Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Ur "Källor i öknen" av Mrs.Chas.E.Cowman + egna tankar






 När det gäller mig själv så vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herres, Jesu Kristi kors. För detta kors skull dödades för länge sen mitt intresse för allt det som var attraktivt i världen, och världens intresse för mig är också för länge sen dött. Gal.6:14



DE LEVDE för sig själva. Jaget med dess förhoppningar, löften och drömmar hade ännu grepp om dem; Men Herren började uppfylla deras böner. De hade bett om ett förkrossat hjärta och hade uppgivit sig själva för att få sin bön besvarad till vilket pris som helst, och han sände dem sorg. De hade bett om renhet, och Han förde dem in i stor ångest. De hade bett om att bli ödmjuka, och Han krossade deras hjärtan. De hade bett om att bli döda för världen och Han omintetgjorde deras hopp. De hade bett om att bli lika Honom själv, och Han förde dem in i smältugnen och "satte sig ned för att smälta silvret och rena det", tills det återspeglade Hans bild. De hade bett om att få påtaga sig Hans kors, och då Han räckte dem det, sargade det deras händer.

De förstod inte vad de hade bett om, men Han tog dem på orden och uppfyllde alla deras önskningar. Men de kanske inte var villiga att följa Honom så långt, inte heller komma Honom så nära. De ängslades och bävade likt Jakob vid Betel eller Elifas inför de nattliga synerna eller som lärjungarna, då de inte kände igen Jesus, utan trodde att det var en vålnad och nästan bad att Han skulle gå ifrån dem eller dölja sin skepnad för deras blickar. De hade funnit att det var lättare att lyda än att lida, att handla än att ge upp. De hade hellre burit korset än att själva hängt därpå. Men de kunde inte gå tillbaka, för de hade kommit det osynliga korset så nära och dess kraft hade trängt för djupt in i dem. Jesus höll på att för dem fullborda sitt löfte: Och när jag har lyfts upp på korset ska jag dra alla till mig. (Joh.12:32)

Nu är det deras tur. Tidigare hade detta varit en hemlighet för dem, men nu upplever de det. Jesus hade sett på dem med samma kärleksfulla blick, som Han gav Maria och Petrus, och de kunde inte göra annat än att följa Honom. Med tiden klarnar korsets hemlighet för dem. De ser Honom hänga där, de ser härligheten, som under Hans heliga lidande utgår från såren. Genom att se detta blir de förvandlade till likhet med Honom, och Hans namn strålar ut genom dem, för Han bor i dem. De lever i det himmelseka, i en underbar gemenskap med Honom, villiga att sakna det andra äger, och som de kunnat äga själva, och skiljer sig från andra för att endast vara lik Honom. ´Genom alla tider är de så, "de som följer Lammet vart det än går".

Hade de själva eller deras vänner fått bestämma, hade det sett annorlunda ut. Glädjen här nere hade varit större, men härligheten i Hans rike skulle varit mindre. De hade fått Lots, och inte Abrahams del. Om de hade stannat på vägen, om Gud hade tagit sin hand ifrån dem och låtit dem vända tillbaka - vad hade de inte då förlorat? Vad hade de inte gått miste om vid uppståndelsen? Men Han stödde dem. Många gånger var deras fötter nära att slinta, men Han höll dem uppe i sin barmhärtighet. De förstod att Han redan här i tiden gjort allting väl. Lidandet på jorden var ljuvt, medan det fostrade dem för härskarställningen;  korset härnere gjorde dem skickade att bära kronan där uppe. Inte deras vilja, utan Hans skulle ske med och i dem.






Hur många gånger har inte vi som krisna bett om dessa saker, att bli rena, förkrossade, döda för världen etc? Hur många gånger sjunger vi inte i våra lovsånger om denna längtan, att få bli ett med Honom, att få bli renade genom Hans blod, att få lära känna Honom, att gå hans väg, låt mig dö från allt som är mitt eget mm mm.

Underbara lovsånger, underbara böner. Men har vi förstått vad det innebär att be dessa böner? Det innebär precis det som författaren ovan skriver. Är vi beredda till det? När vi periodvis i livet hamnar i kanske åratal, eller i alla fall tidvis i svåra prövningar, då vi ganska fort börjar ifrågasätta om Gud verkliugen är med oss, och så kommer alla dessa frågor om varför.

 Läser vi detta ovan så förstår vi att Han i de tiderna svarar på våra böner om att bli rena, att bli lika Honom etc. Vi kan aldrig komma honom nära utan att gå denna väg. Tror det är viktigt att vi, när vi ber, tänker på vad vi ber om, konsekvenserna av våra böner, är vi beredda att ta emot dett bönesvaret, även om det kostar ALLT?

När vi sjunger våra härliga lovsånger, är vi beredda på att de orden ska bli verklighet i våra liv. Det kan aldrig bli det utom genom smärta. Jesu väg här på jorden var en smärtsam väg, ensam och full av motstånd på alla sätt, men Han gick beslutsamt den väg Gud valt åt Honom. Är vi också beredda att göra det, att gå Hans väg? Viist kan man vara kristen utan att vara överlåten, men närheten till Honom och LIVET i Honom kan vi aldrig få på djupet om vi inte vågar gå denna svåra väg för att få vara så nära Honom som det är möjligt.

När vi går den, så går Han med. Vi är aldrig ensamma, och inget händer oss som inte Han är Herre över, och ingenting sker utanför Hans vilja. Det är en trygghet att gå den smala vägen, den smärtsamma vägen med Honom. Han bär genom allt.

Gud välsigne dig<3

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Annika N
skriven :

Så sant och så bra skrivet Maria! Är vi beredd att betala priset? Att förstå att de böner och de lovsånger vi sjunger ifrån vårt hjärta också får konsekvenser i vårt eget liv! Att vi formas... Och att vi mitt i formandet verkligen också kan prövas för att slipas och formas som vår Herre vill. En kvinna sa till mig en gång när jag gick på Bibelskola Bjärka-säby. " Se prövningar som ett sätt att upptäcka sanna värden. Det kanske inte känns.. men du växer " Stor kram till dig Maria! Käer att du har ett stort och varmt hjärta! Kram /Annika