Hon stod vid fönstret och tittade ut
Det regnade så …
Först när hon såg alla människor gå förbi på gatan,
utan paraplyer, med torra kläder
insåg hon att regnet bara fanns på insidan,
innanför huden … åskan dundrade
Det enda som lyste upp var blixten
… och ingenstans hade hon att ta vägen
för att söka skydd …
1979
Det bultar i huvudet på Kattis. Hon öppnar försiktigt ögonen. Det skarpa ljuset förblindar henne för en stund. Väggen framför rör sig. Allt rör sig. Det vänder sig i magen. Hon kräks.
Nu har det hänt igen. Minns inte så mycket från festen, bara att den slutat i den här trappuppgången. Minns inte om hon ringt hem under kvällen och sagt att hon skulle sova över hos någon.
Kattis försöker att inte tänka på hur det värker i kroppen när hon sätter sig upp. Tar fram en cigg med darriga händer. Tänder den och drar ett djupt halsbloss. Det trycker som ett betongblock över bröstet. Hon tittar på klockan. Kvart i sex. Söndagsmorgon.
Knogarna vitnar när hon krampaktigt håller i ledstången på väg nerför trappan. Utanför porten känner hon igen sig. Hur har hon hamnat här? På andra sidan stan. Och hur ska hon ta sig hem?
Efter en stund är hon framme vid busshållplatsen. Tre timmar innan första bussen går. Inte kan hon stå där och vänta så länge. Hon drar den tunna jackan tätare om sig och börjar gå. In mot stan.
Tårarna färgar mascarasvarta ränder på de bleka kinderna. Mascaran hon så omsorgsfullt lagt på kvällen innan är på väg bort. Kattis vet att den här promenaden kommer att bli mycket lång.
Hennes läppar skiftar i blått av kylan. Hon ser sina fötter röra sig framåt.
Klockan närmar sig halv åtta. Hon sjunker utmattad ner på bänken vid busshållplatsen på stortorget. Varken bilar eller människor syns till. Hon ryser och drar djupt efter andan.
Hon måste ha somnat, för plötsligt hörs en bil bromsa intill henne. Den första bilen hon ser den här morgonen. En vit Ford Granada.
I bilen sitter en man i fyrtioårsåldern. Hans blågrå ögon stirrar på henne. Han sträcker sig ut.
- Hallå, tjejen! Finns det nåt ställe där man kan äta?
- Ingen aning.
- Jag kan inte den här stan. Följ med och leta. Jag kan skjutsa hem dig sen?
- Jag väntar på bussen.
- Var det fest igår?
- Har du inte med att göra. Låt mig va!
Den främmande mannen stirrar på henne. De kladdiga snusmånarna i hans mungipor får henne nästan att kräkas igen. De svarta handskarna spänns över hans knogar och blicken är svart.
Hon längtar hem. Till mamma. Bryr sig inte om pappas skäll som väntar henne, bara hon kommer hem.
- Du! Kom hit.
- Va?
- Ska visa en sak.
- Lägg av.
- Kom hit sa jag!
Vad menar han? Varför åker han inte? Hon ser hans käkmuskler leka under huden. Vad gör han?
Hon reser sig upp ifrån bänken. Knäna är stela och det värker i kroppen. Yrseln påminner om att hon är långt ifrån nykter än. Tänder en cigg och går sakta fram emot bilen. Stannar någon meter därifrån.
- Kom, annars ser du inte.
Något steg till och hon tvärstannar.
- Hjälp mig, stönar mannen. Skulle va så skönt.
- Ditt vidriga äckel! Försvinn härifrån!
- Åh, kan du inte ... det skulle va... åh, titta, titta. Nu, nu kom...mer ja...g….titta, jag spruuutar….Åhhhhhhh!
Hon kan inte röra sig.
- Följ med mig, stönar mannen.
- Aldrig!
Kattis ser sin buss komma. Yr och illamående springer hon till bussen och hoppar på. Ser sen den vita Ford Granadan åka iväg.
Ensam längst bak i bussen kommer tårarna.
När det bara är ett par hållplatser kvar vänder hon sig om och ser ut genom bussens bak-
fönster. Den vita Ford Granadan. Kattis springer fram till föraren.
- Du, snälla! Hjälp mig! Han kommer att döda mig!
-Vad gör en liten snorunge som du ute den här tiden? Du luktar sprit. Nu kliver du av!
- Snälla!
- Kliv av, sa jag!
Bakdörrarna öppnas. Hon kliver tveksamt ur bussen. Om jag sticker in bland husen kanske han inte hittar mig, eller om jag springer mot skogen där borta … Längre hinner inte Kattis tänka. Med en tvär vändning kommer den vita bilen efter henne. Springande mellan bilarna på den stora parkeringen försöker hon komma undan.
Hon skriker. Varför hör ingen? Han hinner ikapp henne. Bildörren öppnas i farten och mannen griper tag i hennes arm. Rycker henne mot bilen. Med bara en fot utanför kämpar hon sig ur hans grepp och faller i marken. Det gör ont. Reser sig ändå snabbt upp och springer den sista biten hem.
Nu är hon framme vid dörren. Ställer sig mot väggen. Hjärtats slår hårt och hon andas häftigt. Låser upp med händer som krampaktigt håller i nyckeln. Försiktigt går hon in i hallen. Vill inte att någon ska se henne nu.
Hon tar av sig skorna och smyger bort mot sitt rum. Där står mamma, i nattlinne. Rödgråten med mörka skuggor under ögonen.
- Kattis! Var har du varit? Vi letade efter dig i natt … Varför har du inte ringt? … Jag har varit så orolig. Älskade vän.
- Mamma, mamma ... jag ...
- Schhh ... Du behöver inte säga något. Inte nu.