TVEKA INTE - GÅ MED GLÄDJE
Petrus ... gick på vattnet fram till Jesus.
Men när han såg hur det blåste blev han rädd ... Matt.14:29, 30
Det var alltså stormigt. Vågorna var verkligen höga, men Petrus såg dem inte först. Han räknade inte med dem, han bara kände igen sin Herre. Han klev ut med blicken fäst på honom och gick på vattnet. Sedan började han se på omgivningen, och då sjönk han omedelbart. Varför kunde inte Herren ha gett honom förmågan att gå i vågdalarna likaväl som på vågtopparna? Ingetdera var möjligt utan att ha blicken fääst på Jesus.
Ibland kliver vi rätt ut mot Gud, men så blir vi självmedvetna, och då sjunker vi kvickt. Om du håller blicken på Herren behöver du inte bekymra dig om hur han styr dina omständigheter. De faktiska förhållandena finns där, men så fort du börjar se på dem blir du överväldigad. Du kan inte längre hålla blicken på Jesus, och så kommer förebråelsen: "Varför tvivlade du?" Låt det se ut hur som helst - håll bara blicken fäst på Jesus och lita helt och fullt på honom!
Om du tvekar så mycket som en sekund när Gud har talat är allt förlorat. Börja aldrig tänka: "Jag undrar om han verkligen talade till mig!" Handla spontant och direkt, kasta allt på honom! Du vet inte när du får höra hans röst, men så snart du hör honom i den minsta lilla viskning skall du överlämna dig villkorslöst åt honom. Du kommer att höra hans röst allt tydligare när du handlar djärvt i tro.
♥
Så många gånger jag kunnat identifiera mig med Petrus. Tror vi alla kan känna igen oss i denna episod. När det gäller för min egen del har jag talat mycket med Herren om detta, om att kunna släppa taget om alla omständigheter som nästan förlamar en ibland, och mitt i detta kunna hålla blicken fästad vid Jesus och gå i tro, honom till mötes.
Här var alltså vågorna riktigt höga och stormen otäck. Att Petrus överhuvudtaget klev över relingen vid detta tillfälle är otroligt trostarkt, men han hade ju bara blicken mot Jesus och då såg han ingen fara med dessa höga vågor och häftiga storm. Men för ett ögonblick for blicken åt sidan och plötsligt fattade han var han befann sig och blev rädd. Han hade ju där tappat ögonkontakten med Jesus. Hur mycket kan vi inte känna igen oss i detta? Stormen är ju livet när det är svårt och vågorna är ju det som ibland håller på att dränka oss i alla möjliga livsbekymmer vi alla bär på mer eller mindre.
Ibland har jag mött innerligt kristna människor där livet rullat på och de har alltid varit liksom inlindade i bomull, ständigt trygga. Sen när en av de verkliga kriserna i livet som alla drabbas av förr eller senare, dyker upp, så faller livet samman och man börjar på att ifrågasätta Gud och kanske man till och med lämnar honom. De som reagerar på detta vis har alltså ingen stark grund som är byggd på en genuin relation med en levande Gud, dessa kanske har växt in i kristendomen genom "arv", uppväxta i kristna familjer men aldrig förstått vem Jesus verkligen är och fått en personlig relation till honom. I en svår livskris kan dessa människor gå under. Naturligtvis menar jag inte att det är fel att växa in Jesus från början, om man nu får den möjligheten. Jag menar bara att det finns alltför många som kan leva ett helt liv i en kristen församling utan att ha en endaste aning om vem Jesus är egentligen, och då är det mycket svårt att hålla blicken fäst på honom när svårigheter dyker upp i livet.
Sen kan det vara precis tvärtom också. Om man har levt ett liv långt från Gud och får möta Jesus kanske i vuxen ålder. Då blir man kanske lättare direkt "som ett barn", alltså, att tilliten och den starka kärleken till Jesus fullständigt fördriver all oro och ängslan. Många gånger upplever jag just detta i mötet med människor som blivit frälsta, som har en bakgrund långt från kyrkan. Det ljus som spirar i deras ögon ser jag tyvärr inte ofta hos en kristen som "alltid varit kristen". Så, vi som är kristna sen barnsben har mycket att lära av dessa underbara syskon som så öppet och naturligt brinner för Jesus och också vågar lita på Herren när de stora vågorna kommer.
Jag önskar att vi alla kunde bli mer som barn. Ett litet barn med goda föräldrar litar på och följer med vart som helst. Om barnet blir skrämt, räcker det med att mamma eller pappa sträcker ut handen till sitt barn, eller öppnar famnen, och det rusar in i den, eller kanske räcker det med ögonkontakt, så vågar barnet ta det där steget som den bävar för, vad det än gäller.
Här behöver vi ta ett beslut. Ska jag lita på Jesus till 100%, eller fortsätta bära mina rädslor och ständigt se alla stormar som avlöser varandra? Det här är en fråga likaväl till mig själv som till er läsare. Jag har lätt för att fastna i mina rädslor. Jag kan hålla ögonkontakten med Jesus och frimodigt gå framåt bland höga vågor, ibland är det inga problem för mig att göra detta. Men ibland tappar jag focus på Jesus och genast kommer den stora ångestvågen och nästan dräper mig. Jag borde då direkt ropa: JESUS, hjälp mig, ta min hand, dra mig upp, och det gör jag nog också, men inte hela jag. Min koncentration ligger just då i att kunna hantera dessa svåra känslor jag drabbas av och en oregelbunden puls som ger mig dödsångest. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om detta. Vi har alla våra svagheter i våra kroppar och själar.
Tänk om vi kunde göra ett beslut här och nu, jag själv, och ni andra som känner igen er i detta på något sätt. Låt oss som Oswald Chamers säger, att vi ska villkorslöst kasta allt på honom, och överlämna allt, villkorslöst. Om vi börjar handla så är jag som Oswald övertygad om att vi kommer att börja höra hans röst allt tydligare när vi blir djärva i vår tro.
Så låt oss oavsett omständigheter våga oss på att kliva över relingen och stadigt hålla blicken fäst på Jesus. Låt stormen ha sin tid och låt vågorna gå höga, men släpp aldrig ditt focus på Jesus. Det är Han, och endast han som är vår räddning.
Gud välsigne dig.
Mia