka band de har till varandra<3








I mammas julmysiga fönster<3







När vi satt hos mamsen o fikade igår så kom två av mina halvsystrar dit. Jättekul! Vi hade några trevliga timmar tillsammans :) <3







På förmiddagen idag tog jag mig en promenad till vår lilla byaffär för att köpa lite ingredienser till julgodis.







På väg till affären, genom kyrkogården ...







Vår jättefina o gamla kyrka här i byn, Söderala kyrka<3






Kära mamma o jag <3







Väggtext i mitt vardagsrum







Några av mina färdiga pusseltavlor







Min underbara, älskade lilla Milo, idag när vi bakade/gjorde julgodis<3<3<3






Knäck ...







... o en kopp kaffe :)






... saffransdeg på jäsning :)







En glad o busig liten sötnos, mommos älskling<3<3<3





Det går utan formar med :))








Lussebullarna färdiga, o MYCKET goda.





Nu har vi satt oss ner i soffan med allt gott vi gjort, o myser och ser på en film tillsammans.

Allt gott till er alla, dessa dagar före jul.

Kram kram
Mia

   Hur kan det finnas några kvar
Jag tömde ju ut de stora oceanerna
Trodde att alla flöt med

Jag tömde ut de vilda älvarna
... så pass att jag började skymta
den torra och trygga marken där bortom

Sen flöt de stilla åarna efter
Saltslitna ögon värkte ut allt
- trodde jag

Jag hann prova att gå,
några små steg
utan sorgens vadartövlar

Jag upplevde för en stund
hur solens trånande strålar
började att nå mina ögon,
öppningen till själens bråda djup

Men då kom stormen igen
Vinden piskade och den hudlösa själens tårar
har redan svämmat över kansterna
på de gamla nötta vadarbyxorna

Ny oceaner har bildats
och snart är hela världen täckt
av det salta vattnet från mina ögon
kommet av oräkneliga sorgeströmmar
från min blödande själ

En korthårig jag, i väntan på att bli riktigt blond :). Sparde en lång men tunn liten fläta :)






Ikväll var jag o min Manda o sjöng in julen här uppe i Söderala kyrka. Man kan ju inte direkt säga att det var en långpromenad dit, he he .... vi var framme efter max en minuts gång. Jag älskar den kyrkan. Den är så vacker, o en av Sveriges äldsta kyrkor. Delar av den är från 1100-talet.









Barnkören började med att skrida in i kyrksalen som ett litet luciatåg. De var så söta allihopa, o ögonen tårades. Sen sjöng kyrkokören härliga julsånger. De var så duktiga! Prästen där är en så härlig människa, samma man som Manda konfirmerades för tidigare. Han är så äkta, rakt av, säger inte ett enda ord han inte menar. Det var gripande.
Tror jag skulle trivas i den församlingen, och tror att jag, med min djupa innerliga tro och mitt lärjungaskap, skulle behövas där. Vi får se, men tanken känns rätt. Just nu tillhör jag en församling jag aldrig går till, o aldrig har haft en uppgift i. Det är viktigt i en församling att var och en får plats att tjäna Gud med de gåvor Gud lagt ner i var och en. Det finns INGEN som har fått den gåvan att sitta på en bänk i kyrkan varje söndag, o inget mer. Det är i alla fall vad jag tror.












Ja, igår var det 3:e advent, och julen närmar sig. Den här juletiden känns lite annorlunda p g a att saker inte är som förr, o att jag inte mår bra oo tröttheten är som förlamande typ varannan dag o mer. Men jag älskar ändå juletiden. Vi gör alltid helt jul den 1:a advent, med gran och allt :), o sen myser vi bara runt hela december. Bakar när vi har lust o ork, gör julgodis när vi har lust o ork. Annars myser vi mycket på kvällarna, vid tv:n eller bara sitter och pratar, äter clementiner, knäcker nötter o äter julgodis, o njuter av alla ljus.

Vi kommer att ha några stycken med oss på julafton, utanför familjen. Kommer ni att ha det? Glöm inte att det för många är den värsta dagen på året, p g a ensamheten. Tänk om vi alla kunde bli lite mindre ego speciellt på julen. Vi tänkte köpa några julklappar till våra extragäster också, så är de delaktiga i det med.

Nä, nu tänker Manda sätta på en film, o vill ha mitt sällskap. Jag sitter med så länge jag orkar :). Jag är glad över kvällen och tacksam för allt fint jag har, mitt i all kaos.

Det är så jämförbart med ett ställe i bibeln när lärjungarna är ute på sjön tillsammans i en båt och det börjar att storma vilt. De ser Jesus komma gående på vattnet mot dem, o han ropar på Petrus att kliva ur båten o gå på vattnet fram till honom. Jesus sträcker ut sina händer och ser Petrus i ögonen. Petrus kliver över relingen, ut på vattnet med blicken fäst vid Jesu ögon. Han går mot honom. De vilda vågorna bekommer honom inte ett dugg.... ända tills han tappar kontakten med mästarens ögon, han tittar bort från Jesus, och ser den hemska stormen och de skrämmande höga vågorna som härjar kring honom. Då sjunker han!

Tack och lov slutar det inte där. När Jesus ser det, så lyfter han upp Petrus från det vilda vattnet och räddar honom.

Det jag menar är att oavsett hur höga vågorna kan bli i våra liv, i våra omständigheter, hur trasiga och olyckliga vi än är, hur stora sorger vi än går igenom, så är det så, att så länge vi har våra blickar koncentrerade på Jesus och ser lugnet i hans ögon så kan aldrig stormen vinna över oss, den kan aldrig dränka oss. Om vi tappar vårt focus på Honom för en stund, så finns han där och väntar på att vi ska sträcka upp våra händer mot honom. Skynda dig då att åter fästa din blick på honom, och han skall skydda dig mitt i den fasansfulla stormen.

Gud välsigne dig<3

Mia



Ps. Av någon anledning kommer dikten in också i slutet av inlägget. Har försökt att ta bort den där men det går inte. Tyvärr. Så det är bara att låta bli att läsaden en gång till :)

Målning av min bror: Tomas Munkas Larsson

Jag har varit ”kristen” i hela mitt liv, alltså uppväxt i ett kristet hem. Jag fick ju min barnatro från början, men det går inte att leva på sina föräldrars tro, så vid 18-års åldern fick jag en mkt stark upplevelse o lämnade mitt liv i Guds händer PÅ RIKTIGT. Trots det så har mitt fortsatta liv kantats av sorg, smärta, trauman o diverse stora svårigheter. Jag VET att mkt av allt som hänt mig grundar sig i en mkt olycklig o trasig barndom, trots det kristna hemmet. Ingen vet vad som döljer sig innanför andras väggar, och ingen vet hur det är att ”vandra i någon annans skor”.

Kyrkan förmedlade konstiga budskap från början. Om man bara var frälst så blev man lycklig, eller fick en inre frid mm. Om man inte fått det så var det en själv det berodde på. Tack o lov så fick jag gång på gång möta Herren på märkliga sätt, aldrig i kyrkan. Jag har aldrig känt att jag passat in i kyrkan p g a mitt trasiga förflutna, plus att jag mött så oerhört många människor som blivit skadade för livet, just av kyrkan o ovisa kristna.

Jag har aldrig känt mig nöjd med att avverka gudstjänst efter gudstjänst o alltid höra sånt jag hört förut eller redan kan o lever i. Jag har alltid längtat och vill leva i praktisk kristendom o sett kyrkan som en plats som ska förvandlas o förnyas efter vår tid o vad Gud vill, en plats där lärjungar får växa o skickas ut, och då menar jag, att gå ut och ”göra alla folk till lärjungar”, tvätta varandras fötter, finnas till för den svage, gråta med den som gråter, sörja med den som sörjer, lyfta upp den som fallit eller rädda den som håller på att drunkna, ge ett hopp till den som inte orkar mer etc etc.

Det jag har sett under alla år, o under min egen tillväxt som kristen är att mycket få församlingar i vårt land tar denna missionsbefallning på allvar. Kyrkan är för många bara en trevlig mysplats där man kan engagera sig i diverse grupper, städa, fika, pynta, spela, sjunga, synas, höras mm, o ha en självklar sysselsättning på söndag fm. OBS! Jag säger inte att detta inte får finnas i kyrkan, jag menar bara det att inget av detta för Guds rike framåt. Det är mänskliga grejer vi gör för vår egen trivsel.

Här ligger en fara i att vår myskristendom blir så viktig att vi tappar målet, inte att få en o annan frälst emellanåt, utan att våga kliva in i det enorma arbetet att ”göra folk till lärjungar”, för det var det Jesus kallade oss till. Det stora arbetet börjar alltså efter att någon tagit emot Jesus.

Här finns ytterligare en stor miss i många, kanske de flesta församlingar. HUR tar vi hand om världens trasiga människor och hjälper dem att växa in i ett sant läjungaskap? Först och främst kommer det aldrig att ske ett genombrott på detta område FÖRRÄN kyrkan kan ta hand om och föra sina egna trasiga medlemmar till upprättelse, för att sen bli starkare som församling och då enade o hela kan gå ut och arbeta tillsammans för att göra folk till lärjungar.

Under alla år som jag kämpat mig igenom svåra livsförhållanden så har jag p g a min egen öppenhet mött enormt många människor som lämnat Gud för att de kopplar samman Gud och församling/kyrka, o efter att ha blivit sårade, kränkta, svikna mm så har de lämnat till och med sin tro. Detta är oerhört tragiskt, och inget vi kan nonchalera precis som om det aldrig äger rum.

NÅGOT MÅSTE SKE i kristenhetens sätt att tänka och bete sig. För min del så har jag bara kommit närmare Jesus de senaste åren, för jag skulle inte orka ta ett enda steg utan att han bär mig. Men många är inte lika starka som jag i överlåtelsen, utan hamnar i en dödande öken när de drabbas av sorger och svek som har sin grund i våra kyrkor. Det är för dem jag talar nu.

Jesus säger själv: ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”. Utan den kärlek som kommer från Gud, den utgivande, som inte kräver belöning, Agape, så kommer Gud aldrig att kunna använda oss som Han vill. Vi kan inte bara säga att vi ÄLSKAR. Ord utan gärningar är död. Vi måste se varann, sakna den som inte kommer, höra av oss, förlåta, be om förlåtelse, försonas, enas, och sen gå ut.

I ett Facebookinlägg jag lade ut för några dagar sen skrev jag:

·         På några dagar nu så har jag träffat flertalet personer från "kyrksammanhang" i min omgivning. Fick höra att "det pratas om", o "jag har hört att", och INGEN har ringt, eller på något sätt stöttat, utan "det pratas om". Och tyvärr blir jag inte förvånad, jag har varit med om detta förut ... ledsen - JA, men bitter, NEJ. Varför inte? För att jag har allt klart med Jesus om min situation och han vet allt, och förstår, och är närmare mig nu än någonsin. Det är det viktigaste. Undrar hur de orkar, de som inte har några nära vänner och en familj som jag, som älskar o stöttar. Vad håller Guds folk på med egentligen. Ska vi inte hjälpa och stötta varandra, eller???

Efter detta inlägg fick jag många kommentarer OCH många hörde av sig mer privat och detta berör väldigt många, tyvärr. Många har skrämmande erfarenheter som gjort att de inte längre är med på vägen och andra bara accepterar att detta sker mitt framför ögonen på oss, hela tiden.

På ett sätt så kan jag jämföra detta med mobbing. Om en person upplever sig bli utfryst, illa bemött, kränkt, behandlad som luft, utsatt för förtal mm, så brukar oftast den/de skyldiga ändå slinka undan, p g a att de kan säga att ”det var inte menat så”, eller ”jag har inte gjort något”, eller, ”åh, den människan är ju så känslig”, eller … Vi ska alla komma ihåg att när det gäller mobbing så är det ”det som den mobbade upplever” och hur den mobbade mår” av vad som gjorts eller sagts, som gäller.

Själv har jag bland mycket annat genom åren blivit helt öppet kränkt i kyrkan och flera personer hörde och såg vad som hände, men INGEN stod upp för mig. Det är ett av de svåraste händelser jag varit med om, att uppleva denna ensamhet, mitt i kyrkan.

Snälla ni, Guds dyrbara folk: Låt oss istället börja älska varandra på riktigt. Vi kan aldrig lura Gud. Han ser i våra hjärtan för vems skull vi gör vad. Låt oss närma oss Honom mer och mer, o släppa mer o mer på vårt eget bekväma kristenliv. Då kan vi alla komma samman, ”tvätta varandras fötter” och sen göra det Gud längtar efter, att i enhet och kärlek gå ut och vinna världen.

Gud välsigne er alla<3<3<3

Mia

Ikväll har jag, min bror Tomas o hans Annika suttit framför brasan o pratat hela kvällen. Så skönt, rogivande och läkande. Jag är så lycklig över att ha dem nära i mitt liv.

Nästan hela dagen idag har Tomas o jag varit ute i hans skaparateljé. Han har suttit och arbetat med bilder på datorn och jag jobbar med mina pusselbilder. Någon fika o matpaus tog vi, men annars jobbade vi. Så skönt att få vara tillsammans med min storebror. Älskar honom så mycket. Vi trivs tillsammans. Han är viktig för mig.

Vi var iväg en sväng med släpkärran och hämtade två härliga fåtöljer också, på eftermiddagen, som han köpt på blocket. De blir bra uppe i tv-rummet när det är många där.


Imorgon ska vi fortsätta greja i ateljén, sen på kvällen ska jag o Annika till IKEA o hjälpa deras ena dotter hem med lite möbler hon köpt. Det blir kul att få se hennes nya lägenhet första gången.


♥


Jag lägger ut några bilder här nu, på de senaste färdiga keramikgrejerna jag gjort.







Mandas kaffemugg







Min kaffemugg








Mindre fruktskål eller dyligt







Större fruktskål



♥



Här ett foto på en häftig blomma här i huset. Mycket märklig.



... typ, blandning mellan en valnöt/hjärna och en rödbeta???







Här har elden börjat falna i afton. Det var jag som var förste eldaren i kväll. Härligt! Men hörni, vänner, vår inre eld, elden som brinner i våra själar, och elden som brinner (för många av oss) för Jesus, LÅT DEN ALDRIG FALNA!!! Håll den brinnande. Glöm inte att Jesus lever och han älskar dig!

Varm kram till er alla<3

Mia

Här tänder jag ljus på pappas grav på allhelgonadagen. Han dog den 27 maj 2005 och fortfarande saknar jag honom så mycket. Vi hade en mkt komplicerad och svår relation mina första 35 år, men försonades sedan genom ett ögonblickligt mirakel. Från den stunden var vi sååå nära varandra, de sista åren i hans liv. Det var en fantastisk upplevelse och jag är så tacksam till Gud att pappa fick leva så länge att vi fann varandra till slut och fick en så fin relation hans sista fem år. Jag saknar honom <3. Han blev 90 år.


♥



I morse åkte jag, Robban, Lina o lille Milo till mamma för att hälsa på, o stråla samman med min bror med familj. Jag följde med dem hem för att vara här utanför Örebro i veckan. Behöver byta lite miljö, och vila från allt som varit. Ska inte bara vila, utan jag ska göra en serie sk pusselbilder, foton jag tagit o målningar jag gjort som jag fotar o skriver ut och monterar bilderna på träbitar. Det blir mkt snyggt. Min bror är mkt duktig konstnär och har gjort hundratals sådana. Nu tänkte jag pröva på. Sen ska ni få se de färdiga småtavlorna som blir 17 x 17 cm. Finns intresse så kommer det att gå att köpa. Jag tänkte visa ett axplock av bilder jag ska göra pusselbilder av i veckan.






Utanför mammas boende, i den vackra parken






En fjäril som kom o satte sig på min hand när vi var på en skogspromenad






En blåmes på väg med en larv till sina småungar vid holken på min stuggavel






Jag tappade min tumring bland stenar och det talade till mig, så jag tog fram kameran






Ett gammalt rostigt järn(kors) i Göteborgs hamn






Vid ett mysigt utefik i Alingsås (Foto: Amanda Arrheden)






Ute på Hönö






På Hönö. "Där det tillsynes inte finns ett liv, där kan det börja växa". (Foto: Amanda Arrheden)






På Hönö (Foto: Amanda Arrheden)






...






...






...






...






...





Månsken






Spindelväv






Min målning "Lammen"






Min målning "Kyrktorn"






Min målning "Vintertäcke"






Min målning "Evigt ljus"






Min målning "Nära land"



..... Ja, det var lite smakbitar det :). Det ska bli kul att få sätta igång att skapa dessa pusselbilder. Roligt att lära sig lite nytt. Nä, nu blire sängen. Trött.

Önskar er alla en goooo natt. Och glöm inte att den starkaste vakar över dig inatt. Gud välsigne er alla<3

Kram
Mia

Hurra hurra hurraaaaaa!!!! Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det Milos födelsedag <3<3<3

Fattar inte hur snabbt tiden går. Kanske det blir så när man inte är purung längre …Hmmmm. Men det gör ingenting. Jag är ju en mormor nu , och det är inte illa. Det är helt otroligt hur mkt kärlek som ryms i mitt hjärta. Man blir förundrad. Jag älskar mina två flickor av hela mitt hjärta, jag älskar också lilla Milo, mommos lillplutt av hela mitt hjärta, och jag älskar fler som står mig nära också av hela mitt hjärta. Jag är sååå rik!

Jag o Manda var tidiga till det blivande kalaset idag för att hjälpa till lite. Jag fick äran att göra tårtan, o det vet ju alla att det gör jag så gärna. Jag älskar att göra alla typer av tårtor och bakverk, men äter inte direkt sånt själv. Tycker det är för sött. Min svaghet däremot är smörgåstårta…MUMS… då helst min egen. Hmm… det lät divigt…flåt, men det är faktiskt sant.

Vi har alltså haft en jättefin dag med lillplutten i centrum, och han fick smaka lite tårta han med. Gissa om han tyckte om det.

Han fick en Baby Björn-potta av oss i present. Dags att börja pott-träna nu, och så fick han ett jättegulligt förkläde av mig, som vi tog med hem till oss. Det ska han ha när han ska baka med sin mommo, o det blir mååååånga gånger.

Nu är vi hemma igen, Manda o jag. Nu blir det en kopp te och en film med henne. Vi ska se ”The proposal”, en romantisk komedi. Manda rekommenderar den varmt.

Min lilla goding, födelsedagsbarnet<3 med sin nya Bobby-Car





Önskar er alla en fin avslutning på kvällen och en god natt.

Love

Mia

Förmiddagarna för mig försvinner, först o främst i sömn, sen efter värktabletterna så måste jag vänta in dess verkan o först efter det kan jag kliva upp ur sängen. Visst är det jobbigt, men jag måste acceptera läget. I många, många år försökte jag förneka min fibromyalgi o ME/CFS (kroniskt trötthetssyndrom). Vet ni varför jag förnekade det? Jo, jag fick alltid höra från kristna människor till höger o vänster att "du ska inte ta emot det, i Jesu namn", eller "du har för lite tro", eller "det där är djävulen, stampa på honom".

HE HE HE .... ja, vad säger man nu i efterhand när man blivit klokare? FY sjutton, hur människor kan bete sig!! Tyvärr i synnerhet kristna. Gud gråter.

Vet ni att sjukdomar inte är något djävulen kastar på oss! Det är något som följer med det faktum att vi är människor och vandrar här på jorden. Vi är inte automatiskt skyddade mot sjukdom för att vi är kristna, och inte heller skyddade mot andra svårigheter vi kan möta i livet. Skillnaden är att vi inte står där ensamma när "olyckan" kommer. Då bär Gud oss.

Vet ni, igår när jag kom hem efter ett kort besök i vår lilla lokala matbutik så såg jag att en av mina grannfamiljer i huset mittemot höll på att flytta. Jag visste att de skulle göra det, men inte när. De skulle byta från en trea till en fyra, här på samma gård. En ung familj, med två småbarn. Där gick den unga mamman med famnen full av packning och barn, och hennes fibrosjuka mamma gick efter o bar på tunga kartonger över gården.

Plötsligt kom jag att tänka på att jag dagen före hade bakat bullar (jag blev så arag över min orkeslöshet, att jag satte igång att baka:/). Jag kände mig med ens så glad, o nästan sprang uppför trapporna till min egen lägenhet, in till frysen o tog fram två bullpåsar, o sen snabbt gick jag iväg igen. Skyndade mig bort till lägenheten grannarna höll på att flytta in i. De mötte mig i dörren, och blev så glada att jag tittade dit o ville veta hur det gick för dem. När jag sen sträckte fram de två påsarna bullar blev de nästan chockade. Aldrig hade de varit med om att någon utifrån brytt sig om dem så och gett de nybakade bullar som uppmuntran. För mig är det en helt naturlig handling, och fler bullpåsar har jag gett bort efter de, men jag blev nästan bestört över hur ovana de var av medmänsklig kärlek.

Vad håller vi kristna på med egentligen?? Ska inte vi vara de som ger, som tröstar, som hjälper, som älskar, utan tanke på lön. Själva lönen är ju glädjen över att få finnas till för våra medmänniskor. Vänner, det är ju då de kan se en skymt av Jesus, i oss. Skärpning nu, alla mina kristna syskon!

Jag skulle vilja utmana oss alla i att överträffa varandra i goda gärningar. Det är bibliskt! Låt oss släppa koncentrationen på oss själva och allt materiell välfärd som de flesta av oss förlorar oss i, liksom världens barn. Vi MÅSTE vara annorlunda. Det måste finnas något i vårt sätt att leva som visar på vem vi tillhör. De, världen, MÅSTE kunna se en glimt av himlen inom oss, om vi ska kunna vinna människor för Honom.

Jag har bjudit hem denna flyttfamilj idag. Vet inte riktigt när de kommer, men dörren står öppen och de är välkomna. Kanske blir det fika (sockerkakan i ugnen), eller kanske de är hungriga, i så fall blir det mat. Känner glädjen redan av att få tjäna Gud i vardagen.

Jag önskar er alla en härlig dag. Se till att göra något gott för någon annan idag, någon som inte väntar sig det, någon som inte kan "ge tillbaka". Då kommer du att växa i Jesus, o sova gott inatt<3.

Lycka till, o Gud välsigne er alla<3<3<3

Mia

Vid min älskade lilla stuga <3


♥

Den nakna själen

sipprar sakta ut

ur det sålliknande höljet

så länge den varit instängd

kisar med sina ovana ögon

emot något nytt

det är nog det som kallas ljuset

tar emot reflexerna av liv

det första andetaget

är som att födas

det gör ont

men själens ont får ge vika

blommorna har fått liv

knoppar har brustit och slagit ut

mörkret backar skamset undan

och den livgivande floden föds

strömmar nu fram

i den ännu nakna själen

vars enda skydd är

i skaparens ömsinta händer

(Poesi: Maria Svanerud Sahrling)

♥




En längre tid har jag varit så nere på djupet att jag omöjligt har orkat vara aktiv här på min blogg. Det stormar fortfarande kring och i mig, men har lugnat sig något i alla fall. Till min glädje har jag upptäckt att många fler än jag trodde ändå har besökt min blogg mycket, och många har hört av sig via mail. Tack alla som bryr sig om mig <3.



Ibland händer saker i livet som man inte beräknar ska hända. Jag vill inte gå närmare in på det, men ändå vill jag ni ska veta att jag TROTS motgångar och svårigheter fortfarande är, eller igen, håller på att ta mig upp på fötter. Det är ju inte första gången något sorgligt händer precis :/.



Det är heller inte bara en gång jag, här i min blogg öppet har berättat för er hur Gud gripit in i mitt liv och i mina svårigheter. Alltid, och genom allt så har han funnits där, och lika denna gång. För bara en kort tid sen så var jag så nära att ge upp, o jag ropade till Gud om hjälp från mitt innersta. Varenda tår var fylld av förtvivlan.
Tänk att Herren såg mig även denna gång. Visst är det fantastiskt!



Jag VET att många av er liksom jag fått burit många tunga bördor genom livet, och jag vet att ni liksom jag också, tack vare detta, fått komma Herren mkt nära. Det är en välsignelse, kära vänner. Hur konstigt det än låter.



Du som är nära att falla isär just nu, läs mitt blogginlägg jag skrev för fem-sex dagar sen, tror jag det var. Det finns en Gud som finns för dig, som vill vara nära dig, bära dig, genom allt.


...



Oj, nu är det den 1:a november. Orkade inte skriva färdigt blogginlägget igår :/. Men nu är det en ny dag, o 90 nybakade bullar i frysen :), o två handleder som just nu är obrukbara, men det är priset för att få lite hembakt att bjuda på när gäster kommer, o det måste få vara värt det ibland. Idag kanske jag gör någon/några sockerkakor också, vi får se. Men det blir/måste bli mkt vila idag, så jag orkar med målargruppen ikväll. Det är såå roligt och givande att måla, och träffa alla goa vänner där. Det tar på den fysiska orken, men ger mitt inre mer glädje, likasom det är med keramikgruppen jag går på på måndagar. Igår var det dock ingen keramik p g a att det är höstlov nu o de går efter skoltiderna där. Men att arbeta i lera/keramik är oerhört givande, och där talar Gud ofta till mig, om Hans kärleksfulla händer som ständigt är beredd att korrigera sitt verk när det brister eller går sönder. Han kastar ju aldrig bort en "lerklump" när den misslyckas, utan börjar om igen. Visst är det underbart! Tänk så många gånger jag och många med mig har gått sönder, o ändå slänger Han aldrig bort ett påbörjat verk. Tack gode Gud för den nåden. Och hur konstigt det än låter så verkar det som att kärlet blir starkare desto mer beroende det blir av skaparens förvandlande/läkande händer. Och vet du, det finns en så stor tröst i berättelsen om Jeremia i Bibeln, i Jer.18. Där står det skrivet om krukmakaren och dess verk. Där står att, "leret misslyckas i Hans hand", hörde ni, I Hans hand, så gjorde Han det helt igen. Det säger oss något mycket viktigt. När vi misslyckas på olika områden i livet, så arbetar Han med oss om igen, och vi trillar aldrig ur Hans händer och där misslyckas (om vi vill vara däri), utan när vi misslyckas gör vi det I HANS HÄNDER. Vad tryggt!!! Förstår du vad detta betyder? Vi behöver aldrig vara rädda att försvinna ur Hans åsyn, om vi inte själva tar det steget. Han ser allt du går igenom, och håller kvar dig i sina händer genom allt.

...




I lördags kväll var jag på ett möte i stan. Hans Weichbrodt talade, på alla möten under hela helgen, en ekumenisk konferens. Jag och en väninna åkte dit, och min man var med o spelade i lovsångskören. Det är första gången på över ett år jag gått in i vår kyrka, och säkert ett år minst före det. Det var en otroligt stark och sprakande predikan som var vass och talande. Jag älskar såna predikningar! Det ska kännas, och det ska sättas igång processer inombords efter att ha hört en predikan, är min åsikt. Då är den bra. Det måste bli frukt av det som sägs och förmedlas av Gud, då kan man veta att det kommer från Honom. Detta var en sådan predikan. Vi har alla saker vi behöver jobba med inom oss och det puschar en på ett härligt sätt att ta tag i sitt andliga liv och relation med Gud.



Jag har lyssnat på alltför många predikningar som inte kommer med något nytt och friskt, utan är som örongodis där vi alla kan gå därifrån i mysstämning och tycka att vi är perfekta kristna.



Något Hans Weichbrodt nämnde i sin predikan då var hur illa vi tänker när det gäller diverse synder, hur vi själva graderar hur det ska se ut i "syndaskalan", t ex att all sexuell synd är så fruktansvärt tabu så det går liksom inte ens att mäta, medans att, på ren svanska, prata skit om varandra inte alls är lika illa. Det står inget i Bibeln om olika skalor för olika synder, vad som är värst eller ganska okej. Då betyder det ju faktiskt att Gud själv inte graderar synder, utan att vi ska försöka undvika dem alla, och när vi faller på något område, så står Gud där med sina öppna armar och tar emot sina barn som misslyckats.



Jag tycker detta är mkt viktigt att våga prata om, hur vi kristna behöver skärpa oss i våra högfärdiga åklagarkåpor vi iklär oss i. I världen behövs åklagare, men inte på det andliga planet, där finns bara en åklagare och det är Satan själv. Försvarsadvokaten är den Helige Anden. Känns det då bra, att vi som kristna ser snett på varandra, trycker ner varandra och ser alla andras små fel, men missar stora bjälkar i våra egna liv. Är det rätt? NEJ, då liknar vi Satan. Men bygger vi upp varandra, ser varandra, tröstar, hjälper, försvarar, då´börjar vi på att likna den Gud som vi säger oss tjäna. Vänner detta är allvarligt. Låt oss ta en funderare på hur jag/vi lever, om vi dömer, om vi älskar, om frukterna från våra liv liknar det Gud vill med oss, eller om frukten av våra gärningar är ruttna. Det kan vi lätt se, om vi vågar se in i oss själva ordentligt. Vem tillhör vi?




Det finns en sång, tyvärr vet jag inte vem som skrivit den, men en strof går så här:





"På frukten ska trädet kännas
i gärning ska det ses vem du är
Vad hjälper det väl då, om du säger, du tror
när ditt liv slår ihjäl dina ord".



♥

Regnet som faller från mina ögon

är ju så vackert

Hur kan det göra så ont

Som en flod rusar tårarna nedför kinderna

Så bråttom de har

som om de tävlade för att nå målet först

vilket mål

Är det tystnaden från gråten som är målet

när regnet fallit klart

eller är det renheten efter den inre städningen

som doftar så gott

eller kanske känslan av att ännu en gång

ha fått vara liten och få falla hjälplöst

i skaparens kärleksfulla armar

(Poesi: Maria Svanerud Sahrling) 

 ♥

En liten glimt in i mitt nya lilla kök









Mitt lilla hjärta <3. Mommos älskling<3







Min älskade mamma med min brorsdotter Ida o hennes lilla Emmy<3







Idas man Fredrik med lillEmmy<3







Kära mor, min älskade dotter Lina o hennes lille Milo<3








Jag, mitt första steg mot blond igen, från att ha haft svart hår i över tio år :/. Får se hur lång tid det kommer att ta. Förmodligen måste jag klippa mig kort sen.






Lille Milo o min Lina<3







Mommos hjärtebarn<3<3<3









... och till sist, en stylad Manda :)<3 Snygging<3

Foto: Amanda Arrheden




Vad är ”att lära känna Gud/Jesus"?

Det finns en underbar lovsång som går så här: