Den 27 maj, 2005
Telefonen ringer. Kattis skyndar sig iväg med diskvåta händer. Hon svarar.
– Ja, Kattis.
– Hej, jag ringer från Helenagården. Är det Åke Olssons dotter jag pratar med?
– Öhh … ja, hej. Är det nåt problem? Har det hänt nånting?
Kyliga ilningar sprider sig i kroppen. Hon sätter sig ner.
– Ja. Vi har försökt att nå Birgitta, men hon svarar inte i telefonen. Katarina, Åke är på väg att somna in nu.
– Va? På väg att somna, vad menar du?
– Ja, redan i går kväll började han att bli marmorerad på kroppen och …
– Marmorerad?
– Ja, det blir så när blodcirkulationen stannar av.
– Men, det går över, eller?
Tårarna bränner bakom ögonlocken. Som om de förstår mer än hon vad som händer. Orkar hon veta, vill hon veta?
– Katarina, din pappa är på väg att dö. Hur snart kan du ta dig hit?
Hon åker iväg på en gång. När hon svängt upp på E4:an ringer hon Emma, som bor i närheten av Birgitta och Åke. Lugn och sansad som alltid, lovar hon att åka till mormor direkt, förbereda henne om läget.
Kattis har aldrig kört de åtta milen så snabbt förut. Benen darrar och osynliga myror kryper i kroppen. Nerv-trådarna ringlar som onda maskar under huden.
Hon parkerar bilen och skyndar sig till dörren, kliver in i hallen och ropar.
– Hallå! Jag är här nu.
Nu måste hon skärpa sig. Måste vara stark för mammas skull. Min mamma, tänker Kattis.
Det är så tyst därhemma. Ingen som svarar när hon ropar. Det enda som hörs är myrornas paniska framfart i hennes kropp. I vardagsrummet sitter Birgitta och Emma. Varför gråter mamma? Tankarna snurrar. Mamma reser sig upp och möter blicken på sin dotter.
– Han är borta. Katarina, pappa är borta.
Tusen tankar springer i kapp i hennes huvud. Han kan väl inte vara borta. Borta? Vadå borta? Han har ju alltid funnits.
– Mamma, lilla mamma. Vadå? Har han blivit så förvirrad så han är borta helt, eller hur menar du?
Kattis förstår ingenting. Det får inte plats med något mer i hennes huvud. Som om det står en vakt utanför hjärnan som skickar tillbaka all ny information. Hon försöker, men får inte tag i en enda tråd i tankeröran. Birgitta brister ut:
– Han är död! Pappa är död!
Gråten skär, delar sönder. Tvingar fram verkligheten.
– Pappa! Neeej …
Där står de alla tre, håller om varann. Gråter. De finns ju fortfarande … men pappa då, var finns han? Finns han inte mer? Tankarna krigar.
Det är tyst i bilen när mor och dotter åker mot den delen av stan där det ligger en död människa, mot huset som döden gjort inbrott i, mot Helenahemmet där en patient precis har avlidit, mot rummet där någon ligger som inte längre andas, mot sängen där ett skal ligger, tomt, utan själ, där en pyjamas omsluter en svalnande hud.
Hurtiga sköterskor går om varandra i korridoren. De har vita rockar på sig, precis som om allt fortfarande är som vanligt.
Där inne är det. Där ligger pappa, tänker Kattis och tittar mot den första dörren på vänster sida. Den är stängd. Precis som livet. Aldrig har några steg känts så tunga som stegen fram till dörren. Hon öppnar den motvilligt.
En våg av illamående sköljer genom kroppen. Där ligger han, på sängen. Han har sin pyjamas på sig, den rutiga, mjuka flanellpyjamasen. Min pappa, tänker hon. Ett hav av tårar tränger sig ut. Han ligger ju precis stilla. Andas inte. Bröstkorgen rör sig ju inte, som om han vore död. Han är ju död. Pappa är död! Pappa är död! Min pappa är död …
– Papppppaaaaaa ….aaa…aa….a..
Personalen har tänt ett ljus på sängbordet och lagt en liten bok om sorg bredvid. Det är så stilla. Alldeles för stilla. Det stämmer inte. Det är nåt som inte stämmer, tänker hon. När man vistas i samma rum som en person man känner väl, så anar man ju dens närvaro i atmos-fären. Jag ser ju pappa, han ligger ju där. Men han, HAN, själva pappa finns inte här i rummet. Det är bara ett skal, ett tomt gammalt slitet fodral. Men PAPPA är inte här.
Hon går vacklande fram, tränger sig igenom alla tårar och sätter sig försiktigt på sängkanten. Det vibrerar under huden. Men inte under Åkes hud. Där har allt stillnat. Pappas bekymmersrynkor är borta, tänker hon och suckar. Men då är han ju inte orolig mer. Nu behöver han ju inte vara bekymrad över mig längre. Nu är han hemma. Hos Jesus.
Kattis håller i pappas hand, länge. Den är sval, och tom. Han finns inte ens kvar i sin hand längre, tänker hon, och släpper greppet. Lägger försiktigt sin hand över pappas kind, smeker den, känner skäggstubbet kittla lätt. För sista gången. Hon böjer sig fram, låter sina läppar röra vid pannan. Den är kall. Men det luktar pappa. Hon blundar och stoppar in doften allra längst in i sitt hjärta, och stänger om minnet.
– Min pappa, jag älskar dig, viskar hon i hans öra.
Hoppas att han kan höra, lite i alla fall.
Det tar emot. Hon vill inte lämna rummet. Vet att hon aldrig mer får se honom, aldrig mer får röra vid honom, aldrig mer får höra hans röst. Den röst som först efter åttiofem år kunde uttala orden till sin dotter, orden som blev början till ett nytt liv. För Kattis. Hon blundar och minns:
– Min lilla Katarina. Du är ju min flicka. Jag älskar dig.
Pappa …
När du gick över till ljuset, tänkte du på mig då?
Eller hänfördes du av bruset, av en himmelsk vattenfallsridå?
Jag kan blunda och önska mig, att jag fått känna din varma blick som liten
Kunnat säga redan då att jag älskar dig, men jag gjorde dig alltid besviken
Jag vill ändå minnas de sista åren, då en värme vaknade
Till ärr blir nu de djupa såren, efter år då jag kärlek saknade
Pappa, vila nu i alla dar, även om det dröjde så fann du mig
Jag lämnar nu alla frågor utan svar, och ropar från mitt hjärta, Jag älskar Dig
Din dotter