Ökenblomman

I en vecka har jag varit rejält förkyld nu. I måndags eftermiddag när jag kommit hem från keramiken kände jag mig totalt slagen av matthet. Hela tisdagen hade jag sprängande huvudvärk och fibron stegrades till max. Febern kom då och har sen stannat hela veckan. Svåra hostanfall på nätterna, snuva och allt annat som hör till har också legat tungt över mig hela veckan, och det känns inte ens som om det börjat vända.

Tålamodsprövande är det. och det kryper i kroppen på mig, inte av rastlöshet egentligen, fortfarande så dålig så jag egentligen inte orkar göra nånting alls, men det märkliga med mig är att jag tvingar mig själv att göra saker, vara duktig, i alla fall lite varje dag. Galenskap egentligen. Varför kan jag inte låta mig själv vila och vara sjuk när jag är det??

JAG VET ORSAKEN!

Ända sen min fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom började smyga sig på mig för drygt 24 år sen nu, så har jag haft en inre kamp, stress, frustration, p g a att min sjukdom inte syns. Alltid har jag fått höra att jag ska skärpa mig, sluta gnälla mm. Min situation har alltså blivit så "jobbig" för min omgivning under åren så jag har försökt/försöker fortfarande att inte belasta dem med mina plågor. Detta innebär en fullständigt enorm ensamhet, och det har blivit så att jag har svårt att acceptera mig själv och min situation, och självrespekten har mattats av. Det har rotats en känsla i mig att jag måste prestera för att duga. Den känslan i sig har funnits ända sen jag var liten. Det såg min far noga till att jag visste. Men den har växt sig så stark i mig genom alla sjukdomsår.


Och de gånger jag som alla andra blir "vanligt" sjuk, förkylningar mm, så kommer samma känsla i mig och tar över. "Jag tillåter mig inte att slappna av, vila och kurera mig på det sätt andra gör när de "däckar". Nej, mitt i allt så måste jag ändå vara duktig, laga mat, plocka, tvätta, aktivera mig, kanske baka mm. Det är ingen som uttalat kräver detta av mig, men det sitter så hårt kvar i mig.


Känslan av prestation har också stärkts i kyrkan genom åren. Där har vissa personer undvikit att fråga hur det är, de vet ju ändå svaret och bryr sig förmodligen inte heller, så då är det lättare att glida undan. Eller så får man en klapp på axeln och någon säger: Frid syster, allt bra eller? Sen springer de iväg så de slipper riskera att höra svaret. Naturligtvis har man lärt sig genom åren att lägga på en mask, och svara: jo, det är kanon (och ett leende). Då blir alla nöjda. Alla utom jag, jag vill vara sann och äkta. Vill inte behöva bära masker för att duga. Vill bli omtyckt för den jag är, trots att jag inte är frisk.


När jag delar detta med er alla så är inte syftet alls att ni ska tycka synd om mig. Mitt syfte är att vi ska lära oss att vara rädda om varandra, tacka Gud för varje dag vi kan kliva upp ur sängen mm.
Vi behöver också lära oss ödmjukhet inför varandra. Låta Guds kärlek ta över i oss så vi kan visa äkta omsorg gentemot våra medmänniskor, både friska och sjuka, stora, små, gamla, unga. Vi lever inte i en supervärld. Och ingen av oss är utrustade med superkrafter. Om vi verkligen ger oss tid och möter våra medmänniskor med respekt, värme, kärlek och förståelse så skulle vi snabbt få en bättre värld. Och vi måste börja i oss själva.


Min bön för mig själv idag är: Gud gör mig till en bättre människa. Lär mig att lyssna på vad mina medmänniskor säger, vad de behöver och hur du vill använda just mig för att glädja någon annan människa just idag. HJälp mig också att slappna av och veta att jag också har rätt att vila, veta att jag är värdefull trots att jag inget orkar. Amen.