Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Ur "Källor i öknen" av Mrs.Chas.E.Cowman + egna tankar





"Kärlek skyler allt som är brutet." (ords.10:12)

"Faren efter kärleken." (1 Kor.14:1)





Berätta ditt bekymmer bara för Herren! Nyligen läste jag en tidningsartikel där ett kärt Gudsbarn berättar om en personlig upplevelse. Den gjorde ett sånt intryck på mig, att jag vill låta den gå vidare.
Hon skriver:  "En natt låg jag sömnlös, plågad av en grym orättfärdighet som någon begått mot mig, och den
överskylande kärleken verkade ha glidit ur mitt hjärta. Då ropade jag i min själs nöd till Gud om kraft att lyda Hans bud: "Kärleken överskyler" - och strax började Anden arbeta i mig. Jag grävde en grav, en djup grav.

Omsorgsfullt sänkte jag sen ned det som hade sårat mig och skyndade mig att fylla graven med jord. På jordhögen lade jag en grön torv, planterade vita rosor samt förgärmigej och gick sen fort därifrån. - Den ljuva sömnen kom.
Det nära nog dödliga såret läktes utan att lämna något ärr efter sig, och jag vet inte idag vad som vållade mig så
stor sorg."




Dikt ur min bok "Tårar Tröst & Läkedom"


Förnimmer händer

anar osynliga trådar

som lagar

knyter ihop trasiga kärl

som brustit

frusit till is

i den kalla vinternatten

plockar skärvor av ler

hittar så många

som havets sand

likt krossad kristall

hör andetagen

de läkande

känner magin i luften

när jag helas




Ibland i livet drabbas vi av orättvisa och till och med grymma behandlingar, från våra medmänniskor, på olika sätt. Det kan vara från människor vi inte känner, från vår vänskapskrets, vår församling eller från vår närmaste familj. Det kan fylla våra hjärtan med sorg och uppgivenhet.

När vi drabbas av detta, vad gör vi då? Hämnas? Eller kryper in i vårt skal och låter smärtan frodas i vår inre ensamhet, eller går vi till Herren med det?

Jag har varit med om att blivit illa tilltygad många gånger, och har nog handlat på alla dessa sätt. Senast gick jag till Herren med det som plågade mitt hjärta, när jag blivit illa behandlad. När jag läste detta blev det så starkt för mig. Tänk att vi till och med kan få glömma bort vad som gett oss så stora sorger. Det är så starkt!

Mina vänner, visst är det väl så vi vill ha det, att Guds kärlek ska gripa oss så stort att den får spegla av sig i oss i hur vi hanterar livet när såna här saker drabbar oss. Vi lever i världen och kommer att bli orättvist behandlade och drabbas av grymhet på olika plan så länge vi vandrar här. Men hur vi agerar när detta händer kan vi själva styra.

Här ser vi hur underbart det kan bli, och hur sorgen kan på ett ögonblick förintas om vi går till Gud med allt. Denne person som det berättas om här, grävde en djup grav och bildligt slängde ner det som smärtade, fyllde sen igen graven med jord, fort! Sen planterade hon vackra växter på denna grav. Att gräva graven var för att något hade dött/skulle dö, nämligen här sorgen och smärtorna, en mycket talande handling. Sen skyndade personen fort därifrån och somnade skönt.

Denna handling begravde verkligen det som gjort så ont. Graven grävdes så djup och med en sån bestämdhet att inget längre fanns kvar av det svåra. Inte ens minnet av varför.

Förstår vi här betydelsen av detta? Jag önskar att vi alla på allvar låter Guds kärlek arbeta i oss, så att storheten i den överskyler när vi blir utsatta för olika saker som gör ont, för att inte bitterhetens taggar ska fastna i oss. Låt oss gräva ner de missgärningar som riktas mot oss och tacka Gud för att "kärleken överskyler", så att vi liksom denne person kan sova lugnt och inte ens minnas vad det var som gjorde så ont. Detta är Guds kärlek och försoningens kraft från Golgata, som vi själva får leva i gentemot våra medmänniskor när vi lever ett liv i Guds närhet.

Gud välsigne dig idag<3

Ur "Källor i öknen" av Mrs.Chas.E.Cowman + egna tankar






 När det gäller mig själv så vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herres, Jesu Kristi kors. För detta kors skull dödades för länge sen mitt intresse för allt det som var attraktivt i världen, och världens intresse för mig är också för länge sen dött. Gal.6:14



DE LEVDE för sig själva. Jaget med dess förhoppningar, löften och drömmar hade ännu grepp om dem; Men Herren började uppfylla deras böner. De hade bett om ett förkrossat hjärta och hade uppgivit sig själva för att få sin bön besvarad till vilket pris som helst, och han sände dem sorg. De hade bett om renhet, och Han förde dem in i stor ångest. De hade bett om att bli ödmjuka, och Han krossade deras hjärtan. De hade bett om att bli döda för världen och Han omintetgjorde deras hopp. De hade bett om att bli lika Honom själv, och Han förde dem in i smältugnen och "satte sig ned för att smälta silvret och rena det", tills det återspeglade Hans bild. De hade bett om att få påtaga sig Hans kors, och då Han räckte dem det, sargade det deras händer.

De förstod inte vad de hade bett om, men Han tog dem på orden och uppfyllde alla deras önskningar. Men de kanske inte var villiga att följa Honom så långt, inte heller komma Honom så nära. De ängslades och bävade likt Jakob vid Betel eller Elifas inför de nattliga synerna eller som lärjungarna, då de inte kände igen Jesus, utan trodde att det var en vålnad och nästan bad att Han skulle gå ifrån dem eller dölja sin skepnad för deras blickar. De hade funnit att det var lättare att lyda än att lida, att handla än att ge upp. De hade hellre burit korset än att själva hängt därpå. Men de kunde inte gå tillbaka, för de hade kommit det osynliga korset så nära och dess kraft hade trängt för djupt in i dem. Jesus höll på att för dem fullborda sitt löfte: Och när jag har lyfts upp på korset ska jag dra alla till mig. (Joh.12:32)

Nu är det deras tur. Tidigare hade detta varit en hemlighet för dem, men nu upplever de det. Jesus hade sett på dem med samma kärleksfulla blick, som Han gav Maria och Petrus, och de kunde inte göra annat än att följa Honom. Med tiden klarnar korsets hemlighet för dem. De ser Honom hänga där, de ser härligheten, som under Hans heliga lidande utgår från såren. Genom att se detta blir de förvandlade till likhet med Honom, och Hans namn strålar ut genom dem, för Han bor i dem. De lever i det himmelseka, i en underbar gemenskap med Honom, villiga att sakna det andra äger, och som de kunnat äga själva, och skiljer sig från andra för att endast vara lik Honom. ´Genom alla tider är de så, "de som följer Lammet vart det än går".

Hade de själva eller deras vänner fått bestämma, hade det sett annorlunda ut. Glädjen här nere hade varit större, men härligheten i Hans rike skulle varit mindre. De hade fått Lots, och inte Abrahams del. Om de hade stannat på vägen, om Gud hade tagit sin hand ifrån dem och låtit dem vända tillbaka - vad hade de inte då förlorat? Vad hade de inte gått miste om vid uppståndelsen? Men Han stödde dem. Många gånger var deras fötter nära att slinta, men Han höll dem uppe i sin barmhärtighet. De förstod att Han redan här i tiden gjort allting väl. Lidandet på jorden var ljuvt, medan det fostrade dem för härskarställningen;  korset härnere gjorde dem skickade att bära kronan där uppe. Inte deras vilja, utan Hans skulle ske med och i dem.






Hur många gånger har inte vi som krisna bett om dessa saker, att bli rena, förkrossade, döda för världen etc? Hur många gånger sjunger vi inte i våra lovsånger om denna längtan, att få bli ett med Honom, att få bli renade genom Hans blod, att få lära känna Honom, att gå hans väg, låt mig dö från allt som är mitt eget mm mm.

Underbara lovsånger, underbara böner. Men har vi förstått vad det innebär att be dessa böner? Det innebär precis det som författaren ovan skriver. Är vi beredda till det? När vi periodvis i livet hamnar i kanske åratal, eller i alla fall tidvis i svåra prövningar, då vi ganska fort börjar ifrågasätta om Gud verkliugen är med oss, och så kommer alla dessa frågor om varför.

 Läser vi detta ovan så förstår vi att Han i de tiderna svarar på våra böner om att bli rena, att bli lika Honom etc. Vi kan aldrig komma honom nära utan att gå denna väg. Tror det är viktigt att vi, när vi ber, tänker på vad vi ber om, konsekvenserna av våra böner, är vi beredda att ta emot dett bönesvaret, även om det kostar ALLT?

När vi sjunger våra härliga lovsånger, är vi beredda på att de orden ska bli verklighet i våra liv. Det kan aldrig bli det utom genom smärta. Jesu väg här på jorden var en smärtsam väg, ensam och full av motstånd på alla sätt, men Han gick beslutsamt den väg Gud valt åt Honom. Är vi också beredda att göra det, att gå Hans väg? Viist kan man vara kristen utan att vara överlåten, men närheten till Honom och LIVET i Honom kan vi aldrig få på djupet om vi inte vågar gå denna svåra väg för att få vara så nära Honom som det är möjligt.

När vi går den, så går Han med. Vi är aldrig ensamma, och inget händer oss som inte Han är Herre över, och ingenting sker utanför Hans vilja. Det är en trygghet att gå den smala vägen, den smärtsamma vägen med Honom. Han bär genom allt.

Gud välsigne dig<3

Guds mirakel i verkligheten! Se!





I det här inlägget tänker jag inte skriva så mycket, det behövs inte. Bilderna talar för sig själv, och är i sig en mycket stark predikan om vad Gud kan göra i oss människor.


Ni vet säkert alla vid det här laget att mitt livs stora förebild är min älskade mamma. För snart tre år sen drabbades hon av en gigantisk stroke som slog ut halva hennes hjärna. Läkarna sa sen att de två första åren kan vissa förbättringar ske, men sen är det konstant läge, om hon nu alls överlever. De två första åren efter stroken låg hon i sin säng och sov kanske 22 tim/dygn, och hemtjänsten fick i henne några tuggor då och då.


Jag fick en dröm från Gud, en styrka att vägra ge upp mamma. Över 11 kilo upp i vikt nu så bor hon sen ett år tillbaka på ett särskilt boende och trivs bra. Hon är i stort sett sig själv igen, men fortfarande lam i höger arm och ben. Den utveckling/helande som mamma gått igenom/går igenom är det som hänt det senaste året, när läkarna påstod att förändringar inte längre kan ske.


Bilderna här är tagna igår, då mamma fick prova på att måla igen, nu med vänster hand, med hennes egna gamla fina penslar som hon målat många vackra tavlor med förr om åren. Det blev en mycket gripande dag igår, och glädjen och tacksamheten till Gud för vad som sker är obeskrivlig.


Jag vill visa dessa bilder för att du som tvivlar ska förstå att det finns en Gud som ser allt, är med i varje situation, och han kommer oss tillmötes om vi vänder oss till honom.


Vi måste sluta tvivla på om eller hur Gud ska gripa in i olika situationer, vi måste lära oss att bara lita på, tacka för, och vänta in. Dagen igår var en glädjens dag i högsta mått.


Detta är ett av många bevis på Guds kärlek<3<3<3