Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Scen 8 ur "Det gör så ont att födas"






- försöker nå –

 
Ljuset finns där

 
men når inte

 hennes ögon





1981

 


- Hej, Kattis! Det är morbror Lasse.

   - Hej!

   - Hur är det med dig? Det var länge sen jag hörde din röst nu.

   - Mamma och pappa är inte hemma.

   - Det gör inget. Jag pratar gärna med dig. Visst är du fjorton nu va?

   - Mm…

   - Har du nån kille då?

   - Ja, Hasse.

   - Vad brukar ni göra då? Du har ju blivit stora damen. Har ni gjort det än?

 Kattis? Har ni det skönt tillsammans?

   - Lägg av!

   - Blir ni hemma ikväll? Jag är i stan och tänkte att jag skulle sova hos er inatt.

   - Mamma och pappa kommer hem sent, tror jag.

   - Men du då? Du är väl hemma?

   - Är jag väl.

   - Vad bra. Jag kommer vid åttatiden.

  

 Kattis lirkar sig försiktigt ur Lasses intensiva omfamning. 

   - Ska vi sätta oss i soffan en stund så jag får höra lite hur du har det.

   Hon drar undan handen snabbt ur hans bestämda grepp.

   - Nä, jag är trött. Tänkte gå upp och lägga mig. Du kan väl titta på teve eller nåt.

   Sängen är varm, ändå fryser hon. Vrider sig oroligt. Det värker i magen.

Lasse tar snabbt av sig fina-direktörs-kläderna och lägger dem över soffkarmen i vardagsrummet. Tittar bort mot ytterdörren.

- Kattis, har du lagt dig? Jag kommer upp och säger god natt, säger Lasse som redan är på väg upp för trappan.

   Innan hon hinner protestera står han där i dörröppningen och tittar på henne med glansiga ögon. Hon blundar och vänder sig mot väggen. Det gungar till när dimper ner på sängkanten. Hastigt sätter hon sig upp. Hon sväljer, som för att lugna hjärtat som bultar.

   - Ja du, Kattis, du börjar bli stor nu.

   Han har bara en T-shirt och boxerkalsonger på sig. Hans håriga lår trycker hårt mot henne genom täcket.

   - Mamma och pappa kommer nog snart.

   En hand trevar sig in under täcket. Varm och tung lägger han den på Kattis lår.

   Ta bort den, tänker hon men ligger som förlamad utan att kunna röra sig, utan att kunna säga nåt.

   - Du har verkligen växt till dig. En riktig liten kvinna. När du ser på mig sådär förstår du väl att det inte är så lätt att hålla fingrarna borta ifrån dig längre.

    - Jag ska sova nu. Jag är jättetrött.

   Han tar hennes hand. Lyfter upp den och lägger ner den. På något hårt.

   - Känn på den. Lite bara. Har du känt på en sån här nångång … du …

   - Nej, nej!

   Mamma och pappa sätter nyckeln i låset och dörren öppnas. Lasse reser sig hastigt upp.

   - Hallå, vi är hemma nu, gumman!

Kattis rusar nerför trappan på skakiga ben. Armarna har hon i kors över bröstet. De får inte se hur hennes hjärta slår.

   - Hej, Lasse är här. Han var precis uppe och sa god natt.

   - Men, säger mamma förvånat när Lasse kommer ner ifrån övervåningen.

   - Hej.

Den stora T-shirten döljer. Han sträcker fram sin hand och hälsar artigt. Sen ger han dem varsin familjär kram. De börjar genast skratta och prata om allt möjligt. Men Kattis hör ingenting. Hon sitter i trappan med huvudet vilande i händerna. Tankarna bara snurrar. Varför ser de ingenting? Hon går upp till badrummet och ställer sig i duschen. Hon tvålar in kroppen, gnider med duschsvampen om och om igen över hela kroppen för att bli ren. Ser sig i spegeln. Inte ren än.

   Efter en lång stund stänger hon av vattnet. Hon hör hur de småpratar därnere. Länge ligger hon och lyssnar på vad Lasse ljuger ihop vad Kattis och han gjort på kvällen. Hur duktig hon blivit på att spela schack.

   Men DET berättade han inte.

   

 

 

Scen 7 ur "Det gör så ont att födas"






Tjutande larm

 Ensamma tårar

 Vilset famlande

 Skrik av ångest

 Världskrig

 - inuti -





1980

 

 

- Vakna, Kattis!

Yrvaket tittar hon upp. Pappa står i dörröppningen till hennes rum. Hon gnuggar sig i ögonen och möter hans blick. Som is i hennes ådror. Hans sammanbitna käkar mumlar något ohörbart. Fingrarna rör sig oroligt i och ur byxfickorna.

   - Vad stirrar du på? Gå in och duscha nu annars hinner du inte till skolan i tid.

   Kattis känner pulsen högt uppe i halsen och sätter sig hastigt upp. Hon famlar efter kudden och kramar den hårt mot magen.

 Pappa blir ju alltid arg på henne när hon ska duscha. Tjatar jämt att hon gör slut på varmvattnet, och nu helt plötsligt säger han till henne att …

   När Kattis hör att han har gått ner igen smyger hon in i badrummet och låser snabbt. Drar av sig nattlinnet och kliver över badkarskanten. Bakom det vita duschskynket vrider hon på kranen. I vanliga fall är vattnet varmt och skönt. Men inte idag. Med darrande ben ställer hon sig i hörnet.

   Plötsligt hör hon hur dörren öppnas. Innan hon hinner tänka mer ser hon en stor skugga genom duschskynket. Hon försöker tränga sig längre in i hörnet. Hon hör pappas tunga sammanbitna andning och ser hans hand lyftas högt på andra sidan skynket. Han har något i sin hand. Skuggan kommer närmare henne. Hon blundar. Sätter händerna för sitt ansikte och kryper ihop i fosterställning. Hon hör sin egen röst långt borta.

   Ett hjärtskärande skrik. Sen tystnad.

 

- Vakna, Kattis!

   Med ett ryck sätter hon sig upp i sängen. Svetten fuktar hennes panna.

Hon ser sin pappa i dörröppningen. Gnuggar ögonen och möter hans blick. Senorna på hans hals är som fiolsträngar. Och käkmusklerna spelar en grym melodi.

   - Vad stirrar du på? Gå in och duscha nu annars hinner du inte till skolan i tid.

   Samma ord, samma blick som i drömmen. Hon vet vad som kommer att hända om hon stannar kvar där hemma. Måste därifrån, fort.

   Hon ser inget. Tårar fyller hennes ögon. Det snurrar i huvudet och hon drar efter andan. Rycker åt sig jeansen. Drar på dem. Fingrarna är som förlamade när hon ska knäppa knapparna. Collegetröjan åker på medan hon tar stora kliv nerför trappan.

   Hon sliter åt sig jeansjackan och sticker in fötterna i träskorna, öppnar dörren och springer iväg. Hon springer tills benen inte bär henne längre. Utanför köpcentret sätter hon sig ner, lutar sig mot en telefonkiosk. Blundar. Tänk om pappa älskade mig, precis som Emmas pappa gör, de har alltid kul tillsammans, och så brukar han krama henne, och säga snälla saker, tycka att hon är duktig, tänk om det var så …

   Efter en stund tittar hon på klockan. Strax efter sju. Mer än en timme kvar tills skolan börjar. Hon brister i gråt. Hur kan pappa hata henne så?

   Ur jeansfickan tar hon fram några kronor. Hon måste ringa till mammas jobb. Måste prata med henne. Berätta. Fötterna trampar oroligt och ansiktet är strimmigt av alla tårar. Hon slår numret.

   - Birgitta, sjuksköterska, svarar mamma i andra änden.

   - Mamma, det är jag …

   - Men, Kattis, vad är det som hänt?

   - Pappa … han tänkte … jag sprang hit till köpis och …

   - Kattis! Lyssna. Stanna där. Jag kommer med en gång.

   Hon sjunker ner igen mot väggen på telefonkiosken. Hennes huvud vilar tungt i händerna.

   - Mamma, säger hon tyst för sig själv mellan tunga andetag.

Kattis hör snart ett välbekant motorljud. Men hon orkar inte resa sig. Vill bara vara i mammas famn. Alltid.

   En stund senare sitter de i bilen. Håller varandras händer.

   - Lilla, gumman. Nu ska det bli bra igen.

 

Klockan är strax efter åtta nu och det börjar bli mycket rörelse på skolgården. Mamma lutar sig över Kattis och öppnar bildörren på hennes sida. Motvilligt kliver hon ur bilen. Ser på mamma att hon också gråter. Det gör så ont

   Kattis börjar gå mot skolan, men vänder sig om och vinkar till mamma. Ser efter bilen tills den åker runt hörnet.

 

Scen 6 ur "Det gör så ont att födas"





Hon stod vid fönstret och tittade ut

 Det regnade så …

Först när hon såg alla människor gå förbi på gatan,

 utan paraplyer, med torra kläder

 insåg hon att regnet bara fanns på insidan,

 innanför huden … åskan dundrade

 Det enda som lyste upp var blixten

 … och ingenstans hade hon att ta vägen

 för att söka skydd …






1979

 


Det bultar i huvudet på Kattis. Hon öppnar försiktigt ögonen. Det skarpa ljuset förblindar henne för en stund. Väggen framför rör sig. Allt rör sig. Det vänder sig i magen. Hon kräks.
Nu har det hänt igen. Minns inte så mycket från festen, bara att den slutat i den här trappuppgången. Minns inte om hon ringt hem under kvällen och sagt att hon skulle sova över hos någon.
   Kattis försöker att inte tänka på hur det värker i kroppen när hon sätter sig upp. Tar fram en cigg med darriga händer. Tänder den och drar ett djupt halsbloss. Det trycker som ett betongblock över bröstet. Hon tittar på klockan. Kvart i sex. Söndagsmorgon.

   Knogarna vitnar när hon krampaktigt håller i ledstången på väg nerför trappan. Utanför porten känner hon igen sig. Hur har hon hamnat här? På andra sidan stan. Och hur ska hon ta sig hem?

   Efter en stund är hon framme vid busshållplatsen. Tre timmar innan första bussen går. Inte kan hon stå där och vänta så länge. Hon drar den tunna jackan tätare om sig och börjar gå. In mot stan.

   Tårarna färgar mascarasvarta ränder på de bleka kinderna. Mascaran hon så omsorgsfullt lagt på kvällen innan är på väg bort. Kattis vet att den här promenaden kommer att bli mycket lång.

   Hennes läppar skiftar i blått av kylan. Hon ser sina fötter röra sig framåt. 

   Klockan närmar sig halv åtta. Hon sjunker utmattad ner på bänken vid busshållplatsen på stortorget. Varken bilar eller människor syns till. Hon ryser och drar djupt efter andan.

   Hon måste ha somnat, för plötsligt hörs en bil bromsa intill henne. Den första bilen hon ser den här morgonen. En vit Ford Granada.

   I bilen sitter en man i fyrtioårsåldern. Hans blågrå ögon stirrar på henne. Han sträcker sig ut.

   - Hallå, tjejen! Finns det nåt ställe där man kan äta?

   - Ingen aning.

   - Jag kan inte den här stan. Följ med och leta. Jag kan skjutsa hem dig sen?

   - Jag väntar på bussen.

   - Var det fest igår?

   - Har du inte med att göra. Låt mig va!

   Den främmande mannen stirrar på henne. De kladdiga snusmånarna i hans mungipor får henne nästan att kräkas igen. De svarta handskarna spänns över hans knogar och blicken är svart. 

   Hon längtar hem. Till mamma. Bryr sig inte om pappas skäll som väntar henne, bara hon kommer hem.

   - Du! Kom hit.

   - Va?

   - Ska visa en sak.

   - Lägg av.

   - Kom hit sa jag!

   Vad menar han? Varför åker han inte? Hon ser hans käkmuskler leka under huden. Vad gör han?

   Hon reser sig upp ifrån bänken. Knäna är stela och det värker i kroppen. Yrseln påminner  om att hon är långt ifrån nykter än. Tänder en cigg och går sakta fram emot bilen. Stannar någon meter därifrån.

   - Kom, annars ser du inte.

  Något steg till och hon tvärstannar.

   - Hjälp mig, stönar mannen. Skulle va så skönt.

   - Ditt vidriga äckel! Försvinn härifrån!

- Åh, kan du inte ... det skulle va... åh, titta, titta. Nu, nu kom...mer ja...g….titta, jag spruuutar….Åhhhhhhh!

   Hon kan inte röra sig.

   - Följ med mig, stönar mannen.

   - Aldrig!

   Kattis ser sin buss komma. Yr och illamående springer hon till bussen och hoppar på. Ser sen den vita Ford Granadan åka iväg.

   Ensam längst bak i bussen kommer tårarna.

   När det bara är ett par hållplatser kvar vänder hon sig om och ser ut genom bussens bak-

fönster. Den vita Ford Granadan. Kattis springer fram till föraren.

   - Du, snälla! Hjälp mig! Han kommer att döda mig!

   -Vad gör en liten snorunge som du ute den här tiden? Du luktar sprit. Nu kliver du av!             

   - Snälla!

   - Kliv av, sa jag!

   Bakdörrarna öppnas. Hon kliver tveksamt ur bussen. Om jag sticker in bland husen kanske han inte hittar mig, eller om jag springer mot skogen där borta … Längre hinner inte Kattis tänka. Med en tvär vändning kommer den vita bilen efter henne. Springande mellan bilarna på den stora parkeringen försöker hon komma undan. 

   Hon skriker. Varför hör ingen? Han hinner ikapp henne. Bildörren öppnas i farten och mannen griper tag i hennes arm. Rycker henne mot bilen. Med bara en fot utanför kämpar hon sig ur hans grepp och faller i marken. Det gör ont. Reser sig ändå snabbt upp och springer den sista biten hem.

   Nu är hon framme vid dörren. Ställer sig mot väggen. Hjärtats slår hårt och hon andas häftigt. Låser upp med händer som krampaktigt håller i nyckeln. Försiktigt går hon in i hallen. Vill inte att någon ska se henne nu.

   Hon tar av sig skorna och smyger bort mot sitt rum. Där står mamma, i nattlinne. Rödgråten med mörka skuggor under ögonen.   

   - Kattis! Var har du varit? Vi letade efter dig i natt … Varför har du inte ringt? … Jag har varit så orolig. Älskade vän.

   - Mamma, mamma ... jag ...

   - Schhh ... Du behöver inte säga något. Inte nu.