Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Förkylning, hostnätter och liv <3 27/1-11










Ligger i sängen och har det besvärligt med en envis rethosta och ont i halsen. Jag tror jag blivit smittad av mitt lilla
barnbarn :). Men hur lätt är det att hålla avstånd mot honom??? :). En av våra katter, Astrid (bilden) har hållit mig sällskap här i sängen. Hon är en underbar och klok katt, och väldigt "mammig" :).

Längtar så otroligt till vår och sommar nu. I maj ska jag och Robban åka till Göteborg och delta i årets Gitarrmässa där. Det var nog tre år sen sist tror jag. Det ska bli kalaskul! Och i sommar (midsommarveckan) då blir det Torpkonferensen. Underbart!



 
Här ett minne från i somras. Min Manda och Robbans son Alex. Visst är de fina!
Jag fotade dem i somras här hemma vid vårt mysiga lilla havsbad.









Här har vi Robban och Alex. Jag älskar det här fotot! <3 Ljuvliga sommar! Här var vi i Linköping och hälsade på Robbans föräldrar. Tänk vad många gulkorn det finns i livet när man börjar bläddra i minnenas bank :)








Här är ett nytt foto. Min älskade mamma och jag helgen som var. Jag är så tacksam till Gud att han gjort så mycket i henne, att hon får fungera så bra efter den mkt svåra stroken hon fick för tre år sen. Älskar henne såååå<3
Vet ni, när vi sitter så här, mamma och jag, pratar om livet och hon smeker min kind så ömt, då blir jag så liten, då kommer lilla jag fram. Det är en så skön känsla att få "våga" släppa fram de känslorna ibland. Jag älskar min mamma mer än ord går att beskriva, och jag tackar Gud för varje dag hon får vara kvar hos oss<3







Här är min kära bror Tomas, för ett kort tag sen när vi var samlade hos mamma. Vi har en så fin relation och jag är så glad över hela hans familj <3 <vi är som en stor familj<3.








Det här fotot tog jag året innan mamma blev sjuk. Här står hon och håller om sin älskade lillebror Henry "Henkan", min goa morbror. Han har varit ett stort stöd sen mamma blev sjuk<3<3<3









23:e september 2006, då gifte vi oss, Robban o jag. Det var en varm och solig höstdag. Amanda o Alex som nu är ett par, de var tärna och marskalk på vårt bröllop :). De har alltså gått tillsammans en gång upp mot altaret...he he ...he, kan man ju säga. Men nästa gång de gör det är det säkerligen som blivande brud och brudgum :). De har ju alltså inte växt upp som syskon utan träffades  när vi blev ett par. Sen blev de kompisar, sen vänner, och för två år sen så blev de ett par på riktigt :)<3.










Här är ett fint foto på min kära mamma, på midsommarafton ett halvår innan hon blev så svårt sjuk.









Fyra generationer :). Mamma, jag, min dotter Lina, och hennes lille son Milo<3








Här är mitt lilla hjärta<3



Robban kom hem från jobbet nyss och nu hör jag att han börjat laga nån mat därnere. Och här ligger jag. Får dåligt samvete, men benen bär mig inte just nu. Tur jag har världens snällaste man :)<3



Ur "Källor i öknen" av Mrs.Chas.E.Cowman + egna tankar






”Då tog han honom avsides från folket”.  (Mark.7:33)

 

PAULUS bestod provet, inte bara när han var i arbetet för Herren, utan även i fångenskapens ensamhet. Du kan uthärda trycket av det intensivaste arbete förenat med svåra lidanden, och likväl alldeles falla samman, då du är tvungen att lämna all andlig verksamhet och bli helt och hållet isolerad. Den vackra fågel, som förmår sväva högt över molnen och tillryggalägga de högsta sträckor, nedsjunker i förtvivlan då den är i bur. Hjälplös flaxar den där med sina vingar mot gallret. Den stora örnen försmäktar i sitt trånga fängelse med huvudet sänkt mot bröstet och med hängande vingar. Vilken slående bild av den sorg, som framkallats av overksamheten.



Men betrakta Paulus i fängelset och se, hur han uthärdar fångenskapen. Jag tycker mig se honom skåda ut över fängelsemurarna och över sina fienders huvuden, jag ser honom skriva ett brev och teckna under det samma, inte Festus, eller Caesars fånge, inte heller Sanhedrins offer, utan ”Kristi Jesu fånge”. Han ser i allt Guds hand. För honom blir fängelset ett palats. Dess korridorer genljuder av jubelsång och fröjderop.



Hindrad från att utföra det missionsarbete han älskade, byggde han sig en ny predikstol – en ny plattform för sitt vittnesbörd – och från denna fångeskapens plats utsänds budskap, som förkunnar härlig frihet i Kristus. Vilka dyrbara ord om ljus går inte ut från dessa fångenskapens dystra skuggor!



Tänk på den långa rad av fångna helgon, som följt i Paulus spår. Under tolv år var Bunyan i fängelset i Bedford tvungen att tiga. Men där utförde han sitt livs största och förnämsta verk, genom att skriva den bok, som, näst Bibeln, blivit mest läst. Han säger: ”Jag var hemma i fängelset och satte mig ned för att skriva, för glädjen tvingade mig att göra det.” Den underbara drömmen från denna långa natt har upplyst vägen för miljoner trötta pilgrimer.



Den älskliga Madame Guyon i Frankrike fick länge vistas inom fängelsets murar. Det finns fåglar, vilka sjunger ljuvligast, då de är instängda i bur. På samma sätt har musiken från hennes själ nått vida över fängelsets murar och i många nedtyngda sinnen lindrat övergivenhetens smärta.



Åh, vilken himmelsk tröst har inte flödat fram från ensliga platser!

 
 ♥

När jag läste texten ovanför i boken ryste jag till rejält. Jag tror att många med mig känner igen sig i detta. Man kan ”vara fången” på olika sätt. Det sätt jag känner till är att vara fången i en kropp som inte orkar, och i en trött själ. Vi är många hängivna kristna som har drabbats av diverse sjukdomar som gör oss handikappade på olika sätt.


När jag blev utbränd/utmattad, med fibromyalgi i botten och kroniskt trötthetssyndrom så hamnade jag i en mycket svår och djup kris. Jag kunde inte längre arbeta. Jag kunde heller inte vara aktiv i en församling och i andra sociala samlingar. Jag upplevde att jag inte kunde tjäna Gud längre. Jag blev ”satt åt sidan, som i ett fängelse”, som i en isoleringscell!


När man hamnar i ett sånt här läge, när man mitt i allt är en mycket brinnande kristen så upplever man sig som författaren ovan beskriver, som en fågel i bur. Detta för med sig en djup och svår sorg som föds ur overksamheten, att inte längre ”vara med”.


När jag här ovan läser om hur Paulus tar tillvara på sin tid i fängelset så ryser jag.  ”Han ser i allt Guds hand. För honom blir fängelset ett palats. Dess korridorer genljuder av jubelsång och fröjderop”. Han ser i detta mörker Guds hand! Det vittnar tydligt om att han känner sin mästare och vet att Herren finns bakom allt och vill visa Paulus in på en ny väg, sprungen ur de mörka skuggorna.


Här känner jag igen mig så. Tänk så mycket jag hade i mina tankar, så många ”egna” planer jag hade på vad jag ville göra för Gud. Idag förstår jag hur tokigt och naivt jag tänkte och hur många av oss kristna tänker. Egna planer. Vi kan inte ha egna planer om vi vill vara Jesu lärjungar. Han kan vilja nåt helt annat med oss än det vi tänker. För att verkligen höra och förstå vad Gud vill med våra liv måste vi stanna upp och lära känna Honom så vi inte tar miste på Hans röst och min egen. Mitt i mitt overksamma mörker av själslig djup sorg och fysiska sjukdomar så började Gud att förvandla mig inifrån. Det kom succesivt och tog mycket lång tid. Min egen självbild förändrades och min bild av Gud förändrades. I den djupa tystnaden kunde Han började sin stora operation i mig, och jag fick liksom Paulus, en ny
plattform för mitt vittnesbörd. På intet sätt hade jag kunnat föreställa mig att bli ”som fånge” i mitt eget hem, men med hela världen som ett för mig öppet missionsfält, på internet. Här är jag nu, fortfarande sjuk i kroppen, men med ett helat sinne och en eld för Herren som växer sig allt starkare för varje dag. Jag har fått uppleva hur Gud har gett mig nytt liv och en ny plattform för att sprida det Han lägger på mitt hjärta. Tack gode Gud!


I övergivenhetens smärta kan födas något mycket vackert, så misströsta inte du älskade Guds barn, som just nu befinner dig i en lång ökenvandring. Tro aldrig att Herren för ett ögonblick skulle lämna dig. Tro heller aldrig att Han skulle frånta dig möjligheten att tjäna Honom. Han kanske vill föra in dig i en ny och viktigare tjänst för Honom, på en väg du kanske aldrig sett om inte dina omständigheter fört dig dit där du är idag.


Åh, vilken himmelsk tröst har inte flödat fram från ensliga platser!


Om Han för dig in i ett ”fängelse” så kommer Han också att vara där med dig, och sen visa dig vägen ut i friheten, som en NY människa!

 

 

 

Att vara ett Guds barn<3<3<3 (Egna tankar + Bibelord)







Att vara ett Guds BARN

 

I Bibeln finns det oerhört många ställen som på olika sätt beskriver och talar om vad det är/menas med att vara ett Guds barn och barnaskapets betydelse. Då kan vi ju börja med att tänka lite rent mänskligt, vad är ett barn, och hur bör ett barnaskap vara i fårhållande till föräldraskap? Vad kan Gud mena i sitt ord när barnet lyfts fram som en förebild?



Rom. 8:14-17
”för alla som leds av Guds Ande är Guds barn. Och därför ska vi inte uppträda som skrämda slavar, utan vi får vara Guds egna barn, adopterade in i Hans familj, och ropa: ”Far, far” till honom. För Hans Heliga Ande talar till oss i djupet av vårt inre och säger oss att vi verkligen är Guds barn. Och eftersom vi är hans barn, kommer vi också att dela hans rikedomar, för allt det som Gud ger sin son, Jesus är nu också vårt. Men om vi ska dela hans härlighet, måste vi också dela hans lidanden”.



Här ovan, i detta bibelstycke ser vi vad Gud menar med ”att vara Guds barn”, i bemärkelsen ”arvsrätt”. Här är det viktigt, tycker jag, att verkligen tänka på: ”Leds vi av Guds Ande”?, eller är det vi som lever våra liv med en önskan om att Gud ska ”fylla våra behov, och inte vi som ska fylla Hans behov av oss”. Låter vi Honom leda våra steg är vi alltså Guds barn, så står det i detta bibelord. Här berättas det också om ”vår/barnets” arvsrätt, om de rikedomar vi har att vänta oss och dela med Honom som Hans söner och döttrar. MEN, här finns också ett MEN som kanske de flesta av oss glömmer, eller rent utav hoppar över när vi läser Guds ord. Det står också: ”Men om vi ska dela hans härlighet, måste vi också dela hans lidanden”.



Matt. 18:1-6
” Vid den tiden kom lärjungarna till Jesus för att fråga vem som egentligen var störst i himmelriket. Jesus bad då ett barn komma fram och lät sedan den lille slå sig ner bland dem och sa: ”Om ni inte vänder er från era synder till Gud och blir som små barn, kommer ni aldrig in i himmelriket. Därför, den som gör sig liten och ringa som det här barnet, är den störste i himmelriket. Och den av er som tar emot ett sådant litet barn därför att det tillhör mig, han tar emot mig. Men om någon av er leder en av dessa små vilse, som tror på mig, så skulle det vara bättre att den personen fick en sten bunden runt halsen och blev kastad i havet.



Alltså, fatta vad underbart! Här lyfts alla märkvärdiga krav från våra axlar. Vilken Gud vi har! Han kräver inga stora märkvärdiga människor med snygga kläder och knut i håret och ett ”tråkvuxet” beteende, som ska kunna allt och visa sig främst i kyrkan på olika vis. Nej, här talar Han så tydligt om den lilla enkla människans värde för Honom, och hur vi kommer Honom närmast. Vad innebär det då att bli som ett litet barn? För det första måste vi släppa märkvärdigheten som är stor som flodhästar hos många kristna, att vi liksom är förmer än andra, och så måste vi hänge oss helhjärtat åt Honom och lita till 100% på vad Han säger, precis som små barn litar på sina föräldrar (i normala fall). Små barn vill gärna vara i närheten av sina föräldrar och känner sig bara trygga då. De har inget eget att komma med, utan förlitar sig naturligt och självklart på mor och far. Det står också att vi måste ta emot dessa små barn, för om vi gör det så tar vi emot Honom. Vad menas med detta då? Jag tolkar det nog så, att vi måste ta emot varandra i vår enkelhet, när vi är tomma i oss själva, små och sårbara. Vi ska ta hand om varandra och vårda varandra med stor kärlek. I kärleken finns ingen egoism. Är vi fria från det, från egots bojor? Där står också att OM vi tar emot ett sånt litet barn, Han tar emot Herren själv. Här kan jag läsa ut att vi har ett stort ansvar för varandra, annars kan det gå illa, om man läser texten.



1 Kor. 14:20
 ”Kära bröder, var inte naiva när det gäller att förstå detta. Ni ska vara lika oskyldiga som barn i fråga om allt ont, men när det gäller förståndet ska ni vara fullvuxna”.



Bibelordet ovan är inte så svårt att förstå. Alltså, vi måste bli tömda på vårt eget och fyllda av barnaskapets enkelhet och beroende av Gud, samtidigt som vi är mogna människor som kan fatta beslut som är noga genomtänkta t ex. Vi är alltså vuxna ifråga om ansvar, skyldigheter mm, och vet vad som är rätt och fel.



Matt.19:30  ”
Många som idag spelar framträdande roller kommer inte att göra det i Guds nya rike. Och många som idag är de sista kommer då att vara bland de främsta.”



Det finns inget eftersträvansvärt att nå mänskligt höga positioner. Det främjar egots liv, och det blir då mkt lätt att tappa fokus på Herren som centrum i våra liv. Vi har INGEN belöning av värde att vänta oss när det gäller evigheten, om vi så har ägt halva jordklotet och blivit känd vida omkring genom kändisskap och andra sätt att ”ta sig fram” här i vår ”fattiga” värld. Nej, den dag vi kommer till himlen, då ska vi bli så förvånade, tror jag. Herren ser igenom alla våra tankar här i jordelivet och vet hur det ser ut i våra hjärtan. Han vet vilka syften vi har med allt vi gör, tänker och säger. De största, de som kommer att sitta närmast Mästaren i himlen, det blir de minsta här på jorden. Underbara tanke! Tänk alla som lider på olika sätt. Genom tiderna så har så många människor hamnat i skymundan, som fått leva i den mörka gränden i tillvaron. Gud ser vilka rop och böner de haft i sina hjärtan och jag längtar till den dag de alla kommer att bli upprättade och få sin rättmätiga plats hos Herren.



Det är så viktigt, viktigare än vi kan tro, att vi lever efter dessa ord och tar detta på allvar. Han kommer att välsigna oss, och glädja sig över ”sina barn”, när vi lägger över våra hela liv i Hans händer. Som det lilla barnet är trygg och förtröstar på far o mor, så får vi vara trygga och förtrösta på Herren, i allt, genom allt.



Gud välsigne oss alla<3