Utgiven: År 2001
Författare: Kristina Hansen Bengt-Åke Cras Agneta Cras
Huvudförfattaren som också boken handlar om kommer från Norge men är bosatt i Sverige sedan tioårsåldern.
Boken handlar uteslutande om denna kvinnas liv och är en sanningsenlig framställning av hennes ohyggliga tillvaro i sin pappas ”klor”.
Handlingen utspelas från början i Norge där Kristina lever med sin mamma, lillebror och två äldre systrar. Pappa har sedan länge varit ute ur bilden efter att han misshandlat och försökt att döda sin hustru, barnens mamma.
När Kristina var i tioårsåldern fick pappan vårdnaden om henne och sin några år yngre lillebror. De flyttade till honom i Sverige där helvetet började på allvar.
Titeln; Bakom stängda dörrar, passar utmärkt. Det är det allt handlar om. Kristinas fångenskap bakom hemmets stängda dörrar och sin inneslutenhet i sig själv.
Jag fick låna den här boken av en vän och kände direkt att jag måste läsa den. Ämnet incest engagerar mig djupt. Detta är en alltigenom ohygglig berättelse som måste varit mycket svår att skriva för henne.
Den är tydlig och naken, enkelt skriven utan krusiduller. Den har klart talat om sitt budskap och jag tror inte att någon kunnat läsa den utan bli djupt berörd. Den väcker vrede och många frågor. Hur kan detta ske i vårt ”trygga” Sverige?
Ska jag vara ärlig så är det inte mycket kvar som förvånar mig av allt som händer i vårt land. Det ska se så fint ut som möjligt på fasaden men är på många sätt lika genomruttet som i andra länder där missförhållandena är mera tydliga.
Boken är ny och fortfarande är det inte så många som kanske så här öppet vågat berätta liknande livsöden, men det blir nog vanligare och vanligare. Det här skapar debatt om detta tabubelagda ämne och det är jättebra.
Boken är skriven i kronologisk ordning med extra inlägg här och där av rapporter från polis, socialen och andra aktuella personer.
På ett sätt tycker jag den är lite oproffessionellt skriven, nästan lite för enkel. Men jag har nog som i de flesta andra ”yrken” utvecklat en så kallad ”arbetsskada”, alltså att jag ser alla fel som görs i texten. Stavfel, felaktiga meningsbyggnader, syftningsfel med mera. Detta ser jag naturligtvis bort från i denna typ av bok. (Tyvärr är det lättare att se andras textfel än sina egna).
Jag följde skakad med i Kristinas berättelse och jag tycker att hon på ett naket sätt låter läsaren känna in den vanmakt hon upplever genom boken.
Huvudpersonen Kristinas gestalt är trovärdig och naturligtvis är jag fascinerad av att hon överlevt detta helvete. Jag kan dock läsa mellan raderna att hon inte riktigt klarat sig ur detta utan att fortfarande idag må mycket dåligt. Inte svårt att förstå att det sätter djupa spår.
En riktig vrede känner jag över hennes mor och syskon, för att inte tala om ilskan mot myndigheternas tafatthet som nästan driver läsaren till vansinne. Och allt detta är sant!
Jag har själv mött nonchalanta reaktioner från de sociala myndigheterna. För två år sedan anmälde jag ett glasklart fall av vanskötsel och misshandel av fyra barn som bodde hos sin mamma. Hon hade sju katter, fyra hundar, de här fyra syskonen och ett nytt litet spädbarn med fader okänd. De bodde i en trerummare på andra våningen. Lägenheten var full av katt och hundavföring och det stank ständigt om barnen och deras trasiga kläder. De hade små sår över hela kropparna. På grund av detta blev de mobbade i skolan och kom efter med sitt arbete.
Myndigheterna gjorde ingenting!
Förmodligen lever dessa barn kvar i sitt helvete.
Kristina levde som sin pappas ”ovigda flickhustru” (fast han köpte henne en ring som han tvingade henne att bära. I den stod hans namn.) Hon födde honom två flickor som båda var gravt handikappade.
Hon var instängd i sitt hem, tvingad till tystnad, i fyra år innan myndigheterna tog honom. Hon var bara fjorton år när hon födde deras första barn.
Syftet med boken är att tydliggöra denna problematik och få omvärlden att våga agera. Jag tycker att författaren har lyckats förmedla känslan av avsky över hur samhället kan göra såna katastrofala missar.
Jag har inga speciella synpunkter på språket förutom som jag skrev i början, att det kanske är skrivet i enklaste laget. Men samtidigt gillar jag det.
Den här boken sätter sina spår efter sig. En scen som kommer för mig nu i skrivande stund är pappans sjukliga omsorg över sin älskade ”flickhustru”. Under hennes graviditet tvingade han henne att äta upp sina egna spyor för att barnet skulle få i sig tillräckligt med näring.
Jag har alltid känt med dem som lider och har det svårt på alla sätt och nu kommer jag nog att bli än mer uppmärksam över vad som händer runt omkring mig. Vi får inte blunda för detta. Vi måste våga se och reagera.
Det här är en bok som jag inte kommer att läsa igen. Jag är klar med den men tyvärr tror jag att Kristina själv har mycket kvar att bearbeta innan hon kan lägga detta bakom sig.
Jag hoppas dock innerligt att hon en dag verkligen känner att hon är fri. Det är hon värd.