Kära vänner ...
Har inte kunnat vara igång på nätet senaste veckan som jag vill och brukar. För en vecka sen kollappsade jag, alla energi försvann och kvar blev en gråtande, ynklig liten varelse som inte kunde ta sig ur sängen. Där har jag varit sen dess, i sängen. Några försök har jag gjort att åka iväg på apoteket o hämta medicin o slank samtidigt in på Erikshjälpen, i lördags. Efter en liten stund fick fi vända hemåt, till sängen igen.
Ja, vad har hänt kan man undra? Jag är inte ett dugg förkyld eller nåt, jag är bara helt slut, och ångesten jag inte brukar ha så ofta längre har slagit till med full kraft. Hoppas det är tillfälligt. Pulsen är hög och ofta oregelbunden och det förvärrar ångesten. Värken är svårare, vilket sänker mitt mod ännu mer och hopplösheten tar plats.
Igår kväll gick jag ner till nedervåningen för första ggn på fem dagar förutom mitt dumma undantag i lördags då. Satt/låg i soffan och var med familjen o tittade på film. Det gick skapligt. En delseger :) (hoppas jag).
Robban har varit en klippa denna svåra vecka, men han jobbar ju på dagarna så då kan han inte hjälpa mig med nåt. Manda är hemma nu och kan se till att jag får i mig lite att äta i alla fall. Hon är så goo <3.
Robban köpte ett pussel igår, ett tusenbitars, som vi brukar bygga. Idag har jag suttit med Manda o tittat på Mamma Mia-filmen, den är så bra. Satte mig sen en stund vid köksbordet och lade lite av pusselramen, ännu en delseger :), sen var det sängen igen.
Jag är så oerhört frustrerad och ledsen över min situation och tårarna kommer så ofta när det är så här. Känner mig som i ett fängelse. Jag har så mycket lust att skapa, göra saker, ha roligt, träffa vänner, umgås med familjen, baka, laga mat, måla, greja med lera mm mm. Jag är ju sån.....och här ligger jag :(.
Jag har ropat mycket till Gud de här dagarna och vet att många ber för mig. Inatt fick jag en dröm: Det sprang folk överallt, folk jag känner väl, alla familjemedlemmar, släkt mm. Det skulle flyttas in i ett nytt hus och jag var liksom typ arbetsledare, den som talade om för alla vart allt skulle stå mm. Jag var så trött och slut och enormt frustrerad. Under hela drömmen bar jag omkring på min sjuka mamma, hela tiden. Hon var så tung och jag vädjade om hjälp att bära, men ingen hade tid att avlasta mig ...
När det gäller vår situation med mamma så har jag på eget initiativ börjat försöka få henne att börja måla igen (hon är gammal konstnär). Jag vill så gärna att min älskade mamma ska kunna få hitta någon form av glädje eller uppmuntran i sin svåra tillvaro. Jag gissar nu att det är detta som så totalt tömt mitt energiförråd + lite väl mycket aktiviteter under de senaste veckorna. Här har jag ett problem. Hur ska jag kunna låta bli att göra allt för min mamma? Jag älskar henne ofattbart mycket. Hon har mig och min bror som står närmast, och han bor längre bort o kan inte besöka henne som jag, o andra anhöriga har inte tid/tar sig inte tid/har ingen ork att besöka henne mer än mycket sällan.
Det finns en sak till jag fick se inatt, vet inte om jag sov eller var vaken, jag såg mina mediciner som i tavlor, så såg jag Guds hand däröver, välsignande. Vet ni, att det tar oerhört mycket energi att ha svår värk 24 timmar om dygnet och ta minimal dos av värkmediciner (starkare sorter), och sömnlöshet o oro följer med de sjukdomar jag har, Fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom ME/CFS. I massor av år har människor, de flesta kristna, kastat ur sig att jag inte ska äta så medicin, Gud kan göra mig frisk. Absolut, det vet jag att han kan, men tills dess då? Det finns många som dött p g a slarvigt förkastande av mediciner från människor, i synnerhet kristna (tyvärr).
Nu vet ju ni alla att jag är kristen, och inte bara det, jag älskar Jesus och går varje liten stund med Honom. Alla dessa kommentarer genom åren angående mina sjukdomar och nödvändiga mediciner har satt djupa spår i mig och jag har ständigt dåligt samvete för att jag är tvungen att äta mediciner. På grund av de så har jag i alla år ätit så lite det bara är möjligt av smärtstillande, vilket har gjort att jag aldrig, inte en enda sekund varit smärtfri på 25 år. De senaste 6 åren har värken blivit svårare och därmed också alla andra symptom.
Jag tror att en av bovarna till mina energitjuvar är att jag aldrig får vila från värken och det som kommer med den. Inatt när jag såg "tavlorna" med mina mediciner på och Guds välsignande hand ovanför, så förstår jag att det är okej för mig att ta den medicin jag måste för att kunna leva, för att kanske på sikt få ett lite värdigare liv. Gud välsignar det. Visst längtar jag så jag blir tokig till att Han ska ge min kropp läkedom och hela min varelse en ström av Hans levande vatten, men tills dess förstår jag nu att jag måste ta den hjälp jag kan få. Det var synnerligen underbart mitt i allt att få höra/se detta från Gud själv. Nu behöver jag aldrig mera lyssna till oförståndiga människor som bara bryter ner. Tack Gode Gud för det! Jag ropar desperat till Gud varje dag om ett mirakel i min kropp, men till dess det kommer, så är det så här.
Jag är just nu mycket uppgiven och modlösheten har slagit fäste. Jag försöker att säga högt inom mig, att jag vägrar bli modlös, men hur lätt är det på en skala?
Många människor mår dåligt och jag är långtifrån den enda, men när man inte har mer än näsan, knappt det, ovanför vattenytan så är det fullt upp att orka andas.
Jag är tillbaka när jag kommit igång igen. Hoppas jag gör det över huvud taget. Ni som tror och ber, ta gärna med mig i era böner. För Gud kan göra under!! Amen!
Gud välsigne er alla <3
1
Kristina
2
Annika N
Men kära vän! Känner så med dig i ditt lidande! Och så ka jag känna igen mig själv också i det.... Jag håller med föregående talare när det gäller mediciner! Lyssna inte på alla andra.... Att ta medicin innebär inte detsamma som att inte ha tillräckligt med tro för sitt helande....nä... men visst har jag hört det... visst har det skapat dåligt samvete... Men nä jag tycker du tänker på ett sundt sätt Maria!! =) Så lev i full frihet min vän! Ber att du ska få börja må allt bättre nu, Ber att allt som vill tynga ner och oroa dig ska få släppa i Jesu namn.. Jag ber om vila, jag ber om kraft, jag ber om hälsa ! " Vila i nåden, bli helad i den. Låt Honom krama om dig, tycka om dig som du är. Varje morgon väcker han dig med en stilla röst, - mitt barn jag vill umgås med dig! Vila i nåden... "
Önskar dig allt gott min vän! Kram Annika
Älskade vän. Du ska med full frimodighet ta dina mediciner. Gud har gett visdom och möjligheter til änniskor att forska fram dessa mediciner och iingen vinner på att du inte tar dem. Sånt där prat är bara ett sätt från den onde att försvaga din tro. Den dag du är helad då kommer du att veta att du inte behöver ta ngr mediciner och då behövs dom inte men till den dan är inne så ska du ta dem. Gud är ingen marionett som vi akn styra men han rä en god Gud och han har skapat denna värld med allt den rymmer och då oxå med möjligheter för den som är klok att göra bra mediciner som hjälper. Jag blir så arg när jag hör sånt prat att kasta dina mediciner, dom vet ej vad smärta är och dessutom var går gränsen för vad som är medicin och inte, tar dom inte sprutor, tandläkarbedövning, ger sina barn de sprutor som rekommenderas mm, Varför skulle det vara värre att ta medicin för värk för att kunna leva drägligt? Om medicinen kan ge dig ett drägligt liv där du kan fungera och må så bra det går, och tjäna andra människor då är det välsignat från Gud. Sen är det så att hjärnan kan vänja sig med smärta på ett negativt sätt så att den reagerar för fort på smärta för den vet vad som kommer och det är därför det är så viktigt att kapa smärttopparna för då kan man på sikt klara mer. Så ta den medicin du behöver i full förtröstan på att det inte inverkar på din tro och ditt förhållande till Gud. Jag vet så mkt om smärta av egen erfarenhet och jag träffade en så klok läkare när jag höll på gå under av smärta och han förklarade detta med neurologin och smärta och igenkännande och talade om hur viktigt det var att kapa smärtan i tid. Du behöver få komma upp ur denna misströstans dy och detta ska vi verkligen be om och att du kan se var dina gränser går så du ej tar ut dig för mkt för andras skull. Gud är den som bär när vi ej orkar, minns fotspåren i sanden. Jesaja 54:10 och 50:10 Jag ber att du ska ha full frimodighet i att ta den medicin du så väl behöver, så glad att Gud visade detta för dig, men så lessen att du behövt lida av andra människors oförstånd Stor kram Kristina