Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Dom kallar mig “Catch me killer”

 

Utgivningsår:    1988 (femte upplagan)

 

Författare:         Robert Erler  (tillsammans med John C.Souter)

 

 

Rober Erler lever fortfarande i södra delen av USA i något av deras fängelser.

   Han föddes i en stor familj med åtta barn. Robert levde sina barn- och ungdomsår under svåra påtryckningar från sin pappa. Att åstadkomma ett liv han själv inte lyckats med. Han utbildades till soldat och blev en av ”de gröna baskrarna”, men mötte sedan en gammal vän som blev hans inspiration till att bli polis. Han gifte sig sen och fick en son.

   När han blev fängslad, lämnade frun honom och tog med sig deras son och flyttade.

 

Romanen är självbiografisk och handlar om författarens liv och kamp, där han till slut finner en mening med livet, trots att han är dömd till 99 års fängelse för mord.

   Handlingen utspelar sig på olika platser i södra USA, framför allt innanför olika fängelsemurar. Tiden är från år 1968 –och framåt.

   Huvudpersonen är Robert Erler själv.

   Han är polis och uppsöker en brottsplats där ett mord begåtts. Han är med i utredningen, men blir av olika anledningar själv anklagad för att vara förövaren. Det blir rättegång och han får alla emot sig. Döms sen till 99 år för mord.

   Att vara före detta snut och sitta i fängelset är inte så roligt. Han blir mycket svårt misshandlad för jämnan och tappar tron på livet.

 

Titeln, Dom kallar mig ”Catch me killer”, är det öknamn han stämplas med när han anklagas för mordet. Det är taget från ett telefonsamtal där mördaren ringt i panik till polisen och bett dem att ta fast honom. Jag tycker att man skulle kunnat hitta en bättre titel än den i och för sig.

   Jag blev tipsad om att läsa den här boken av en släkting. Jag trodde inte att den skulle vara så kraftfull och berörande som den var. Vet inte varför. Nu efteråt har jag svårt att släppa den, kanske mest för att jag vet att Robert ännu sitter i fängelset. Romanen översteg mina förväntningar.

   Handlingen är tydlig, men inte kronologiskt uppbyggd rakt igenom. Vissa partier är tillbakablickar, men skickligt gjorda så att man kan hänga med ändå. Den var lätt att förstå och lämnade inga frågetecken efter sig.

   På ett sätt är boken annorlunda jämfört med andra böcker jag läst, även om jag är van vid att läsa dokumentära skildringar. Det som är så speciellt med den här romanen är ju att det viktigaste och största som händer här är förvandlingen i hans inre, och hur människor omkring honom blir förvandlade.

   Det som i mångas ögon kan verka så konstigt, just det här med när en människa blir frälst, finner en tro på Jesus, hur allt kan förvandlas inombords. Det är ju inte konstigt för mig eftersom jag själv upplevt detta. Men jag har förståelse för att det kan verka konstigt för dem som inte prövat om det finns någon sanning i det.

   Jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig boken. Jag var där, mitt i händelsernas centrum, så nu vet jag hur det är att sitta i finkan. Ruskigt! Han beskrev både miljön och personerna så målande och äkta. Man lärde känna de tuffaste rövarna, och hittade fina sidor hos dem också.

   Huvudpersonen fascinerade mig enormt. Att vara i hans skor måste vara fruktansvärt, men mitt i allt har han varit ett ljus för andra, och är fortfarande. Jag tänker mycket på min egen bakgrund och livshistoria fram till nu, och kan dra vissa paralleller. När allt har varit som mörkast för mig, och livsgnistan nästan slocknat, har alltid något hänt. Då har jag på något sätt fått lust igen, lust att leva.  Jag har upplevt att just jag är viktig, här och nu. Att jag har fått tjäna någon som medmänniska, fått bekräftelse på mitt värde. Det har stärkt mig och gett mig en livsglädje, och jag har sett den röda tråden i mitt liv. Jag har genom mina mörka stunder och min smärta fått en annorlunda livskvalité än många andra, säkert. Den är inte grundad på materiella ting, utan kommer inifrån.

   De personer jag tyckte minst om var myndighetsfolket, de”stora”. Blev illamående när jag såg hur de behandlade fångarna. De handskades med internerna som med pestsmittade djur. De var korrumperade och falska. Pengar styrde vilka som skulle friges mm.

   Det var inte förrän i slutet av boken som han erkände att det verkligen var han som var mördaren. Då blev jag förvånad. Och samtidigt förstärkte det min empati för honom. Han blev alltså frälst efter cirka fem år på finkan och började kämpa med sitt inre som var fyllt av aggressioner, bitterhet och hat.

   När man blir frälst händer mycket inombords i en människa. Helt plötsligt ser man klart, när det gäller rätt eller fel. Man känner sig smutsig och vill städa upp. Man upplever också en kärlek till andra människor och en längtan att få göra gott. Det var precis det här som Robert upplevde. Naturligtvis kunde inte hans förvandling ske obemärkt, när han varit den tuffaste hårdingen av alla. Det blev som en explosion i fängelset, nästan alla blev frälsta där, till och med vakter. Ja, faktiskt de flesta som kom i kontakt med honom.

   Det här är ett livsöde som gripit mig. Adressen till Robert Erler finns i slutet av boken, tror jag ska skriva några rader till honom.

   Författarens syfte med den här boken är, som han säger själv, att den ska vara ett vittnesbörd om vad Gud gjort i hans liv. Och att ge människor ett hopp om att Gud förlåter, Gud beskyddar och Gud kan använda oss – till och med i en hotfull fängelsemiljö.

Språket i boken var enkelt. Det gillar jag. Utan krusiduller och krumelurer.

   Det jag ser som mest levande just nu från boken är, när han ska bli förflyttad från ett fängelse till ett annat. Han vet att alla där är ute efter att mörda honom, men han måste dit. Han plockar ur sin cell och går iväg med vakterna till den väntande bussen. Hans ensamhet gestaltas så tydligt. Det är starkt.

   Den här romanen lämnar nog sina spår efter sig. Jag vill vara rädd om livet, om mig själv och mina medmänniskor. Vill vara en god människa, finnas tillhands för den svage.

   Jag är nog så färdig med den här boken som jag kan bli.

   Hoppas bara att Robert Erler kommer att benådas någon gång. Det är han värd. Faktiskt! Trots att han faktiskt har mördat.

 

 

 

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: