2005
Åke fyller snart nittio år. Det har man inte kunnat tro, så vital och frisk som han har varit. Ända till nu. Birgitta är klippan i hans liv, en skör klippa, men ändå stark som en björn. Hon jobbar dagar och nätter för att ta hand om sin gamle man.
– Nej, jag vill inte ha något, sa jag.
Kattis pappa har inte ätit riktig mat sen annandag jul. Som om han tappade all sin livskraft när tsunamivågen tog så många liv. Sorgen av att se alla döda kroppar, alla föräldralösa barn, alla föräldrar som förlorat sina barn, alla som förlorat någon de älskar. Det är snart två veckor sen.
– Pappa, du måste försöka att äta lite. Annars måste vi ju till sjukhuset med dig. Pappa.
Åkes grumliga ögon ser sig oroligt om. Blicken stannar till på Kattis.
– Katarina. Sitter du här hos mig du?
Den varma mjuka rösten smörjer hennes hjärta med osynlig balsam.
– Du är duktig du, fortsätter han och famlar efter henne med den rynkgamla handen.
Han somnar. Nu för tiden sover Åke stora delar av dagen. Han vill inte äta längre. Han längtar hem, säger han. Hem till himlen. Han gråter över yrseln och allt ramlande, alla blåmärken och smärta, över sin egen hjälplöshet och tynande livskraft.
Kattis ser hur pappas ansikte drar ihop sig, visar de gammelgula tänderna och torra tunga. Hans blåådriga vätskefattiga händer knyts svagt över magen. Han darrar. Blir yr och vit som ett lakan i sitt rynkfårade ansikte.
Pappa, min lilla pappa, tänker Kattis, och känner hur det bränner bakom ögonlocken. Ringer efter ambulansen. Innan den anländer sitter hon inne hos sin pappa, på sängkanten. Stryker honom försiktigt över pannan.
– Katarina.
– Ja, jag sitter här hos dig.
– Tar du hand om dig ordentligt? Du är ju våran flicka och vi älskar dig.
Det känns som om tiden stannar till i Kattis. Hon vill vara kvar i den här stunden. För evigt. Vill hålla pappas hand. Alltid. Han får inte dö. Inte än, aldrig, tänker hon och blinkar bort en tår.
– Ja, pappa. Jag tar hand om mig, ordentligt. Var inte orolig. Jag älskar dig.
Kattis böjer sig fram. Vill vara säker på att han hör. Så upprepar hon de tre sista orden.
Länge har den funnits där
mitt framför ögonen
men först nu har hon funnit nyckeln
Försiktigt med ovana händer öppnas låset
Gnistrande diamanter möter hennes blick
Och som ett julaftonsivrigt barn
plockar hon fram innehållet
i insikternas skattkista