Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Ett blivande litet paradis <3



Här är det gött att vara





Här låg jag o läste en stund idag :)







<3<3<3








Den synliga halvfärdiga trallen blev klar ikväll. Imorgon börjas det med nästa sektion :)







Visst är det ett underbart läge, och det är havet! Jag är så glad att det snart ska bli klart!







Sen blir det skärmväggar, räcken mm







Utanför detta stora soldäck blir det trappa ner och en brygga ut till stenen.








<3<3<3 Här blir det diverse utemöbler och lite blomurnor :)







Ute vid bryggänden blir sen en liten badstege, och framöver en liten plasteka (när vi nu får råd med det)








<3





Ur Oswald Chambers andaktsbok "Allt för Honom" + egna tankar





Be för andra


När Job bad för sina vänner
återupprättade Herren honom. Job 42.10



Den klagande, självkoncentrerande, osunda sortens bön för att försäkra att man vill vara rättfärdig finner man aldrig i Nya testamentet. Att själv försöka göra sig rättfärdig inför Gud är att sätta sig upp mot försoningen. "Herre, jag ska rena mitt inre om du svarar på min bön, jag skall göra det som är rätt om du hjälper mig." Jag kan inte bli rättfärdig inför Gud på egen hand, jag kan inte leva fullkomligt - jag kan bara bli rättfärdig inför Gud om jag tar emot Herren Jesu Kristi försoning helt och hållet som en gåva. Är jag ödmjuk nog att ta emot den?

Jag måste avstå från varje slags krav och upphöra med varje slags ansträngning och helt och hållet överlämna mig i hans händer. Sedan kan jag börja ge ut i helig förbönstjänst. Många böner har sin orsak i bristande tro på försoningen. Jesus har inte börjat frälsa oss, han har frälst oss, det är gjort redan, och vi sårar honom när vi ber honom göra det igen.

Om du inte bär frukt hundrafalt och inte växer i kunskap om Guds ord, börja då be för dina vänner! Gå in i tjänsten i det fördolda! "När Job bad för sina vänner återupprättade Herren honom." Din stora uppgift i livet som gudsmänniska är bön för andra. Be hela tiden, vilka omständigheter Gud än ställer dig i! Be att hans försoning får konsekvenser i andras liv, så som den har fått i ditt eget! Be för dina vänner nu, be för dem du kommer i kontakt med nu!







Här finns en skatt att finna. Här finns  en nyckel till helande och befrielse.
Så lätt det är när livet gör ont, att fastna i självömkan och ständig bön till Gud för sina egen skull, för att man så innerligt längtar efter att bli vidrörd av Herren. I den situationen förstår man inte hur EGO man handlar. Jag vet att jag själv haft såna perioder som varit långa i mitt liv, där jag varit liksom avskärmad i mitt eget lidande så att jag glömt bort att lägga koncentrationen på att be för andra. Kanske jag har tänkt att om jag blir frisk, om jag får må bättre, då ska jag börja be för andra mer, men då måste Gud göra mig starkare först. Detta är ett galet resonemang, och jag vet att många fastnar i detta.

Vi bör börja i den andra änden, att släppa oss själva och den nöd vi befinner oss i, och ge oss hän i att helhjärtat be för våra medmänniskor o vänner. När vi börjar göra det så kan det hända magiska ting inom oss och det kan föda läkedom i våra egna liv. Alltså, om vi glömmer oss själva och vårt EGO, ber för andra helhjärtat, då kan vi själva få uppleva mirakel i våra liv. Och vad är det som händer när detta sker? Det är försoningens kraft, från Jesu död på Golgata. 

Om vi hade varit goda nog att kunna räkna oss som rättfärdiga i oss själva p g a goda gärningar, ett brinnande engagemang i vår församling etc, då skulle vi göra Jesus till en dåre, då skulle han inte behövt lida och dö för vår skull. "Du kan jobba för Herren", i en församling, på missionsfält, som pastor eller hängiven medlem 24 timmar om dygnet och ändå missa ALLT! Det handlar inte om vilka ansträngningar vi gör, det handlar om överlåtelse, så Gud kan leda varje steg. Låt oss inte såra Jesus med att inte ha tro nog att han har frälst oss. Det är för länge sen avklarat. Du behöver bara ta emot den gåvan, så är den din.

Våga släppa dig själv nu, och gå in i en helig förbönstjänst för andra, i det fördolda. Herren ska löna dig, och du kommer att uppleva att Herren rör vid dig när du överlåtit hela ditt liv till honom och tagit emot frälsningens gåva.

Vi kan vara uppmärksamma på våra liv, så vi håller oss nära Herren, både personligen för oss var och en och i de församlingar vi tillhör. Vi kan lätt se om vi är levande för Gud. Bär vi frukt? Händer saker där vi går fram? Växer vi? Drar vi människor till oss? Ser människor på oss att vi äger något de saknar? Kan vi inte säga JA på dessa frågor är något fel och då bör vi gå in i vår kammare och på allvar fråga Herren: Vad ska jag göra för att få liv, sprida liv, väcka hunger i mina medmänniskor, vad ska jag göra för att få församlingen att blomstra, vad ska jag göra för att väckelse ska komma över vårt land?


Jag ber, Herre, att du ska möta oss var och en som läser detta. Ber om en hunger i våra hjärtan. Förlåt oss för att vi kanske för mycket tänker på oss själva och våra egna bekymmer. Dra oss närmare dig och lär oss att lyssna, höra din röst. Hjälp oss att förstå vår litenhet i din storhet. Tack för frälsningen, som ingen av oss förtjänat, din gåva till oss. Tack gode Gud för att du hör min bön, i Jesu namn.Amen.








Ur Oswald Chambers andaktsbok "Allt för Honom" + egna tankar




                                                   TVEKA INTE - GÅ MED GLÄDJE



                                              Petrus ... gick på vattnet fram till Jesus. 
                            Men när han såg hur det blåste blev han rädd
... Matt.14:29, 30



Det var alltså stormigt. Vågorna var verkligen höga, men Petrus såg dem inte först. Han räknade inte med dem, han bara kände igen sin Herre. Han klev ut med blicken fäst på honom och gick på vattnet. Sedan började han se på omgivningen, och då sjönk han omedelbart. Varför kunde inte Herren ha gett honom förmågan att gå i vågdalarna likaväl som på vågtopparna? Ingetdera var möjligt utan att ha blicken fääst på Jesus.

Ibland kliver vi rätt ut mot Gud, men så blir vi självmedvetna, och då sjunker vi kvickt. Om du håller blicken på Herren behöver du inte bekymra dig om hur han styr dina omständigheter. De faktiska förhållandena finns där, men så fort du börjar se på dem blir du överväldigad. Du kan inte längre hålla blicken på Jesus, och så kommer förebråelsen: "Varför tvivlade du?" Låt det se ut hur som helst - håll bara blicken fäst på Jesus och lita helt och fullt på honom!

Om du tvekar så mycket som en sekund när Gud har talat är allt förlorat. Börja aldrig tänka: "Jag undrar om han verkligen talade till mig!" Handla spontant och direkt, kasta allt på honom! Du vet inte när du får höra hans röst, men så snart du hör honom i den minsta lilla viskning skall du överlämna dig villkorslöst åt honom. Du kommer att höra hans röst allt tydligare när du handlar djärvt i tro.

                                        
                                                                        ♥


Så många gånger jag kunnat identifiera mig med Petrus. Tror vi alla kan känna igen oss i denna episod. När det gäller för min egen del har jag talat mycket med Herren om detta, om att kunna släppa taget om alla omständigheter som nästan förlamar en ibland, och mitt i detta kunna hålla blicken fästad vid Jesus och gå i tro, honom till mötes.

Här var alltså vågorna riktigt höga och stormen otäck. Att Petrus överhuvudtaget klev över relingen vid detta tillfälle är otroligt trostarkt, men han hade ju bara blicken mot Jesus och då såg han ingen fara med dessa höga vågor och häftiga storm. Men för ett ögonblick for blicken åt sidan och plötsligt fattade han var han befann sig och blev rädd. Han hade ju där tappat ögonkontakten med Jesus. Hur mycket kan vi inte känna igen oss i detta? Stormen är ju livet när det är svårt och vågorna är ju det som ibland håller på att dränka oss i alla möjliga livsbekymmer vi alla bär på mer eller mindre.

Ibland har jag mött innerligt kristna människor där livet rullat på och de har alltid varit liksom inlindade i bomull, ständigt trygga. Sen när en av de verkliga kriserna i livet som alla drabbas av förr eller senare, dyker upp, så faller livet samman och man börjar på att ifrågasätta Gud och kanske man till och med lämnar honom. De som reagerar på detta vis har alltså ingen stark grund som är byggd på en genuin relation med en levande Gud, dessa kanske har växt in i kristendomen genom "arv", uppväxta i kristna familjer men aldrig förstått vem Jesus verkligen är och fått en personlig relation till honom. I en svår livskris kan dessa människor gå under. Naturligtvis menar jag inte att det är fel att växa in Jesus från början, om man nu får den möjligheten. Jag menar bara att det finns alltför många som kan leva ett helt liv i en kristen församling utan att ha en endaste aning om vem Jesus är egentligen, och då är det mycket svårt att hålla blicken fäst på honom när svårigheter dyker upp i livet.

Sen kan det vara precis tvärtom också. Om man har levt ett liv långt från Gud och får möta Jesus kanske i vuxen ålder. Då blir man kanske lättare direkt "som ett barn", alltså, att tilliten och den starka kärleken till Jesus fullständigt fördriver all oro och ängslan. Många gånger upplever jag just detta i mötet med människor som blivit frälsta, som har en bakgrund långt från kyrkan. Det ljus som spirar i deras ögon ser jag tyvärr inte ofta hos en kristen som "alltid varit kristen".  Så, vi som är kristna sen barnsben har mycket att lära av dessa underbara syskon som så öppet och naturligt brinner för Jesus och också vågar lita på Herren när de stora vågorna kommer.

Jag önskar att vi alla kunde bli mer som barn. Ett litet barn med goda föräldrar litar på och följer med vart som helst. Om barnet blir skrämt, räcker det med att mamma eller pappa sträcker ut handen till sitt barn, eller öppnar famnen, och det rusar in i den, eller kanske räcker det med ögonkontakt, så vågar barnet ta det där steget som den bävar för, vad det än gäller.

Här behöver vi ta ett beslut. Ska jag lita på Jesus till 100%, eller fortsätta bära mina rädslor och ständigt se alla stormar som avlöser varandra? Det här är en fråga likaväl till mig själv som till er läsare. Jag har lätt för att fastna i mina rädslor. Jag kan hålla ögonkontakten med Jesus och frimodigt gå framåt bland höga vågor, ibland är det inga problem för mig att göra detta. Men ibland tappar jag focus på Jesus och genast kommer den stora ångestvågen och nästan dräper mig. Jag borde då direkt ropa: JESUS, hjälp mig, ta min hand, dra mig upp, och det gör jag nog också, men inte hela jag. Min koncentration ligger just då i att kunna hantera dessa svåra känslor jag drabbas av och en oregelbunden puls som ger mig dödsångest. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om detta. Vi har alla våra svagheter i våra kroppar och själar.

Tänk om vi kunde göra ett beslut här och nu, jag själv, och ni andra som känner igen er i detta på något sätt. Låt oss som Oswald Chamers säger, att vi ska villkorslöst kasta allt på honom, och överlämna allt, villkorslöst. Om vi börjar handla så är jag som Oswald övertygad om att vi kommer att börja höra hans röst allt tydligare när vi blir djärva i vår tro.

Så låt oss oavsett omständigheter våga oss på att kliva över relingen och stadigt hålla blicken fäst på Jesus. Låt stormen ha sin tid och låt vågorna gå höga, men släpp aldrig ditt focus på Jesus. Det är Han, och endast han som är vår räddning.

Gud välsigne dig.
Mia