GUDS GÅTFULLA KALLELSE
Och allt som profeterna har skrivit om människosonen skall gå i uppfyllelse ... Av detta begrep lärjungarna ingenting. Luk18: 31,34
Gud kallade Jesus Kristus till något som såg ut som total undergång. Jesus Kristus kallade sina lärjungar till att se honom dödas. Han ledde var och en av dem till en punkt där deras hjärtan krossades. Jesu Kristi liv var ett fullkomligt misslyckande ur allas synpunkt utom Guds. Men det som tycktes vara ett misslyckande enligt människors sätt att se var en fantastisk triumf i Guds ögon. Guds syften är aldrig desamma som människors.
Guds gåtfulla kallelse kommer till var och en av oss också. Den är aldrig klart utsagd, utan outtalad men antydd. Guds kallelse är som havets rop - ingen kan höra det utom den som på ett särskilt sätt är en havets människa. Man kan inte klart uttrycka vad Guds kallelse gäller, för det är fråga om att samarbeta med honom i hans verk. Det viktigaste är att man tror att Gud vet vad han syftar till. Det som händer är ingen slump, det händer helt och hållet på Guds befallning. Gud har en plan som han arbetar efter.
Om vi är ett med Gud och vet att han använder oss för sina syften, försöker vi inte längre ta reda på vilka hans syften är. Undan för undan tycks vårt kristenliv förenklas, för vi blir mindre benägna att säga: "Men varför tillät Gud det och det?" Bakom allt finns Guds betvingande makt. "Det finns en Gud som formar våra öden." En kristen är en som förlitar sig på Guds förstånd och visdom och inte på sitt eget förstånd. Om vi har egna planer omöjliggörs den enkla tillit och vila som bör vara utmärkande för Guds barn.
♥
Mina tankar kring detta
Ingen kan någonsin förstå sig på Gud till fullo, men ju mer man umgås med Honom, desto mer förstår man hur allt liksom hänger ihop, som en röd tråd genom våra liv. Och Han finns ju alltid där, redo att ta våra händer, stötta och hjälpa, leda och undervisa, och kanske framför allt finns en stor längtan i Honom att få umgås med oss. Jag upplever själv att kanske de flesta missuppfattat så mycket i vad det handlar om. Hur många av oss kristna umgås ständigt med Herren? Hur många av oss förstår och agerar i praktiken att det är vi som ska tjäna Honom och inte tvärtom?
Ibland ropar vi högt: Gud, var är du!? Vi ser Honom inte, upplever absolut ingen närhet, ingen bönhörelse, och kanske livet bara är kaos kring oss. Många kanske t o m är beredda att lämna Gud för att man inte tycker att Han "gör nåt" när vi lider. Först vill jag säga att vi har inte fått ett enda löfte att lidandet inte drabbar oss kristna, nä, vi är lika utsatta, om inte mer, än alla andra människor. Tro inget annat. Jag har varit med i församlingar där man påstått annat, men det är inte sant, och lidandet drabbar inte oss för att vi syndat, utan för att vi är människor och inget annat.
Det finns lidande som är enligt Guds vilja. Detta vill de flesta inte höra och ta till sig, men det är sant. I Job står det "Hur ska jag lära dig att be, om inte genom nöd".
När jag ser till mitt eget liv, mitt eviga lidande, så kan jag ärligt idag säga att jag inte skulle velat slippa en enda dag. Nu ser jag den röda tråden, och Herren har format mig under alla år, i smältdegeln, i ekonomisk fattigdom, i de djupa vattnen, i de svåra ångestattackerna, i de 25 års värkande muskler och leder, i allt. Jag fick lära mig den svåra vägen att jag INGENTING är, utan Honom, att jag INGENTING förmår utan Honom. Att jag inte skulle klara en enda dag i mitt liv, utan Honom. Att komma dithän, har varit värt allt!
Jag har lärt mig att känna igen Hans röst. Den finner man bara i tystnaden, för Han viskar. När tomheten i mig själv blev total, då började jag höra Hans ljuva stämma.
Tänk så många gånger i mitt liv jag frågat Gud, vad vill du med mig, vad ska jag göra för dig, vilken plan har du för mitt liv ... och många, många fler frågor ställde jag till Honom. Jag funderade på, inom vilket område jag skulle tjäna Gud på etc. Alltså, dessa tankar var bara bevis på att jag ännu inte kände Honom.
Idag behöver jag aldrig ställa denna fråga, jag går aldrig ett enda steg utan Honom och vet då alltid att jag är i Hans vilja med mitt liv. Jag tror t o m att om vi vandrar helt med Honom kan vi veta att vi inte bara är i Hans vilja, utan att vi ÄR Hans vilja.
Är vi så ett med Fadern, eller har vi för mycket av det värdsliga i oss. Vart står du? Vad vill du?
Tro aldrig att lidandet är något vi ska slippa. När det kommer eller är hos dig, ligg då i Hans famn och vila och tacka för att Han har kontrollen och kommer att lära dig saker under den resan. Han vill föra dig närmre Honom. Han längtar efter gemenskap med dig. Men kära vänner, det kostar Allt. Men det är värt allt.
Sök dig närmre Honom. Släpp allt som binder, och jag lovar att i Hans närhet får du sååå mycket mer än allt som världen kan ge.
Gud välsigne dig<3<3<3