Tjutande larm
Ensamma tårar
Vilset famlande
Skrik av ångest
Världskrig
- inuti -
1980
- Vakna, Kattis!
Yrvaket tittar hon upp. Pappa står i dörröppningen till hennes rum. Hon gnuggar sig i ögonen och möter hans blick. Som is i hennes ådror. Hans sammanbitna käkar mumlar något ohörbart. Fingrarna rör sig oroligt i och ur byxfickorna.
- Vad stirrar du på? Gå in och duscha nu annars hinner du inte till skolan i tid.
Kattis känner pulsen högt uppe i halsen och sätter sig hastigt upp. Hon famlar efter kudden och kramar den hårt mot magen.
Pappa blir ju alltid arg på henne när hon ska duscha. Tjatar jämt att hon gör slut på varmvattnet, och nu helt plötsligt säger han till henne att …
När Kattis hör att han har gått ner igen smyger hon in i badrummet och låser snabbt. Drar av sig nattlinnet och kliver över badkarskanten. Bakom det vita duschskynket vrider hon på kranen. I vanliga fall är vattnet varmt och skönt. Men inte idag. Med darrande ben ställer hon sig i hörnet.
Plötsligt hör hon hur dörren öppnas. Innan hon hinner tänka mer ser hon en stor skugga genom duschskynket. Hon försöker tränga sig längre in i hörnet. Hon hör pappas tunga sammanbitna andning och ser hans hand lyftas högt på andra sidan skynket. Han har något i sin hand. Skuggan kommer närmare henne. Hon blundar. Sätter händerna för sitt ansikte och kryper ihop i fosterställning. Hon hör sin egen röst långt borta.
Ett hjärtskärande skrik. Sen tystnad.
- Vakna, Kattis!
Med ett ryck sätter hon sig upp i sängen. Svetten fuktar hennes panna.
Hon ser sin pappa i dörröppningen. Gnuggar ögonen och möter hans blick. Senorna på hans hals är som fiolsträngar. Och käkmusklerna spelar en grym melodi.
- Vad stirrar du på? Gå in och duscha nu annars hinner du inte till skolan i tid.
Samma ord, samma blick som i drömmen. Hon vet vad som kommer att hända om hon stannar kvar där hemma. Måste därifrån, fort.
Hon ser inget. Tårar fyller hennes ögon. Det snurrar i huvudet och hon drar efter andan. Rycker åt sig jeansen. Drar på dem. Fingrarna är som förlamade när hon ska knäppa knapparna. Collegetröjan åker på medan hon tar stora kliv nerför trappan.
Hon sliter åt sig jeansjackan och sticker in fötterna i träskorna, öppnar dörren och springer iväg. Hon springer tills benen inte bär henne längre. Utanför köpcentret sätter hon sig ner, lutar sig mot en telefonkiosk. Blundar. Tänk om pappa älskade mig, precis som Emmas pappa gör, de har alltid kul tillsammans, och så brukar han krama henne, och säga snälla saker, tycka att hon är duktig, tänk om det var så …
Efter en stund tittar hon på klockan. Strax efter sju. Mer än en timme kvar tills skolan börjar. Hon brister i gråt. Hur kan pappa hata henne så?
Ur jeansfickan tar hon fram några kronor. Hon måste ringa till mammas jobb. Måste prata med henne. Berätta. Fötterna trampar oroligt och ansiktet är strimmigt av alla tårar. Hon slår numret.
- Birgitta, sjuksköterska, svarar mamma i andra änden.
- Mamma, det är jag …
- Men, Kattis, vad är det som hänt?
- Pappa … han tänkte … jag sprang hit till köpis och …
- Kattis! Lyssna. Stanna där. Jag kommer med en gång.
Hon sjunker ner igen mot väggen på telefonkiosken. Hennes huvud vilar tungt i händerna.
- Mamma, säger hon tyst för sig själv mellan tunga andetag.
Kattis hör snart ett välbekant motorljud. Men hon orkar inte resa sig. Vill bara vara i mammas famn. Alltid.
En stund senare sitter de i bilen. Håller varandras händer.
- Lilla, gumman. Nu ska det bli bra igen.
Klockan är strax efter åtta nu och det börjar bli mycket rörelse på skolgården. Mamma lutar sig över Kattis och öppnar bildörren på hennes sida. Motvilligt kliver hon ur bilen. Ser på mamma att hon också gråter. Det gör så ont
Kattis börjar gå mot skolan, men vänder sig om och vinkar till mamma. Ser efter bilen tills den åker runt hörnet.