Ökenblomman

Alfta Rehab/mitt tillfälliga hem









Egentligen skulle jag inte sätta mig här och skriva precis just nu. Har legat för att vila men fick sån ångest. Durrar i hela kroppen av utmattning och skulle gärna har haft en varm famn att få krypa in i och gråta vid. Det här, att vara här, är helt underbart, samtidigt som det är ett oerhört stort arbete för både kropp o själ. Här liksom slåss man med sin friska del och sin sjuka och trötta sida av personen jag. Man vill något helt annat än vad kroppen tillåter och det skapar en svår frustration. Det är tur att alla som kommer hit på något sätt har samma problematik, men just sjukdom/värk/utmattning, och allas frustrationer är som besläktade, jag menar att vi här känner som ett syskonskap  med varann. Det är underbart, och jag känner att jag fått vänner för livet.









Dagarna är sååå helt annorlunda än man är van vid. Ni som känner mig, eller följer min blogg, ni vet hur lite kapacitet jag har, att jag vilar oerhört mkt hemma, o varje moment jag gör innebär att jag måste ta igen det i dubbel tid i viloläge. Här fungerar det inte så. Det skulle vara omöjligt att delta i schemats alla punkter och sen kunna ta ut dubbel tid i vila. Då hamnar man på minus i tiden.

Men jag älskar att vara här, trivs oerhört och hoppas att med hjälp av min sjukgymnast få ordning på mina prestationskrav och vad jag verkligen klarar utan att hamna i utmattning och ångest.

Igår var delar av familjen här och vi promenerade ner till sjön (trots att jag haft feber i fyra dagar). Vi gick lugnt och det var härligt. Manda o jag med våra kameror :) <3<3<3.









Jag försöker släppa tankar och oro för lilla mamsen, o hoppas Tomas, min bror ringer henne lite extra mkt de här veckorna. Jag är ju van vid att vara hos henne en dag i veckan, men har ju bestämt nu att inte åka hem något alls under mina tre veckor här. Jag ska tillbaka hit för en fjärde uppföljningsvecka, v 32. Då kommer hela gänget tillbaka och bor här en vecka till. Det känns bra, att både få börja och avsluta sommaren här i vårt tillfälliga, men härliga hem o trygghet.

En märklig känsla är det, att det alltid finns människor som ser en, inte bara tittar, som lyssnar, inte bara hör min röst, som bryr sig om, inte bara tomt frågar hur det är.









Den första juni kommer jag hem. Lite rädd för det. Att återgå till vardagen och tappa den dagliga tryggheten som finns här, o alla nya goa vänner som kommit att betyda mkt för mig.









Nä, nu ska jag försöka samla ihop mig och gå till lunchen. Stor o go kram till er alla. Vill också tacka alla mina läsare som kommer in och tittar till i min blogg trots att jag har perioder av tystnad.

Jag älskar er <3<3<3

Mia

Kära vänner ...



Det är alldeles för länge sen jag skrev här. Det har varit sååå mkt i mig o kring mig, så orken har helt enkelt inte funnits. Har inte ens varit ute här på min sida o sett hur många besökare jag haft under min "tysta tid". Jag häpnades, o blev så glad nyss när jag såg att så många dagligen följer min blogg, läser den, besöker min sida, trots tider av tystnad. Tack för det, alla ni som fortsatt titta in till mig.

Ska nu försöka bli bättre på att underhålla min blogg o mitt skrivande här, och ärligt talat så är det nog så, att under de tysta tiderna så händer det mest inuti, i mig i alla fall.

Ni som känner mig vet ju också att jag är öppen o personlig i mitt sätt att "prata", o alla vet ju vid det här laget att jag bor ensam med min dotter, men att vi, min man o jag, är de bästa vänner.

Vintern som har gått har tärt oerhört på mig, på min sjukdom o har liksom paralyserat mig. I september flyttade vi, o det gick jättebra, o vi trivs så bra här. Värken var mkt svår denna vinter, i och för sig, som alla vintrar, men extra nu förmodligen p g a alla förändringar i livet.

Trots allt så har min tro på Gud, min känsla av Jesu närhet ökat under denna tid. Jag har fått ett ytterligare djup i min relation till Gud. Jag har ju mina perioder då jag brottas med rädslor, får ångest och är rädd för att drabbas av något farligt. Det konstiga är att detta kommer helt oväntat och kan pågå under lång tid, sen lika väl så kommer det långa perioder då jag inte är rädd för något. Märkligt. Förmodligen kan dessa rädslor ha att göra med att jag förlorat många i mitt liv, och att de sorgerna kanske inte är bearbetade på rätt sätt, vet inte. Men jag gör som alltid, lägger allt i Guds händer.

Det har också hänt en märklig sak. På grund av den svåra vintern med aärken o tröttheten så sökte jag nu i mars läkaren för att diskutera ev ändringar i mediciner, så att jag skulle få må lite bättre. Plötsligt så frågar han mig om jag kan tänka mig att få åka iväg på ett smärtrehab ett tag. Om man tänker på hur samhället idag hanterar oss sjuka så blev jag mkt förvånad över att han ens trodde jag skulle ha den minsta möjliga chans att få komma till ett sånt ställe. Man följer ju debatterna som pågår, och de är definitivt inte till den sjuka människans fördel. Att samhället skulle kunna tänka sig att jag är värd att få vara på ett sånt ställe i en månad, inte för att sen bli arbetsför, utan för att höja min dåliga livskvalité, det trodde jag aldrig. Men det hände!

Om några veckor ska jag iväg. Det blir tre veckor nu, och en vecka till senare mot hösten. Jag kommer att få tillgång till all hjälp jag behöver för både min kropp och själ. Det är såå spännande, och jag ser så mkt fram emot det, och är nyfiken på vilka nya människor jag kommer att få möta och lära känna. Jag VET att min Gud är med mig i detta och att det är Han som ordnat att jag får komma dit.

En ytterligare nyhet, som också är omtumlande för mig är att, en dag för några veckor sen så fick jag ett meddelande från min fd lärare på skrivarlinjen. Hon tyckte jag skulle gå ut på deras hemsida o se vilka kurser de har nu. Jag gjorde det, o blev då påmind om en påbyggnadskurs, Pennspetsen, inom skrivarlinjen. Jag gick tidigare 4 år på skrivarlinjen o det är bland det bästa jag gjort. Och nu dök detta upp. Jag har ju pågående skrivprojekt som jag aldrig orkar ta itu med, så, nånting hände nu när jag läste om detta, och jag bestämde mig för att söka. Det är på distans, o närvaro på skolan är bara 1 eller 2 ggr i månaden, då man träffar sin mentor och pratar om det man skriver om/projektet och så är det bokdiskussioner med hela gruppen. Sex böcker, som ska jobbas igenom. Det finns en pytteliten rädsla i mig att jag inte skulle orka detta, men jag vet ju inte det om jag inte försöker. Det känns rätt o då går jag på det. Tror det också är något Gud är med i.

Tänk om jag ska få må bättre i framtiden? Tänk om det vore så bra. Vill hoppas.

Det är mååååånga foton som jag vill dela med mig av till er som jag tagit under min "tystnad", men alla går ju inte :), men här kommer ett gäng foton i alla fall. Önskar er allt gott, och än en gång, TACK för den uppmuntran jag fick, att jag fortfarande o trots tystnaden har såå många läsare. Ska verkligen försöka nu att hålla i skrivandet här :).

Kram till er alla<<3






Min tatuering i nacken. Härligt vittnesbörd!!!! :)<3







En av alla tårtor jag gjort nu till vårens alla födelsedagar i familjen. Tror det här var när Manda fyllde<3

























Min älskade Manda<3







Ett redigerat foto när jag drejar

























Vår lilla söta Snövit<3







Kvällsutsikt från mitt sovrumsfönster<3





















♥




Här följer några foton från min Mandas fotoutställning hon hade som ett projektarbete i skolan. Tyvärr är ju inte de här bilderna på hennes otroligt fina foton, i så bra kvalité, men förhoppningsvis anas hennes stora begåvning för fotografering o design.
Jag är jättestolt över henne <3<3<3

















Utställningen var på Kvarnen i Söderhamn.






Den vackra miljön kring Kvarnen








































































































♥






Älskade mamma o jag i fredags<3














Lille Milo, med mormor o gammelmormor <3<3<3






<3<3<3






Inget, som i mammas famn <3<3<3

Leran i krukmakarens händer

Jer 18:1-6


1Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade 2”Stå upp och gå ned till krukmakarens hus; där
vill jag låta dig höra mina ord.” 3Då gick jag ned till krukmakarens hus och fann honom upptagen med arbete på
krukmakarskivan. 4Och när kärlet som krukmakare höll på att göra av leret misslyckades i hans hand, begynte han omigen, och gjorde därav ett annat kärl så, som han ville hava det gjort.

♥


Vänner, visst är det ett fantastiskt bibelord detta, Jeremia 18. Här finns flera hemligheter gömda, men ändå
väldigt tydliga. Det är detta som gör Guds ord så levande. Vi kan läsa ett och samma bibelställe 1000 ggr, vi kan
kunna hela Bibeln i princip utantill och ändå aldrig upptäcka det Gud vill säga oss. Kanske Gud tänder på sin
strålkastare först den 1001:a ggn vi läser ett gammalt "känt" bibelord?



Vi får aldrig bli så i våra tankar att vi tror vi KAN Bibeln. Jag har hört många påstå att de vet allt som står i Bibeln, eller att de kanske gått bibelskola och lärt sig allt som står där. Vänner, det finns inte en enda bibellärare eller pastor, predikant som vet mer än ett litet uns av Guds hemligheter.
Det är Gud själv som lyser upp dem för oss.


Många gånger har Gud tänt sin strålkastare för mig, och senast för några dagar sen.
Jag vill berätta för er här om det:










För några dagare sen gick jag ner i min skaparverkstad, trött och sliten. Kände dock en sån längtan efter att
skapa, så jag drog på mig min overall och började förbereda för mitt arbete vid drejskivan. Jag har inte drejat
på länge p g a min värk o inflammationer i bl a handlederna. Men denna dag bara måste jag dreja!


Jag skar av en bit lera (stengods), och började slå och kasta den på en spånskiva som låg på golvet. Det är ganska brutalt när man arbetar ut alla eventuella luftblåsor ur leran. Det får inte finnas något sånt kvar, för då kommer det jag skapat att spricka eller sprängas i ugnen.


När jag slagit den tillräckligt så formar jag den till en boll. Jag gör ren drejskivan ordentligt och torkar den nästan helt torr. Att denna procedur blir perfekt är viktigt. Nu slår jag fast leret mitt på skivan, och då menar jag verkligen "mitt på skivan".


Varför är det så viktigt? Jo, det är en förutsättning för att mitt arbete ska lyckas. På drejskivan finns ett antal spår som vill hjälpa mig att hitta mitten, och se hur centrerad den är på skivan. Det låter ganska enkelt. Men att verkligen till 100% få fast den exakt i mitten är en konst i sig. Det minsta lilla snett den kommer så havereras hela arbetet, och kärlet jag ska göra blir snett, vint och förstört. Jag kommer då aldrig att kunna använda det för det jag tänkt.



Men, om leret hamnar i centrum, så kan jag sen i lugn och ro arbeta med det, och skapa något fint därav, och
jag känner hur leret lyder mina händers minsta rörelse. Det är lycka att få sitta vid drejskivan och forma leret
precis som jag vill.



Men vänner, det finns en fara till, om jag inte slagit/fått fast leret tillräckligt hårt på drejskivans exakta mitt så kommer leret snabbt att lossna när jag börjar arbeta med mina skaparhänder. Att jobba med lera på en
drejskiva betyder mkt arbete med händerna, från början med hårda fasta handlag, och då är det A o O att den sitter fast ordentligt på drejskivan, annars lossnar den, o då måste jag börja om igen, helt.



Den här gången jag arbetade, så var det ju så länge sen jag satt där, så jag var tydligt ringrostig. Jag provade och misslyckades, jag provade igen, och misslyckades igen. Till sist var jag så trött att jag för dagen gav upp. Lite modlös tog jag mina blöta sladdriga lerklumpar och stoppade ner dem i en påse. Det bästa är ju att leran är inte bortkastad. Den får nu ligga i påsen och vila under en period, tills den torkar på sig igen och än en gång får en bra konsistens att arbeta med. Det kan ta längre eller kortare tid, beroende på hur stor lera det är och hur blöt den blivit.




VAD VILL JAG SÄGA MED ALLT DETTA?



Vi är bara människor. Alla har vi gått miste om härligheten, står det i Guds ord. Ingen enda av oss är förtjänta av Hans kärlek. Allt är bara nåd.


Vi är alla små lerklumpar i Guds väldiga, mästerliga skaparhänder. Jag vill påminna om de två hemligheter Gud låtit mig få veta på djupet. Dels så behöver vi alla få veta och känna att, de stunder i livet då vi misslyckas, då gör vi det I GUDS HÄNDER, alltså I. Så länge vi har sagt ja till Honom, tagit emot Jesus som vår frälsare i våra hjärtan, så länge så misslyckas vi Aldrig utanför Hans händer/kontroll. I det finns en ofantlig trygghet för oss att ta till oss. Om du läser Jeremia 18, de verserna som jag började inlägget med, så ser du där, att det står att kärlet misslyckades I hans hand. Det är stor skillnad från att falla ur hans händer och i ensamhet misslyckas utan hans skydd.


Jag vill också dela den hemlighet jag blev varse häromdagen vid drejskivan. När du och jag ligger där på Guds drejskiva, så är det så viktigt att Han får göra det han vill med oss, och för att få fast oss i centrum, så att han kan börja sitt verk med oss, så handlar det om att slå fast oss, och den processen kräver hårdhänthet, dels för att få oss att stanna i centrum och för att mjuka upp oss och göra oss följsamma i skaparprocessen. Det minsta vi kommer snett, så kan inte Gud fortsätta sitt arbete med oss. Då måste han ta oss åt sidan, låta oss vänta, tills leret är moget för att läggas på skivan igen.


Jag tänker på mitt liv, på hur allt har varit, allt jag varit med om, o de långa perioder av total tystnad mellan varven. Jag tänker på de tunga dagar och tider då den inre smärtan varit olidlig, tider då jag trott att Gud lämnat mig. Jag tror många av oss kan känna igen oss i detta mer eller mindre. Men du, min vän, de perioder då vi inte ser Gud, då vi känner ensamhetens vindar ekar i vår tomhet, då ligger vi nog i den där påsen, på hyllan, för att torka till lite, bli redo för hans nästa försök. Och du, han slänger aldrig bort ett påbörjat arbete. Han älskar sina lerkärl, och förvarar de i trygghet emellan skaparstunderna då vi får ligga på drejskivan och formas.


Jag vågar till och med påstå att när det gör som ondast, då gör Gud i oss de vackraste formerna.


Gud välsigne dig, älskade människa<3<3<3


Mia


♥

Min senaste målning. Läxa från målargruppen, en av mig expressionistisk fritt tolkad målning jag hittade på nätet.

Att skapa är för mig ett sätt att andas, likasom det är för mig med att skapa i lera, att känna någonting formas i mina händer. Då tänker jag ofta på Jeremia 18, om lermakaren och kärlet. Och påminns om hur ofta vi människor misslyckas med saker och ting. Men där står det att "kärlet misslyckades I HANS HAND". Hav tro, käre vän. Han kastar inte bort oss när vi gått vilse, eller känner oss misslyckade. Då börjar han om i oss och gör oss så som han vill ha oss. Tack gode Gud för din godhet.









Idag tvingade jag mig ut på en liten promenad, till vår lillaffär. Jag hade egentligen inget ärende där, men behövde ett mål för min korta promenad. Tog med väskan utifall jag skulle handla nåt, och kameran var också med naturligtvis :). Tog några foton på promenaden. Första fotot här, inte sååå trevligt! Ibland blir jag GALEN på hundägare (en del), som inte tar ansvar. Tycker det är otroligt sorgligt att se sånt här!









Jag promenerade genom kyrkogården och lät mig inspireras av omgivningen där, och lekte sen i datorn med några foton. Här är ett staket runt en grav.







...









...







...








...








...









Här har jag handlat mååååånga gånger under dryga 17 år. En liten pluttaffär i vår mysiga by. Ständigt nedläggningshotad. Tyvärr, men oundvikligt.








På väg hem igen. Nu har det börjat snöa. Underbart att bo i detta landskap och den öppna, fria naturen intill knuten <3









Robban kom och skulle hjälpa mig att bära ner MASSOR av grejer till mitt förråd i ett annat hus här. Mycket snällt. Då tänkte jag, att jag skulle göra lite semlor och bjuda på när han blev klar. Så här är smeten, innan första jäsningen :)









... efter första jäsningen :)







Färdigjästa bullar och klara för ugnen.









Nyutplockade från ugnen :)








Här är hemmagjord, underbart god mandelmassa (semmelfyllning). Består av grovhackad sötmandel, socker, lite av det nybakade bullinnehållet, och grädde.









Här är den färdiga skapelsen :), och jag kan med gott samvete säga, att den är alltid lika god (när jag gör den;). Får man säga så?? Jag har ätit semlor genom åren på massa olika ställen och dels så gillar jag inte att det är socker i grädden, och de flesta har vidrig (enligt mig) mandelmassa, och brödet är för lätt och luftigt (tycker jag), men de flesta vill nog ha det så. Men jag och vi i familjen älskar de här semlorna mest. Riktigt god avslutning var det, på en dag full av kamp, men stor envishet från min sida. Jag tog mig ut en sväng, och bakade megagoda semlor, jag blev själv glad och gladde både Robban o Amanda. Tacksam mitt i allt.


Tidigare ikväll ringde en kvinna, en vän, som har profetians gåva. Så märkligt. Hon ringer alltid PRECIS i rätt tid, när ensamheten inuti känns svår, när jag mår väldigt dåligt på något sätt. Då ringer hon. Och ikväll bekräftade hon saker som jag pratade med Gud om igår kväll. Jag blev riktigt stärkt, och fick gråta en stund.

Gud går med mig, jag vet det. Det har jag vetat hela tiden, men ibland tappar jag modet, som om man står i ett mörkt rum o bara har en liten ficklampa, och så tar batterierna slut och lyset slocknar. Så blir det för mig emellanåt. Och då griper alltid Gud in på något sätt, ikväll genom telefonsamtalet som bekräftade min stund med Honom igår kväll, som var så stark.

Nu är det disk som måste göras, men sen ska jag natta mig. Men innan jag sover så ska jag ha min kvalitéstund med Honom, Jesus, som blivit en god vana. Viktigare än allt.

Sov gott alla, och Gud välsigne dig <3
Kom ihåg att Du är skapad unik, underbar, och att du är högt älskad av den Högste.

Kärlek<3

Mia







♥

Idag är det nioårsdagen sen min dåvarande pojkvän omkom i en bilolycka. Han körde i en volvo och det var snöstorm nere ismåland där han var och frontalkrockade med en timmertradare. Fortfarande är allt som hände så klart i mitt minne och det gör märkligt ont fast tiden gått så långt.

I en av mina böcker har jag återberättat den dagen i en scen. Det var en del i mitt sorgearbete. Jag använder inte de rätta namnen men allt är autentiskt. Jag är Kattis o min då älskade Tore är Lennart i boken. Här nedan finns scenen att läsa, och några småtexter jag skrev i sammanhanget efter hans död.

Tillsammans med honom dog en bit i mig själv. Livet går vidare, men livet är svårt. Med honom var det många glada dagar. Han var rolig, allvarlig, ärlig, pålitlig o lekfull. Jag minns honom med glädje i en sorg som jag tror aldrig går över.










5/2-2003


– Hej då, min älskade.


Kattis blundar och drar in hans doft i näsan. Lennart

håller henne länge i sin stora famn, lyfter upp hennes

huvud och ser in i hennes blåa tårögon.

– Gumman … snart behöver vi inte ha det så här längre.

Så fort huset är sålt kan jag flytta hit på riktigt.

Lennart har varit hos Kattis och barnen fem veckor i

sträck denna gång. De har haft ett härligt jul och

nyårsfirande, och trevliga stunder i bilen då de åkt

omkring och tittat på hus-till-salu-skyltar.

Hon tittar ut genom fönstret och ser bakändan på

Lennarts röda Volvo när den åker iväg. Underläppen

darrar och hon torkar bort tårarna med utsidan på sin

hand, och drar en djup suck.

Två dagar senare är Kattis på väg till sina föräldrar. På

vägen dit stannar hon till hos en släkting som precis fått

veta att hon har cancer, bara 42 år gammal.

Kattis håller henne länge i sin famn, försöker att trösta.

Tycker så förtvivlat synd om henne, mannen och deras

två barn. Själv har hon ju både Lennart och flickorna och

är världens lyckligaste.

I bilen på väg till Åke och Birgitta tänker hon på

Lennart, och på deras senaste telefonsamtal samma

morgon. Så varmt och kärleksfullt det varit. Hon kommer

på att hon inte fått något sms från honom på flera timmar.

Ovanligt. Svänger in till vägkanten, lägger ur växeln och

drar i handbromsen. Fumlar i väskan och får fram

mobilen. Kattis ringer till hans hemnummer och till

mobilen. Skickar iväg ett sms också. Ingen respons.

Klockan tre på eftermiddagen sitter hon med sina

föräldrar och dricker kaffe i vardagsrummet. Klockan går

och telefonen förblir tyst. Oron växer. Något är fel. Det

här är inte likt honom.

Strax före klockan sex händer något mycket märkligt.

Kattis upplever en omedelbar, våldsamt stark ångest och

en känsla av att hennes hjärta rycks ur kroppen. Hon

flyger upp ur soffan med händerna över bröstet. Drar

djupt efter andan. Det skär som knivar i henne. Hon

börjar gråta häftigt.

– Mamma! Någonting har hänt Lennart! Jag känner det!

Någonting fruktansvärt! Det är tomt härinne, mamma!

Han är borta! Han är borta!

Kattis rör sig oroligt fram och tillbaka i rummet. Hon

går till telefonen, ringer hem till Lennart. Hans vuxna

dotter svarar. Hysteriskt gråtande.

– Pappa har varit med om en bilolycka! Jag vet inget

mer! Kan inte prata!

Det blir tyst i luren. Hon lägger på. Kattis skakar i hela

kroppen och tankarna går runt, runt. Vet inte vad hon ska

göra.

Vid sjutiden lyfter hon telefonluren, ringer nummerupplysningen

och får numret till sjukhuset nere i södra

Sverige där Lennart bor. Svarta prickar dansar en

djävulsk dans i hennes ögon och fingrarna darrar häftigt.

Slår numret till sjukhuset.

– Kalmar lasarett, svarar rösten.

Panikgråtande ber hon dem att koppla henne till akuten.

Där är det många frågor som ställs till henne, vem hon är

och vad hon har för relation till den hon söker. De

kopplar henne vidare flera gånger och varje gång får hon

lämna samma uppgifter.

– Ja, det är Akutmottagningen det här. Är det Katarina

jag pratar med? Är du flickvän till Lennart? Hans mamma

har berättat att du finns som nära anhörig.

Kattis hör som i slow motion. Rösten i andra ändan

frågar efter Lennarts personnummer. När hon hört sin

egen röst långt borta svara, säger den i andra änden:

– Ja, Katarina, jag är kirurgläkare här och Lennart är min

patient.

– Är han där?! Vad har hänt?! Har han gjort sig illa?!

– Katarina, han har varit med om en bilolycka, en

mycket svår kollision med en långtradare.

– Jamen, jag vill prata med Lennart! Är han där?! Svara

då! Svara, säger jag!

Paniken når bristningsgränsen. Det flimrar framför

ögonen och hon skakar kraftigt som av feberfrossa.

– Katarina. Jag är inne hos Lennart nu. Han ligger här.

Han blev mycket svårt skadad.

– Hur då?! Jag måste få prata med honom!

– Katarina! Lyssna på mig! Skadorna blev så svåra.

Han … det gick inget bra.

– Men … jag fattar inte! Vad menar du?!

Kattis skriker desperat.

– Katarina. Lennart är död.

Död.

Lennart är död. Hon hör rösten om och om igen. Sen hör

hon ett skrik. Sitt eget.

♥









♥



Fast det var första advent

hittade vi tussilago vid strandkanten

Jag plockade några stycken

Du och jag hand i hand

Det Kluckade svagt av vattnet

som trängdes runt iskanterna

för att få en nypa luft

Vi plockade mossa, bark,

en grankvist och några rönnbärskvistar

Vi såg på varann

Du stannade till och smekte min kind

En liten kvistflätad korg fick bli botten

till det färgglada vinterpysslet

Det blixtrade till när tändstickan drogs över plånet

och du tände de fyra värmeljusen

som vi pyntat vår skapelse med

Länge satt vi där och tittade in i de heta lågorna

Sen sa du:

- Mina strumpor längtar efter att dela låda med dina

♥






Dagen då livet gick sönder, likt en kristallskål, i millioner bitar.




♥




Jämt när vi åkte någonstans hade vi din bil, din stora röda

♥





Här är mitt lilla gohjärta idag. Nybadad och nyborstad i håret, men så ska han hjälpa till lite själv, så det så :) <3







Jag har haft en mycket fin dag idag. Jag åkte hem till min Lina o lillplutten. Linas farmor och farfar var där och hälsade på idag. Det var jättetrevligt och kul att få träffa mina xx-svärföräldrar. Det var längesen. Här sitter lille Milo i gammelfarmors knä och leker <3






Nyfiken på allt. Precis som det ska vara :). Tänk vad mkt som börjar ske i utvecklingen nu när han lärt sig gå så bra. Jättekul! Och han är precis som sin mor, drar av sig strumporna hela tiden :).







... goungen min<3



♥







Ibland åker jag ner till min älskade lilla stuga och bara längtar... till sommaren och att få plantera alla nya blommor, fixa och dona. Åh, vad jag längtar efter att mina fågelbon ska fyllas med blåmesfamiljer igen, och att svanfamiljen vi har nere i hamnen ska komma och visa upp sin blivande nya familj. Längtar efter alla ljud där nere, vattnet, grannarna i stugorna runtom, min hammock, och att sitta ute på stenen utanför bryggan med fötterna i vattnet... mm mm.







... men ännu är vinter och kylan griper hårda tag om både naturen och om oss som inte mår bra av vintern. Men tur är att den till slut måste ge upp för solens varma strålar, för fåglarnas vårkvitter, för knopparna som välkomnar våren och för värmen som stillar värken.







Längtar efter alla grillmiddagar här på soldäcket, och till gasolkökets alla varierande dofter beroende på vad gott som ligger och fräser i stekpannan. Längtar också efter allt vackert som jag vill fånga i min kamera, för att samla minnen. I sommar så har jag ju en kisse med mig där nere vid "Lillebo", lilla Snövit. Det blir mysigt sällskap. Hon är så go, och tror hon kommer att trivas där nere vid havet.







Den här veckan bor vi ju i huset. De lägger om golvet hemma i lägenheten. Jag var dit en sväng idag och tittade. Det är klart nu. Det är en plastmatta som ser ut som typ skiffersten eller liknande. Jättesnyggt tycker jag. Nu ska det härdas till på lördag, då ska vi flytta hem igen. Kul! Men tungt. Ska dit o städa imorgon kväll. Mkt slipdamm att ta bort. På lördag ska plasten bort till vardagsrummet och alla möbler ska återigen placeras ut i hela lägenheten, och skruvas ihop mm. Skönt när det är klart. Jag är så glad över mitt nya golv :).


♥


Nu är det dags att sova snart. Glad över dagen som var, och ber om en fin ny morgondag. Gud välsigne er alla

<3<3<3

Mia

Hej alla härliga vänner därute i vintermörkret. Här sitter jag och väntar på våren och sommaren. Jag har legat till sängs för det mesta i några dagar nu. Min extrema trötthet har varit värre än vanligt.

De håller på att lägga om golvet hemma hos mig nu, så jag o Manda bor i huset den här veckan. Det blir spännande att få flytta hem igen till lägenheten på lördag. Hoppas o tror att det blir fint.

Jag har så svårt för kylan. Min kropp blir stel så fruktansvärt och fibromyalgivärken skriker i hela kroppen. Det tar verkligen all energi.

Trots det så är jag envis och kämpar för att klara av att åka iväg på mina aktiviteter, keramik o målning. Men i måndags missade jag keramiken eftersom jag var tvungen att vara med lilla Snövit hela dagen. Vi var ju inte hemma och hon var inte trygg utan mig. Lilla gumman, vad söt hon är <3.






När hon kom till oss så var så mager och verkade slö och lite apatisk. Köpet gjordes upp på en Statoilmack i Gävle, och det gick snabbt så vi upptäckte inte hur hon verkade må direkt. Vi hade bestämt att åka till dem och hämta henne, men under resans gång ändrades platsen två ggr och det slutade med Statoil i Sätra. Det kändes konstigt och skumt, och när han kom så anade vi varför. Han stank alkohol och lillkissen stank både gammal alkis och kattsandlåda. Men vi blev ögonblickligen kär i henne och köpte henne och åkte hem. Den första tiden var vi oroliga för hur det var med henne, men hon gick snabbt upp i vikt och mår nu utmärkt. Så glad att just vi fick henne i vår familj <3






Mitt älskade lilla barnbarn<3. Han har blivit så stor nu så han har precis inskolats färdigt på dagis. Hoppas allt kommer att gå bra där för honom.  Han är mitt hjärta <3<3<3







Just idag får detta ljus symbolisera alla gamla och/eller sjuka människor som bor på de särskilda boenden som ska vara deras hem och trygghet. JAG VET att det förmodligen finns hem som är bra, men rötägg finns nog överallt. Jag är så uppåt väggarna förbannad rent ut sagt, på det boende som min mamma bor på. Nu har måttet blivit rågat. Det är helt omöjligt att ta upp och berätta om allt elände som händer där, och hur de kan anställa folk som borde sitta inburade. Har läst på nu, om Lex Sara, så imorgon ska jag ringa chefen för boendet och kräva att de anmäler sig själva. De är medvetna om de stora problem som råder, men ingen gör något. De få i personalen som är verkligt bra, de kommer i kläm och får arbeta mkt mer än de ska på grund av att de boende vägrar att släppa in vissa ur personalen, som beter sig dumt och kränkande. Jag skulle göra vad som helst för att kunna sätta in en dold kamera på mammas rum, för att få tydligare bevis på vad som händer, men om jag skulle göra det skulle det inte ens gälla som bevis, för att det är olagligt, vad som än händer på filmen. SJUKT!






Jag vet att det är många som inte tycker om när människor som är sjuka skriver om hur de upplever sin vardag och hur det är att vara drabbad av en kronisk sjukdom. De tycker man ska koncentrera sig på det friska istället. Och ja, det ligger mycket sanning i det. Vi SKA vara noga att både våga, vilja se det som är positivt och försöka se och uppleva det som är fantastiskt i livet. Det är jätteviktigt. MEN jag som själv är derabbad av både ME (fibromyalgi) och CFS (kroniskt trötthetssyndrom), och säkert fler saker, har behov av att dels förklara hur det är, för att kunna bli förstådd, och också tömma ut de överflödiga känslor vi alltid bär på av smärta, sorg, uppgivenhet ibland, ångest, rädslor mm. Det är naturligt och ett måste.

De som inte är drabbade borde lyssna mera, söka kunskap mm för att kunna stötta och hjälpa, inte bara tycka att de sjuka ska vara tysta för att det blir så jobbigt för de frska att lyssna på. Hör själv hur det låter!

Eftersom vi alla, vara sig vi är sjuka eller friska är lika värdefulla i Guds ögon så borde vi vara lite mer rädda om varandra.

Min dröm och önskan är att någon gång bli frisk, alltså här på jorden. Kunna få kliva upp på morgonen, kanske åka till ett trevligt jobb och träffa goa trevliga människor, och ändå stå på benen på kvällen och orka upp dagen efter. Det är min bön för mig själv och för fllertalet av mina goaste vänner, som alla kämpar hårt för varenda dag.






Här är ett av mina foton somm jag deltar med i en fototävling. Hoppas på tur :).


Jag vet att det är många som undrar och kanske känner sig lite förvirrade när de läser sånt som jag skrivit och förstår att en del saker har ändrats i min vardag och i mitt liv. Tänkte berätta lite så ni vet.

I september, i höstas, så flyttade jag och Manda till en lägenhet och där trivs vi kanonbra. Just nu lägger de om golvet där och nu är vi "hemma" i huset den här veckan. Flyttar hem igen i helgen.

Ibland blir livet inte som man tänkt sig, milt sagt, och det blev det inte för oss heller. Men det viktigaste är att kunna fortsätta vara vänner anser jag. Fortsätta bry sig om varandra och respektera varandra som människor. Ibland räcker det ändå inte till för att kunna hålla ihop. Vi är ändå gifta fortfarande, och träffas när vi vill och orkar. Hur framtiden blir vet vi inte, den ligger i Guds händer.



♥

Oh, vad det kostar att dölja tårarna

att hindra dem från att komma

likt ett strömmande vattenfall

Vad ont det gör i själens sköra nerver

när kroppen skriker och sömnen aldrig kommer

när det inte får synas, när jag inte får vara just jag

då är det dyrköpta tårar som istället för att

läkande få tala sitt uttömmande språk

tvingas stängas in i bröstets tjockmurade väggar

för att det gör ont i dig med min smärta

därför måste jag dölja tårarna och kliva in i rollen

till livets teater där glädjen alltid flödar

och inga smärtor finns

Är det den rollen jag fick eller tog jag den själv

Måste läsa manuset en gång till

Vill byta roll till ”jag får vara jag”-rollen

Den passar mig bättre för där behöver jag inte längre

dölja tårarna

där blir jag accepterad för den jag är

Då tror jag inte det gör så ont längre

att leva

Här är min älskade mamma. Hon är 78 år. Hon har varit o är en underbar mamma, utöver det vanliga. Hon har älskat och älskar oss (sina barn), barnbarn o barnbarnsbarn på ett besynnerligt sätt. Hon har alltid varit min klippa i livet. När alla andra svikit så har hon funnits där. Jag är ganska övertygad om att jag aldrig hade orkat mig fram i livet utan henne. Vi har aldrig haft några hemligheter för varann, och jag vet om ohyggliga saker som hänt henne i livet, och trots det har hon stått upp för oss och gett oss 100% kärlek och stöd.

Hon arbetade själv som sjuksköterska och en mkt hängiven sådan. Hon var mkt omtyckt på sina jobb och var alltid noga med att värna om de gamla och sjuka och se till att de fick en bra vård. Tyvärr får hon inte själv all godhet tillbaka som hon givit på sina arbetsplatser. Där hon bor nu har mkt hänt och vi har fört fram kraftig kritik och kanske de måste anmälas. Det visar sig framöver, hur den nya läkaren, nya sköterskan och nya chefen hanterar den ohållbara situationen på boendet. Det finns ett fåtal riktigt bra personal, de andra borde förbjudas att ha såna jobb över huvud taget.







Här ser ni en älskad hand, en älskad moders hand, som här bär färska märken efter en medelstor hjärtinfarkt för mkt kort tid sen. Vi trodde alla att hon inte skulle klara den krisen. Läkarna står förundrade och vi med. Men vi förstår ju vem som håller henne vid liv. Hon är helt enkelt inte klar här än. Hon säger det själv, att hon har svårt att släppa taget, trots att hon längtar hem till himlen. Aldrig har jag mött en så god människa, så rakt igenom vacker, så osjälvisk och kärleksfull. Jag är ödmjukt stolt över att jag får vara dotter till denna märkliga person, som klarat så många motgångar och kriser som vem som helst skulle dö direkt av. Herren bär henne på ett otroligt sätt igenom allt.






Idag var hon så pigg och glad, skrattade och busade o åt en hel hamburgare, strips, dricka, två kakor och kaffe. För ca en o en halv vecka sen hade hon en svår hjärtinfarkt och vi var helt säkra på att hon inte skulle klara det, och här satt hon med mig idag och pratade, skrattade och busade som bara vi gör :). Tack gode Gud för den extra tid vi får med mamma!

Det är över fyra år sen nu hon blev sååå ohyggligt svårt sjuk, när hon fick en MEGA-stroke och var så på vippen att dö. Efter koma i två veckor vaknade hon upp. Stroken satt på v sida och läkarna sa till oss att om hon vaknar så kommer hon troligtvis inte kunna varken prata eller äta.

Hon både pratar och äter, och hennes personlighet är inte rubbad ett endaste dugg. Hon är högersidesförlamad och därför svårt handikappad på det viset, men hon kan äta själv och känna smaker och fortfarande vara vår älskade mamma, svärmor, mormor och farmor, o gammelmormor och gammelfarmor :) <3








Jag lovar, det finns INGET som känns så varmt och tryggt för mig som att få höra mammas röst, känna hennes doft och närhet. Hon är en ren och ljuvlig människa, en Gudskvinna i ordets rätta bemärkelse.






Mamma har en fantastisk humor, och jag tror att jag ärft den , i alla fall en del. Hon har en förmåga att skoja om det mesta. Det är underbart tycker jag. Jag vet att många kristna i den äldre generationen kan vara lite stelbenta av sig och många sitter fast i den gamla syndakatalogen och ser fel o brister med allt o alla. Sån har mamma aldrig varit. Underbart!

Många av oss kristna känner en speciell tillhörighet till en speciell rörelse, ex, missionsförbundet, pingstvännerna, etc. Jag har varit med i en missionsförsamling, en helt fri församling och flertalet pingstförsamlingar, och det värsta jag vet är när folk frågar mig vad jag är, om jag är religiös, om jag tillhör de eller de. Jag blir lite arg faktiskt, att man ser det på det viset. För det första så är jag LÅNGT IFRÅN religiös. Det är det värsta uttryck som finns, och de absolut tråkigaste och tommaste människor jag mött, de religiösa. Nej det tar jag definitivt avstånd ifrån. Jag står som medlem i en pingstförsamling jag inte trivs i, men oavsett om jag trivs där eller inte så ÄR JAG INGEN PINGSTVÄN! Jag lever mitt liv i Jesu närhet 24 timmar varje dag, och går alla mina steg med honom. Det är sanningen om mig.

Den som gett mig den styrkan och hjälpt mig att lära känna Jesus på riktigt är min mamma, som alltid själv varit en Jesusmänsika. Det finns inget förbund eller församling som är rätt eller fel. ALLT är fel, om man inte lever för Jesus. Allt är rätt om man lever för Jesus och lyssnar till honom i första hand och till din pastor i andra hand.







<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Min govän Bettan o jag, igår kväll på stan i Söderhamn. Vi gick med i ett fackeltåg efter en fantastisk koncert i Norrtullkyrkan, till förmån för Värmestugan , som sååå väl behövs. Den är nerläggningshotad. Jag blir så arg! Jag har arbetat på RIA i Gävle i 9 år tidigare som behandlingsassistent och har ett mkt stort hjärta för dessa människor som hamnat snett. De är människor och precis lika mkt värda som någon annan av oss. Jag BER till Gud att det ska ordna sig så de kan få finnas kvar. Fy skäms, Söderhamns kommun!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!








Här bor jag, mitt ute i en fantastisk natur. Jag trivs så bra<3








Min vy <3








Så här såg den ut, min smörgåstårta jag gjorde till min födelsedag. Den är jättestor, men gick åt helt :). Kul! Den brukar vara mkt populär, så även denna gång :). JAg blev mkt uppvaktad trots att jag fyllde ojämnt. Kände mig så älskad. Så glad! Tack alla som förgyllde min afton då <3<3<3









Hm... egentligen ska de här bilderna vara före, för de är från nyårsafton, men strunt samma :). Robban o jag satt hemma hos mig och hade det lugnt och skönt, åt gott o tittade på lite nyårsprogram på ettan.

På bilden är en sjukt smarrig räkbakelse som Robban gjorde till förrätt :))).... MUMS!









Efter förrätten så förstår ni själva att vi redan var mätta, så vi fick vänta några timmar till maten, och då var vi så sugna att jag glömde ta fram kameran :). Vi åt då, oxfilé med klyftpotatis och bearnaissås och den goda salladen jag gjorde till (på bild).








Till efterrätt gjorde jag en mkt god sak, skivade bananer, hemodlade hallon, o skivad kiwi i ugnfast form med riven choklad över. En stund i ugnen, sen serveras med vaniljglass. Sjukt, galet gott!!!


Senare (glömde ta fram kameran igen :/) åt vi ost o kex, vindruvor och päron och drack cider till (alkoholfri förstås).


Vi hade en jättefin nyårsafton :)


Här kommer några foton som jag redigerat efter min känsla :)








































Kära vänner, jag önskar er alla en god fortsättning på det nya året.
Hade du något nyårslöfte? Inte jag, men jag ska försöka komma ut mer i sociala sammanhang. Jag älskar att sjunga t ex. Jag började att sjunga som 6-åring, i en barnkör, och har sedan dess, fram till för nåt år sen varit med i olika gospelkörer. Jag slutade i samband med att mamma blev så sjuk. Jag orkade inte längre göra något alls för min egen skull. Nu har det gått drygt fyra år sen mamma fick stroken och jag har besökt henne i stort sett varje helg i Gävle sedan dess. Nu är hon som många vet mkt dålig igen och jag är rädd varje gång telefonen ringer. Förstår ni att det tar all min lilla energi jag har?. Jag älskar henne så djupt och tanken och vetskapen om att hennes tid håller på att rinna ut är en ohyggligt svår känsla i mig, samtidigt så vet jag ju att när hon dör så blir hon frisk, i himlen, och hon längtar dit. Mitt problem med detta är helt egoistiskt. Jag har svårt att släppa taget, och jag vet att mamma kkänner likadant, Hon biter sig kvar här på jorden för sin kärlek till mig, min bror och våra familjer. Men jag ber om att Guds vilja får ske, inte min.


Gud välsigne er alla<3<3<3

Mia

Min/vår kära lilla Snövit, en mkt välkommen familjemedlem. Hennes mamma är en chinchilla-perser och pappan är en norsk skogkatt. Hon har en fantastiskt go personlighet och älskar sin nya "mamma" :) <3, och glad är jag över det<3.







Det här är på julaftons förmiddag, hos min mamma. Vi hade med oss hemgjord julgröt och skinka, bröd etc, så hon fick fira lite riktig jul hon med. Kändes skönt och bra. Mamma mådde bra och var glad. Här har jag min lille Milo, mitt älskade barnbarn i famnen<3






Här är han i sin mammas famn, Lina, min dotter. Det var så roligt att de kunde vara med oss hos mamma då. Gammelmormor är sååå förtjust i lillplutten<3







Här får mamma sin julklapp från Lina m familj, ett fantastiskt studiofoto på lille Milo. Mamma började nästan gråta, så glad blev hon. Ett underbart foto<3







Här är hemma, på julaftonskvällen innan julklappsöppningen. Vi hade en fantastiskt fin jul, och julevangeliet hade sin givna plats hos oss. Självklart!







Nötter är en sån där självklar grej för mig som bara ska finnas :)). Har ni sett Svensson Svenssons jul? Jag är ungefär som pappan i den familjen när det gäller dopp i grytan. Det spelar ingen roll om någon äter av det, men det SKA stå där! :)) Ha ha ha.... jo, så är jag med nötterna, de ska finnas där på bordet från 1:a advent.







... och glögg hoppar vi inte över :), givetvis alkoholfri glögg, apelsinglögg detta år. Det var sååå gott!

När vi åt all god julmat var det ingen som kom ihåg att ta fram kameran :/.







He he ... Här är lilla Snövit nyfiken på en öppnad julklapp, en gammal amazonratt från en entusiast till en annan :). KUL!







Alex med ett av sina paket, det största (tror jag). Vem som fotade denna bild kommer jag inte ihåg, antingen jag, Manda eller Robban.







... och så jag med mitt dille på gosedjur :)<3 Jag älskar såna. Okej det är barnsligt, men det bjuder jag på :) <3. En liten julklapp jag fick.







På juldagen var det dags med en promenad. Robban, jag, Manda o Alex gav oss ut, och givetvis var kameran med :)







...







...







...







...







...






...







Manda o Alex






...







...







Robban o Alex, far o son. Man ser nästan ingen skillnad på dem bakifrån :)







Vår vackra kyrka, som jag ser från mitt sovrumsfönster, och hör väl när klockorna ringer inifrån mitt hem. Underbart! En av Sveriges äldsta kyrkor. Delar av den är från 1100-talet och mkt vackra målningar finns i taket, bibeln från början till slut. Häftigt!







...







...






...







Förstärkt kontrast. Häftig effekt på stenarna :)







Kyrkans hus (Det är här jag går på keramik)







I mellandagarna hos mamma. Här fr v min bror Tomas, mamma, jag och sen min kära morbror Henry, på besök från Kalix.







Här sitter de, mamma och hennes lillebror Henry. De är mkt fästa vid varandra. De är så lika varandra, både till utseende och inuti.







Här får mamma mysa med sitt lilla barnbarnsbarn, Emmy, min brorsdotter. Min bror i bakrunden.







Oskarsborg, Söderhamns ikon kan man väl säga. Finns på östra berget och härifrån kan man se ut över vår lilla stad, och på somrarna är det underhållning här vid en scen, och det finns café, lite lottstånd/korvstånd, dansbana (inomhus), och en minigolfbana.







...







...







...







...







Robban framför borgen









...






...






Scenen och läktaren, i sin vintersömn






...







...






Läktarbänkarna strålar av frostglans







Stängda lottstånd






Stängt café







 Robban kikar ut från min balkong :)








En liten blick in i mitt hem <3







Min kära lilla Snövit<3







Hi hi ... hon följer mig över allt. Just här säger hon till mig att hon vill lägga sig i min famn inne i soffan. Tycker inte om när jag håller på att stöka för länge i köket :). Gospluttan<3



Nu önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Kram från lilla jag<3

Mia

Josef kom och se på barnet

han som ligger i min famn

som vilar vid mitt modersbröst

han som ängeln gett ett namn

Jag ser himlen i hans ögon

Jag hör änglasångens ljud

Se han håller i mitt finger

vårt lilla barn som kom från Gud

Alla stjärnorna de tindrar

för att himlen kommit ner

och Guds änglaskara dansar

hans lilla gossebarn de ser

Vår frälsare är nu kommen

Stäm in med dem och sjung

att barnet i Marias famn

är hela jordens kung

Se min käre Josef

Hans lilla fot ini min hand

Det är här som livet börjar

vårt lilla barn från himlens land

Det är på honom alla väntat

vårt lilla barn vid mammas bröst

Herren gav oss sin största gåva

vår försoning, liv och tröst

♥









Här på bilden är en lycklig jag och min nya lilla kisse, Snövit. Hon är en fantastisk kisse, såå snäll och närhetstörstande, precis som jag :).



Kära vänner, imorgon är det julafton som ni alla vet. En helg då i alla fall jag tänker mer på de som har det svårt, o inte har några nära o kära. Ensamheten många känner på julafton är nog helt obeskrivlig. Vi kan alla lindra denna smärta för några av dem. Öppna ditt hem, bjud in människor som inte kan bjuda igen. Köp några extra julklappar och ge bort. Ring en extra telefonsignal till någon vars telefon oftast är tyst. Uppmuntra fler människor än vanligt. Ge ut fler kramar och vänliga ord och blickar. Ibland behövs det inte så mycket för att kanske rädda någons liv.



♥









23 1En psalm av David.

Den här underbara Bibelversen är något jag fick lära mig utantill när jag var jätteliten. Min mamma och pappa bad först Gud som haver, med mig och min bror Tomas, och sen bad de Herren är min herde, och sen en personlig bön. Det byggde upp en trygghet i oss, trots allt tumult vi fick gå igenom som barn.

Jag uppmanar/önskar att ni låter era barn få denna trygghet att bära med sig i livet. I mina svåraste stunder ligger denna bibelskatt som en omslutande sanning som tröstar och hjälper.







I denna juletid blir det mycket gott att äta, och tidigare lade jag ut julbakgrejer. Och nu veckan, två veckorna som ligger framför så blir det någon tårta av det vanliga slaget, och ...







... smörgåstårta :)



Nä, nu vankas det godis på kvällskvisten, så jag måste sluta skriva nu :).
Jag önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år!

Glöm inte att du är älskad av den Högste och efterlängtad av Honom. Oavsett om- eller hur många julklappar du får, oavsett om du känner dig ensam, så är vi alla lika mycket värda, tvivla aldrig på det<3

Gud välsigne dig kära medmänniska<3<3<3

Kram till er alla

<3<3 Mia <3<3

Glöm inte att minnas de ensamma i jul. Bjud hem någon. Du kommer att få uppleva glädje och välsignelse över detta. Alla kan vi hamna i en sån situation och ingen av oss vill vara ensamma en julafton. Gud välsigne er alla<3









Igår var vi o hälsade på älskade mamma. Här min Manda med momme. Underbart att se dem, o de starka band de har till varandra<3








I mammas julmysiga fönster<3







När vi satt hos mamsen o fikade igår så kom två av mina halvsystrar dit. Jättekul! Vi hade några trevliga timmar tillsammans :) <3







På förmiddagen idag tog jag mig en promenad till vår lilla byaffär för att köpa lite ingredienser till julgodis.







På väg till affären, genom kyrkogården ...







Vår jättefina o gamla kyrka här i byn, Söderala kyrka<3






Kära mamma o jag <3







Väggtext i mitt vardagsrum







Några av mina färdiga pusseltavlor







Min underbara, älskade lilla Milo, idag när vi bakade/gjorde julgodis<3<3<3






Knäck ...







... o en kopp kaffe :)






... saffransdeg på jäsning :)







En glad o busig liten sötnos, mommos älskling<3<3<3





Det går utan formar med :))








Lussebullarna färdiga, o MYCKET goda.





Nu har vi satt oss ner i soffan med allt gott vi gjort, o myser och ser på en film tillsammans.

Allt gott till er alla, dessa dagar före jul.

Kram kram
Mia

   Hur kan det finnas några kvar
Jag tömde ju ut de stora oceanerna
Trodde att alla flöt med

Jag tömde ut de vilda älvarna
... så pass att jag började skymta
den torra och trygga marken där bortom

Sen flöt de stilla åarna efter
Saltslitna ögon värkte ut allt
- trodde jag

Jag hann prova att gå,
några små steg
utan sorgens vadartövlar

Jag upplevde för en stund
hur solens trånande strålar
började att nå mina ögon,
öppningen till själens bråda djup

Men då kom stormen igen
Vinden piskade och den hudlösa själens tårar
har redan svämmat över kansterna
på de gamla nötta vadarbyxorna

Ny oceaner har bildats
och snart är hela världen täckt
av det salta vattnet från mina ögon
kommet av oräkneliga sorgeströmmar
från min blödande själ

En korthårig jag, i väntan på att bli riktigt blond :). Sparde en lång men tunn liten fläta :)






Ikväll var jag o min Manda o sjöng in julen här uppe i Söderala kyrka. Man kan ju inte direkt säga att det var en långpromenad dit, he he .... vi var framme efter max en minuts gång. Jag älskar den kyrkan. Den är så vacker, o en av Sveriges äldsta kyrkor. Delar av den är från 1100-talet.









Barnkören började med att skrida in i kyrksalen som ett litet luciatåg. De var så söta allihopa, o ögonen tårades. Sen sjöng kyrkokören härliga julsånger. De var så duktiga! Prästen där är en så härlig människa, samma man som Manda konfirmerades för tidigare. Han är så äkta, rakt av, säger inte ett enda ord han inte menar. Det var gripande.
Tror jag skulle trivas i den församlingen, och tror att jag, med min djupa innerliga tro och mitt lärjungaskap, skulle behövas där. Vi får se, men tanken känns rätt. Just nu tillhör jag en församling jag aldrig går till, o aldrig har haft en uppgift i. Det är viktigt i en församling att var och en får plats att tjäna Gud med de gåvor Gud lagt ner i var och en. Det finns INGEN som har fått den gåvan att sitta på en bänk i kyrkan varje söndag, o inget mer. Det är i alla fall vad jag tror.












Ja, igår var det 3:e advent, och julen närmar sig. Den här juletiden känns lite annorlunda p g a att saker inte är som förr, o att jag inte mår bra oo tröttheten är som förlamande typ varannan dag o mer. Men jag älskar ändå juletiden. Vi gör alltid helt jul den 1:a advent, med gran och allt :), o sen myser vi bara runt hela december. Bakar när vi har lust o ork, gör julgodis när vi har lust o ork. Annars myser vi mycket på kvällarna, vid tv:n eller bara sitter och pratar, äter clementiner, knäcker nötter o äter julgodis, o njuter av alla ljus.

Vi kommer att ha några stycken med oss på julafton, utanför familjen. Kommer ni att ha det? Glöm inte att det för många är den värsta dagen på året, p g a ensamheten. Tänk om vi alla kunde bli lite mindre ego speciellt på julen. Vi tänkte köpa några julklappar till våra extragäster också, så är de delaktiga i det med.

Nä, nu tänker Manda sätta på en film, o vill ha mitt sällskap. Jag sitter med så länge jag orkar :). Jag är glad över kvällen och tacksam för allt fint jag har, mitt i all kaos.

Det är så jämförbart med ett ställe i bibeln när lärjungarna är ute på sjön tillsammans i en båt och det börjar att storma vilt. De ser Jesus komma gående på vattnet mot dem, o han ropar på Petrus att kliva ur båten o gå på vattnet fram till honom. Jesus sträcker ut sina händer och ser Petrus i ögonen. Petrus kliver över relingen, ut på vattnet med blicken fäst vid Jesu ögon. Han går mot honom. De vilda vågorna bekommer honom inte ett dugg.... ända tills han tappar kontakten med mästarens ögon, han tittar bort från Jesus, och ser den hemska stormen och de skrämmande höga vågorna som härjar kring honom. Då sjunker han!

Tack och lov slutar det inte där. När Jesus ser det, så lyfter han upp Petrus från det vilda vattnet och räddar honom.

Det jag menar är att oavsett hur höga vågorna kan bli i våra liv, i våra omständigheter, hur trasiga och olyckliga vi än är, hur stora sorger vi än går igenom, så är det så, att så länge vi har våra blickar koncentrerade på Jesus och ser lugnet i hans ögon så kan aldrig stormen vinna över oss, den kan aldrig dränka oss. Om vi tappar vårt focus på Honom för en stund, så finns han där och väntar på att vi ska sträcka upp våra händer mot honom. Skynda dig då att åter fästa din blick på honom, och han skall skydda dig mitt i den fasansfulla stormen.

Gud välsigne dig<3

Mia



Ps. Av någon anledning kommer dikten in också i slutet av inlägget. Har försökt att ta bort den där men det går inte. Tyvärr. Så det är bara att låta bli att läsaden en gång till :)

Målning av min bror: Tomas Munkas Larsson

Jag har varit ”kristen” i hela mitt liv, alltså uppväxt i ett kristet hem. Jag fick ju min barnatro från början, men det går inte att leva på sina föräldrars tro, så vid 18-års åldern fick jag en mkt stark upplevelse o lämnade mitt liv i Guds händer PÅ RIKTIGT. Trots det så har mitt fortsatta liv kantats av sorg, smärta, trauman o diverse stora svårigheter. Jag VET att mkt av allt som hänt mig grundar sig i en mkt olycklig o trasig barndom, trots det kristna hemmet. Ingen vet vad som döljer sig innanför andras väggar, och ingen vet hur det är att ”vandra i någon annans skor”.

Kyrkan förmedlade konstiga budskap från början. Om man bara var frälst så blev man lycklig, eller fick en inre frid mm. Om man inte fått det så var det en själv det berodde på. Tack o lov så fick jag gång på gång möta Herren på märkliga sätt, aldrig i kyrkan. Jag har aldrig känt att jag passat in i kyrkan p g a mitt trasiga förflutna, plus att jag mött så oerhört många människor som blivit skadade för livet, just av kyrkan o ovisa kristna.

Jag har aldrig känt mig nöjd med att avverka gudstjänst efter gudstjänst o alltid höra sånt jag hört förut eller redan kan o lever i. Jag har alltid längtat och vill leva i praktisk kristendom o sett kyrkan som en plats som ska förvandlas o förnyas efter vår tid o vad Gud vill, en plats där lärjungar får växa o skickas ut, och då menar jag, att gå ut och ”göra alla folk till lärjungar”, tvätta varandras fötter, finnas till för den svage, gråta med den som gråter, sörja med den som sörjer, lyfta upp den som fallit eller rädda den som håller på att drunkna, ge ett hopp till den som inte orkar mer etc etc.

Det jag har sett under alla år, o under min egen tillväxt som kristen är att mycket få församlingar i vårt land tar denna missionsbefallning på allvar. Kyrkan är för många bara en trevlig mysplats där man kan engagera sig i diverse grupper, städa, fika, pynta, spela, sjunga, synas, höras mm, o ha en självklar sysselsättning på söndag fm. OBS! Jag säger inte att detta inte får finnas i kyrkan, jag menar bara det att inget av detta för Guds rike framåt. Det är mänskliga grejer vi gör för vår egen trivsel.

Här ligger en fara i att vår myskristendom blir så viktig att vi tappar målet, inte att få en o annan frälst emellanåt, utan att våga kliva in i det enorma arbetet att ”göra folk till lärjungar”, för det var det Jesus kallade oss till. Det stora arbetet börjar alltså efter att någon tagit emot Jesus.

Här finns ytterligare en stor miss i många, kanske de flesta församlingar. HUR tar vi hand om världens trasiga människor och hjälper dem att växa in i ett sant läjungaskap? Först och främst kommer det aldrig att ske ett genombrott på detta område FÖRRÄN kyrkan kan ta hand om och föra sina egna trasiga medlemmar till upprättelse, för att sen bli starkare som församling och då enade o hela kan gå ut och arbeta tillsammans för att göra folk till lärjungar.

Under alla år som jag kämpat mig igenom svåra livsförhållanden så har jag p g a min egen öppenhet mött enormt många människor som lämnat Gud för att de kopplar samman Gud och församling/kyrka, o efter att ha blivit sårade, kränkta, svikna mm så har de lämnat till och med sin tro. Detta är oerhört tragiskt, och inget vi kan nonchalera precis som om det aldrig äger rum.

NÅGOT MÅSTE SKE i kristenhetens sätt att tänka och bete sig. För min del så har jag bara kommit närmare Jesus de senaste åren, för jag skulle inte orka ta ett enda steg utan att han bär mig. Men många är inte lika starka som jag i överlåtelsen, utan hamnar i en dödande öken när de drabbas av sorger och svek som har sin grund i våra kyrkor. Det är för dem jag talar nu.

Jesus säger själv: ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”. Utan den kärlek som kommer från Gud, den utgivande, som inte kräver belöning, Agape, så kommer Gud aldrig att kunna använda oss som Han vill. Vi kan inte bara säga att vi ÄLSKAR. Ord utan gärningar är död. Vi måste se varann, sakna den som inte kommer, höra av oss, förlåta, be om förlåtelse, försonas, enas, och sen gå ut.

I ett Facebookinlägg jag lade ut för några dagar sen skrev jag:

·         På några dagar nu så har jag träffat flertalet personer från "kyrksammanhang" i min omgivning. Fick höra att "det pratas om", o "jag har hört att", och INGEN har ringt, eller på något sätt stöttat, utan "det pratas om". Och tyvärr blir jag inte förvånad, jag har varit med om detta förut ... ledsen - JA, men bitter, NEJ. Varför inte? För att jag har allt klart med Jesus om min situation och han vet allt, och förstår, och är närmare mig nu än någonsin. Det är det viktigaste. Undrar hur de orkar, de som inte har några nära vänner och en familj som jag, som älskar o stöttar. Vad håller Guds folk på med egentligen. Ska vi inte hjälpa och stötta varandra, eller???

Efter detta inlägg fick jag många kommentarer OCH många hörde av sig mer privat och detta berör väldigt många, tyvärr. Många har skrämmande erfarenheter som gjort att de inte längre är med på vägen och andra bara accepterar att detta sker mitt framför ögonen på oss, hela tiden.

På ett sätt så kan jag jämföra detta med mobbing. Om en person upplever sig bli utfryst, illa bemött, kränkt, behandlad som luft, utsatt för förtal mm, så brukar oftast den/de skyldiga ändå slinka undan, p g a att de kan säga att ”det var inte menat så”, eller ”jag har inte gjort något”, eller, ”åh, den människan är ju så känslig”, eller … Vi ska alla komma ihåg att när det gäller mobbing så är det ”det som den mobbade upplever” och hur den mobbade mår” av vad som gjorts eller sagts, som gäller.

Själv har jag bland mycket annat genom åren blivit helt öppet kränkt i kyrkan och flera personer hörde och såg vad som hände, men INGEN stod upp för mig. Det är ett av de svåraste händelser jag varit med om, att uppleva denna ensamhet, mitt i kyrkan.

Snälla ni, Guds dyrbara folk: Låt oss istället börja älska varandra på riktigt. Vi kan aldrig lura Gud. Han ser i våra hjärtan för vems skull vi gör vad. Låt oss närma oss Honom mer och mer, o släppa mer o mer på vårt eget bekväma kristenliv. Då kan vi alla komma samman, ”tvätta varandras fötter” och sen göra det Gud längtar efter, att i enhet och kärlek gå ut och vinna världen.

Gud välsigne er alla<3<3<3

Mia