I en vecka har jag varit rejält förkyld nu. I måndags eftermiddag när jag kommit hem från keramiken kände jag mig totalt slagen av matthet. Hela tisdagen hade jag sprängande huvudvärk och fibron stegrades till max. Febern kom då och har sen stannat hela veckan. Svåra hostanfall på nätterna, snuva och allt annat som hör till har också legat tungt över mig hela veckan, och det känns inte ens som om det börjat vända.
Tålamodsprövande är det. och det kryper i kroppen på mig, inte av rastlöshet egentligen, fortfarande så dålig så jag egentligen inte orkar göra nånting alls, men det märkliga med mig är att jag tvingar mig själv att göra saker, vara duktig, i alla fall lite varje dag. Galenskap egentligen. Varför kan jag inte låta mig själv vila och vara sjuk när jag är det??
JAG VET ORSAKEN!
Ända sen min fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom började smyga sig på mig för drygt 24 år sen nu, så har jag haft en inre kamp, stress, frustration, p g a att min sjukdom inte syns. Alltid har jag fått höra att jag ska skärpa mig, sluta gnälla mm. Min situation har alltså blivit så "jobbig" för min omgivning under åren så jag har försökt/försöker fortfarande att inte belasta dem med mina plågor. Detta innebär en fullständigt enorm ensamhet, och det har blivit så att jag har svårt att acceptera mig själv och min situation, och självrespekten har mattats av. Det har rotats en känsla i mig att jag måste prestera för att duga. Den känslan i sig har funnits ända sen jag var liten. Det såg min far noga till att jag visste. Men den har växt sig så stark i mig genom alla sjukdomsår.
Och de gånger jag som alla andra blir "vanligt" sjuk, förkylningar mm, så kommer samma känsla i mig och tar över. "Jag tillåter mig inte att slappna av, vila och kurera mig på det sätt andra gör när de "däckar". Nej, mitt i allt så måste jag ändå vara duktig, laga mat, plocka, tvätta, aktivera mig, kanske baka mm. Det är ingen som uttalat kräver detta av mig, men det sitter så hårt kvar i mig.
Känslan av prestation har också stärkts i kyrkan genom åren. Där har vissa personer undvikit att fråga hur det är, de vet ju ändå svaret och bryr sig förmodligen inte heller, så då är det lättare att glida undan. Eller så får man en klapp på axeln och någon säger: Frid syster, allt bra eller? Sen springer de iväg så de slipper riskera att höra svaret. Naturligtvis har man lärt sig genom åren att lägga på en mask, och svara: jo, det är kanon (och ett leende). Då blir alla nöjda. Alla utom jag, jag vill vara sann och äkta. Vill inte behöva bära masker för att duga. Vill bli omtyckt för den jag är, trots att jag inte är frisk.
När jag delar detta med er alla så är inte syftet alls att ni ska tycka synd om mig. Mitt syfte är att vi ska lära oss att vara rädda om varandra, tacka Gud för varje dag vi kan kliva upp ur sängen mm.
Vi behöver också lära oss ödmjukhet inför varandra. Låta Guds kärlek ta över i oss så vi kan visa äkta omsorg gentemot våra medmänniskor, både friska och sjuka, stora, små, gamla, unga. Vi lever inte i en supervärld. Och ingen av oss är utrustade med superkrafter. Om vi verkligen ger oss tid och möter våra medmänniskor med respekt, värme, kärlek och förståelse så skulle vi snabbt få en bättre värld. Och vi måste börja i oss själva.
Min bön för mig själv idag är: Gud gör mig till en bättre människa. Lär mig att lyssna på vad mina medmänniskor säger, vad de behöver och hur du vill använda just mig för att glädja någon annan människa just idag. HJälp mig också att slappna av och veta att jag också har rätt att vila, veta att jag är värdefull trots att jag inget orkar. Amen.
Vetebullar (kanel, vanilj)
Envis som en åsna. Nybakta för dagen, trots feber. Man är ju inte klok :), och lite väl mörka blev några av dem, men alla var så nöja :). Och vi hade en jättetrevlig seneftermiddag med min Lina och hennes Stefan :).
I förrgår bakade jag ju matbröd :). Sån är jag :), ibland får jag ryck, och då är det bara att åka med :). Så här blev de :)
Sweiziskt lantbröd och småfrallor med vallmofrön och småfrallor med smält ost. GOTT!!
Men NUUUU ........ ska jag inte göra NÅT ALLS mer idag :).
Önskar er alla en fiin kväll <3
Vid dina fötter ...
Var annars skulle jag nu vara, om inte vid dina fötter Jesus. Ibland tränger sig ensamheten på mitt i alla ljud och alla rörelser omkring en. Idag är en sån dag då tårarna får falla fritt, då jag griper tag om Gud mantelflik och lutar mitt huvud mot Jesu fötter. Där vill jag vara, där måsta jag få vara idag, orkar inget annat.
Inom mig hör jag en strof från en underbar sång med Roland Utbult som går så här:
Jesus, vid dina fötter stannar jag upp och vilar ut
Ingen kan ge en sådan värme och fylla min själ med ljus
Jesus vid dina fötter lyssnar jag till ditt levande ord
Hela mitt liv vill jag leva, hela mitt liv vill jag leva, hela mitt liv vill jag leva nära dig
Där ingen finns
och allt är tyst
hör jag andetagen
Där marken är öde
och inga fotspår syns
vet jag att din kraft finns
Där jag saknar hopp
- bär du mig -
Han gav mig gåvan att se tårarna under din hud
de som ingen annan kunde se
de som farit fram och ödelagt ditt hjärta
Han gav mig gåvan att höra orden utan ljud
de som ingen annan kunde höra
de som lurat dig att tro att du ingenting är
Han gav mig gåvan att känna allt ditt ont
de känslor som andra har vänt sig ifrån
de som gjorde kaoset i din sorgsna själ
Han gav mig gåvan att förnimma guldet
det som ingen annan kunde ana fanns
det som egentligen är ditt äkta du
Det finns ingen gräns för den ensamhet Han känner
när Getsemanetimmarnas gråt faller ner
Ingen gräns finns för ångesten som bränner
ingen gräns för kärlekens eld ifrån Gud
Han måste ha gråtit själv när Han såg sin älskade son
Han måste ha svettats blod i samma stund
När Han hörde spikarnas ljud, Han måste ha vänt sig från
Tårarna från fadern kan jag nästan se
Förhänget brast och himlen blev som natten
och Marias modershjärta gick itu
Det tröstar inte mer att fukta Hans panna med vatten
Guds son har gjort allt klart, nu är Han fri
Det blev glädje i uppståndelsens magiska timmar
De fick möta igen sin frälsare kär
Min Jesus lever och försoningsljuset glimmar
Hans död på korset har gett mig ett liv
Inte bara ett kors
Det var en död som förändrade allt
Inte bara en människas liv
Det var hela världens salt
Ett litet barn, född för att dö
- för oss
Om jag får tro på att det finns en Gud
när jag i livet söker vägen till Dig
Om jag får se en liten skymt av Din frid
kan jag tro på att Du ska fylla mig
Det rör vid mitt frostbrutna hjärta
ger en aning om själva himmelen
Om Du håller min hand så kan jag veta
att Du är min allra bästa vän
Om jag får tro på att det finns en Gud
när jag tvivlar och ingen utväg ser
Om jag får känna att Du älskar mig
att det finns nån som hör mig när jag ber
Det värmer mitt frostbrutna hjärta
ger en trygghet som stannar ini mig
Om Du rör vid mig så ska jag förklara
hur mycket jag älskar Dig
Om jag får tro på att det finns en Gud
när jag drömmer men inte orkar gå
Om jag får höra att Du skapat mig
att jag är värdefull som jag är ändå
Det hjälper mitt frostbrutna hjärta
ger mig läkedom för alla mina sår
Om Du finns vid min sida när jag gråter
kan jag veta att jag lyckan får
Först när jag stegade tillbaka
blundade
släppte det upprörda havets vågor
så stillade sig stormen
Jag såg hur vågorna lade sig
hur himmelens milda andetag kom
bredde ut sig på det utarbetade havet
Plötsligt såg jag där
i stillheten
- Min egen spegelbild