Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

15/2-11







Dagarna och veckorna går så fort, och just nu i den bittra vinterkylan är jag glad åt det. Längtar till våren och sommaren. Längtar till första koppen kaffe ute vid garageväggen i värmen av den första riktiga vårsolen. Längtar till att fåglarna ska återvända och börja sitt kvittrande här ute i vår trädgård. Längtar efter att kunna promenera ute igen, till lillstugan i hamnen, till vårt älskade lila havsbad, till hammocken och korsordstidningen nere på soldäcket i ljudet av fiskmåsarnas underbara tjat, som påminner om att jag befinner mig vid havet. Underbara längtan<3.










Men nu är nuet, och vintern sliter hårt i mig och många med mig som lider av värksjukdomar. Viktigt är ändå denna årstid att vi har saker att se fram emot, men framför allt att vi lär oss se glädjen i nuets små och stora ljuspunkter.







Mitt älskade barnbarn är ett av mitt livs största ljus. Älskar honom sååååå<3




Igår blev jag så ledsen när jag fick höra att en sk kristen person pratat om mig och sagt att jag överdriver  och inte alls mår som jag ger uttryck av att må, att jag fejkar helt enkelt. När jag hörde det så blev jag nog chockad och reagerade inte direkt, men det gjorde mig bitvis sömnlös inatt och oerhört ledsen. Förstår att denna människa måste bära på mkt bitterhet och jag gissar också på avundsjuka och missunnsamhet....men av en kristen...?????  Jag har en familj jag Älskar och jag är Älskad av min familj. Jag har vänner, mycket fina vänner, jag har underbara barn, jag har blivit mormor till en bedårande liten människa. Jag har en styrka från Gud trots mina handikapp, jag kan känna glädje trots allt. Jag upplever mig rikare än någonsin (inte på pengar), på det som jag ser som verklig rikedom, allt jag nämnt ovan och en närhet och relation till Gud som bara växer. Kan det vara allt detta som någon inte klarar av, utan måste tycka illa om mig för att jag har all denna rikedom. Jag har aldrig överdrivit med ett enda ord hur jag mår. Jag lever som många andra i samma situation i ett fängelseliknande liv, om man ser helt världsligt, men andligt är jag friare än någonsin, tillsammans med Jesus.








Varför kan vi inte bara respektera varandra. Varför måste en del se ner på medmänniskor som kämpar. När jag yttrar mig om hur jag mår så är det också viktigt för mig att samtidigt lyfta fram glädjen i Gud, trots alla smärtor, trots den utmattning som ofta förlamar mig. Jag vill vara ett ljus för min omgivning, både här på internet och i "verkliga livet med de möten med människor som sker öga mot öga". Jag är inte öppen med min situation för att alla ska tycka synd om mig utan för att ge människor hopp om att det finns en, Jesus, som kan bära igenom alla svårigheter och fylla hjärtat med en glädje som står över all kamp.





Gomorron nu min Herre
till ännu en nyfödd dag
Jag har vaknat ifrån natten
men ännu blundar jag


Nu är ett ögonblick av tiden
en liten droppe ur livets hav
Blås din vind i mina segel
i den takt jag klarar av


Jag är ett ler i dina händer
ett av dina barn i ändens tid
till att församla allt ditt folk
 till en slutlig himmelsk frid











Amen<3

Ur "Källor i öknen" av Mrs.Chas.E.Cowman + egna tankar






"Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud." (Jes. 40:1)



Bli en rik tröstare.
Det hörde till profetens mission. Världen är full av bedrövade hjärtan. Du behöver fostras för denna stora uppgift, och din fostran kräver ett högt pris. Du måste genomgå samma lidanden, som sargar och sliter i oräkneliga hjärtan. På grund av det/därför kommer ditt eget liv att likna ett sjukhus, där du blir undervisad i den gudomliga konsten att trösta. Du får se dina egna sår blöda medan den store läkaren genom att förbinda dina sår lär dig att ge förstahandshjälp åt de sårade du möter. Möjligt att du står frågande inför det lidande du nu genomlever. Vänta tills tio år gått, och du ska möta många som är i samma betryck. Du ska få tala om för dem hur du lidit och blivit tröstad och genom det ge dem det tröstemedel som du fått av Herren. Då du möter den ivriga blicken och ser, hur det gryende hoppet jagar bort förtvivlans skuggor från själens himmel, då ska det bli möjligt för dig att förstå ditt genomgångna lidande. Och du ska med tacksamhet till Gud minnas det svåra och de tunga bördorna, som beredde ditt hjärta att förstå och hjälpa de olyckliga.



Vem helar bäst en själ som är bedrövad
om ej en kristen som varit prövad
Var finner du i sorgen och i smärtan
                        en modersfamn, om ej i brustna hjärtan                       

E.Gustafson


-------------------



Detta är sant. Författaren ovan har verkligen slagit huvudet på spiken som man säger. Kanske är det inte detta vi kristna vill höra, och inte gärna vill tro på, att vi måste gå en så smärtsam väg för att bli detta dyrbara redskap i Herrens händer. Men jag är villig att stryka under sanningen i vartenda ord här.

Jag är själv ett levande vittne till hur svår vägen till denna Gudstjänst är. Jag är också ett vittne till den ofattbara glädje som kommer när man förstår alla varför, när man äntligen inser att det finns en röd tråd som går igenom allt, när man får uppleva närheten till Jesus på ett sätt som kanske inte vore möjligt om inte livet varit så svårt. När man blivit så liten/ingenting i sig själv och så helt beroende av Gud för varje steg från morgon till kväll. Då är det något mycket dyrbart som föds inuti, och skattkistan öppnas, insikten om vem jag är, och mitt totala beroende av Honom. Där, då, i det skeendet kan Gud börja förvandla oss inuti, och forma oss för Hans högre syften.

Livet för en kristen bör vara att i allt, genom allt tjäna Honom. Han har redan, genom döden på korset gett oss allt. Våra liv är ämnade att leva för Honom.

Som författaren skrev ovan, att världen är full av bedrövade hjärtan. Vad gör vi åt det? Klappar vi våra medmänniskor på axeln och säger: Gud välsigne dig, broder, eller: jag ska be för dig! Visst, det är inte fel, men det räcker inte. Vi behöver lägga oss själva på Guds drejskiva och låta Honom forma om oss, som Han vill, vad det än kostar. Vi måste bli brukbara i Hans händer.
¨
Vi lever i en tid då stressen ökar och kräver mer och mer av oss små människor. Vi lever i en tid som blir mer och mer omänsklig, och behovet av skickliggjorda "tröstare" blir större hela tiden.

Är du villig att gå in i elden, för att formas till en av de viktigaste tjänsterna för Gud i denna tid? Får det kosta allt? Är du en ljummen kristen, eller är du en lärjunge.

Det kommer en dag, då vi alla blir tvungna att stå till svars för vad vi gjorde av våra liv, och om vi levde med Gud i centrum eller oss själva, om vi fanns till för de som hade det svårt. Tröstade vi? Hjälpte vi de behövande, tog vi oss tid att lyssna? Många frågor kan vi ställa oss var och en.

Till dig som sörjer just nu, eller lever med smärtor, fysiska eller psykiska, VET att om du vill så kan Gud förvandla dina omständigheter till skatter i Hans rike. Du får nu erfarenheter som du kan få använda senare för att hjälpa andra, för att få tjäna Gud och dina medmänniskor som en tröstare, som kan rädda liv. Våga lämna över dig själv och din nöd i Jesu händer, och du ska få uppleva att du blir välsignad och få känna Guds händer omkring dig. Han kommer då att skydda dig och bära dig igenom det svåra du går igenom.

Till någon:

"Du tror att Han har lämnat dig, men det är snarare tvärtom. Han älskar dig så innerligt och har valt ut dig till en tjänst för Honom som kräver "utbildning", en smärtans skola. Du kommer att gå vid Hans sida i fronten vid tidens slut. Han "bygger" i dig, skickliggör dig just nu. Tvivla inte. Du behöver inte vara rädd. Inte ett hårstrå på dig kommer att krökas. Skynda inte på. Herren är ständigt vid din sida. Vila i det.


"Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud." (Jes. 40:1)

Gud, jag tackar dig för allt, för glädje och tårar, för prövningar och insikter. Tack Gud för att du gett mig ett perspektiv på livet som har fört mig närmare dig. Tack för att jag har blivit mindre och du större i mig. Tack för tröstens och hjälparens gåva som du givit mig, och för den "skola" jag fått gå. Jag ber dig, käre Jesus, att du ska "skola" många människor inför den framtid vi går tillmötes, till tröstare/hjälpare. Jag ber om förkrossade hjärtan bland Guds folk, så vi alla mer vänder våra blickar mot dig, Gud. Välsigna ditt folk, i Jesu namn. Amen.



6/2-11 Dagen som är










Sitter i sängen nu med frukostbrickan. Ber och hoppas på att få ork till allt idag. Robban är i kyrkan och spelar i mötet fast han nästan inte kan gå. Hans ena knä har kapsejsat. Han ska till en ortoped imorgon. Hoppas de snabbar på, så han blir okej snart igen.

När han kommer hem så åker vi direkt till Gävle. Rädd för att jag måste köra, då tar det all energi från mig som jag behöver till annat idag.

Vi ska kanske ta en fika med mina govänner i Gävle, men jag är rädd för att allt annat som ska göras där tar all ork från mig så ingen kraft finns kvar till mina vänner :(. I alla fall, det viktigaste uppdraget idag är att handla tre par byxor till mamma, och in på Clas Ohlson och handla akrylfärger, panåer och pasepartouer till mitt målande och fotande. Kursen, målarkursens nya termin börjar på tisdagkväll. Ber om styrka till att få orka med kursen och också orka glädja mig över skapandet.










Sen efter dessa ärenden så åker vi till kära mamsen<3. Idag tar vi nog med pizza till henne, tror jag :). Hon äter som en häst :), och det är jag såå glad för. Aptiten var ju borta för henne i två år. Härligt att se hur hon stiger i vikt och ökar i klädstorlekar <3.









Sen blir det hemfärd igen, och i värsta fall jag som måste köra. Efter en dag av stora ansträngningar brukar många säga att man somnar ovaggad, men för mig är det precis tvärtom, då är min kropp och hjärna på högvarv så det finns inte en möjlighet att koppla ner det minsta. Brukar sluta med halvnattsvaken och extra insomningshjälp mm innan jag kan somna. Så funkar jag :/.










Nåja, imorgon är det min älskade keramikgrupp igen. Längtar. Det är veckornas höjdpungt, när mina händer får ta den grova stengodsklumpen och börja ett skapande. Ofta vet jag inte alls vad det ska bli förrän efter en stund när leret tar sin form i mina händer.






Jag o Eiwy (men kurskompis) diskuterar min blivande ugnsfasta form.





Greta blev färdig idag :, 21 nov -09

Holger o Greta (några av mina keramikfigurer)




Efter keramiken på måndagar brukar jag alltid åka till min Lina och mitt älskade lilla barnbarn. En mysig tradition vi skapat. Min Manda kommer också dit då. Hon promenarar dit efter skolan. Vilken rikedom jag har i mina döttrar och lille Milo.






Mormor Maria o lille Milo :) <3




Nä, nu måste jag försöka ta mig upp ur sängen. Önskar er alla en härlig söndag. Visst är det vackert med solen som skiner mot snön, men min längtan är efter sommaren och mitt lilla paradis nere i hamnen här hemma.






Vårt lilla paradis