Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

8/2-12








Min senaste målning. Läxa från målargruppen, en av mig expressionistisk fritt tolkad målning jag hittade på nätet.

Att skapa är för mig ett sätt att andas, likasom det är för mig med att skapa i lera, att känna någonting formas i mina händer. Då tänker jag ofta på Jeremia 18, om lermakaren och kärlet. Och påminns om hur ofta vi människor misslyckas med saker och ting. Men där står det att "kärlet misslyckades I HANS HAND". Hav tro, käre vän. Han kastar inte bort oss när vi gått vilse, eller känner oss misslyckade. Då börjar han om i oss och gör oss så som han vill ha oss. Tack gode Gud för din godhet.









Idag tvingade jag mig ut på en liten promenad, till vår lillaffär. Jag hade egentligen inget ärende där, men behövde ett mål för min korta promenad. Tog med väskan utifall jag skulle handla nåt, och kameran var också med naturligtvis :). Tog några foton på promenaden. Första fotot här, inte sååå trevligt! Ibland blir jag GALEN på hundägare (en del), som inte tar ansvar. Tycker det är otroligt sorgligt att se sånt här!









Jag promenerade genom kyrkogården och lät mig inspireras av omgivningen där, och lekte sen i datorn med några foton. Här är ett staket runt en grav.







...









...







...








...








...









Här har jag handlat mååååånga gånger under dryga 17 år. En liten pluttaffär i vår mysiga by. Ständigt nedläggningshotad. Tyvärr, men oundvikligt.








På väg hem igen. Nu har det börjat snöa. Underbart att bo i detta landskap och den öppna, fria naturen intill knuten <3









Robban kom och skulle hjälpa mig att bära ner MASSOR av grejer till mitt förråd i ett annat hus här. Mycket snällt. Då tänkte jag, att jag skulle göra lite semlor och bjuda på när han blev klar. Så här är smeten, innan första jäsningen :)









... efter första jäsningen :)







Färdigjästa bullar och klara för ugnen.









Nyutplockade från ugnen :)








Här är hemmagjord, underbart god mandelmassa (semmelfyllning). Består av grovhackad sötmandel, socker, lite av det nybakade bullinnehållet, och grädde.









Här är den färdiga skapelsen :), och jag kan med gott samvete säga, att den är alltid lika god (när jag gör den;). Får man säga så?? Jag har ätit semlor genom åren på massa olika ställen och dels så gillar jag inte att det är socker i grädden, och de flesta har vidrig (enligt mig) mandelmassa, och brödet är för lätt och luftigt (tycker jag), men de flesta vill nog ha det så. Men jag och vi i familjen älskar de här semlorna mest. Riktigt god avslutning var det, på en dag full av kamp, men stor envishet från min sida. Jag tog mig ut en sväng, och bakade megagoda semlor, jag blev själv glad och gladde både Robban o Amanda. Tacksam mitt i allt.


Tidigare ikväll ringde en kvinna, en vän, som har profetians gåva. Så märkligt. Hon ringer alltid PRECIS i rätt tid, när ensamheten inuti känns svår, när jag mår väldigt dåligt på något sätt. Då ringer hon. Och ikväll bekräftade hon saker som jag pratade med Gud om igår kväll. Jag blev riktigt stärkt, och fick gråta en stund.

Gud går med mig, jag vet det. Det har jag vetat hela tiden, men ibland tappar jag modet, som om man står i ett mörkt rum o bara har en liten ficklampa, och så tar batterierna slut och lyset slocknar. Så blir det för mig emellanåt. Och då griper alltid Gud in på något sätt, ikväll genom telefonsamtalet som bekräftade min stund med Honom igår kväll, som var så stark.

Nu är det disk som måste göras, men sen ska jag natta mig. Men innan jag sover så ska jag ha min kvalitéstund med Honom, Jesus, som blivit en god vana. Viktigare än allt.

Sov gott alla, och Gud välsigne dig <3
Kom ihåg att Du är skapad unik, underbar, och att du är högt älskad av den Högste.

Kärlek<3

Mia







Minnen från dagen då livet gick sönder ...



Idag är det nioårsdagen sen min dåvarande pojkvän omkom i en bilolycka. Han körde i en volvo och det var snöstorm nere ismåland där han var och frontalkrockade med en timmertradare. Fortfarande är allt som hände så klart i mitt minne och det gör märkligt ont fast tiden gått så långt.

I en av mina böcker har jag återberättat den dagen i en scen. Det var en del i mitt sorgearbete. Jag använder inte de rätta namnen men allt är autentiskt. Jag är Kattis o min då älskade Tore är Lennart i boken. Här nedan finns scenen att läsa, och några småtexter jag skrev i sammanhanget efter hans död.

Tillsammans med honom dog en bit i mig själv. Livet går vidare, men livet är svårt. Med honom var det många glada dagar. Han var rolig, allvarlig, ärlig, pålitlig o lekfull. Jag minns honom med glädje i en sorg som jag tror aldrig går över.










5/2-2003


– Hej då, min älskade.


Kattis blundar och drar in hans doft i näsan. Lennart

håller henne länge i sin stora famn, lyfter upp hennes

huvud och ser in i hennes blåa tårögon.

– Gumman … snart behöver vi inte ha det så här längre.

Så fort huset är sålt kan jag flytta hit på riktigt.

Lennart har varit hos Kattis och barnen fem veckor i

sträck denna gång. De har haft ett härligt jul och

nyårsfirande, och trevliga stunder i bilen då de åkt

omkring och tittat på hus-till-salu-skyltar.

Hon tittar ut genom fönstret och ser bakändan på

Lennarts röda Volvo när den åker iväg. Underläppen

darrar och hon torkar bort tårarna med utsidan på sin

hand, och drar en djup suck.

Två dagar senare är Kattis på väg till sina föräldrar. På

vägen dit stannar hon till hos en släkting som precis fått

veta att hon har cancer, bara 42 år gammal.

Kattis håller henne länge i sin famn, försöker att trösta.

Tycker så förtvivlat synd om henne, mannen och deras

två barn. Själv har hon ju både Lennart och flickorna och

är världens lyckligaste.

I bilen på väg till Åke och Birgitta tänker hon på

Lennart, och på deras senaste telefonsamtal samma

morgon. Så varmt och kärleksfullt det varit. Hon kommer

på att hon inte fått något sms från honom på flera timmar.

Ovanligt. Svänger in till vägkanten, lägger ur växeln och

drar i handbromsen. Fumlar i väskan och får fram

mobilen. Kattis ringer till hans hemnummer och till

mobilen. Skickar iväg ett sms också. Ingen respons.


 

Klockan tre på eftermiddagen sitter hon med sina

föräldrar och dricker kaffe i vardagsrummet. Klockan går

och telefonen förblir tyst. Oron växer. Något är fel. Det

här är inte likt honom.

Strax före klockan sex händer något mycket märkligt.

Kattis upplever en omedelbar, våldsamt stark ångest och

en känsla av att hennes hjärta rycks ur kroppen. Hon

flyger upp ur soffan med händerna över bröstet. Drar

djupt efter andan. Det skär som knivar i henne. Hon

börjar gråta häftigt.

– Mamma! Någonting har hänt Lennart! Jag känner det!

Någonting fruktansvärt! Det är tomt härinne, mamma!

Han är borta! Han är borta!

Kattis rör sig oroligt fram och tillbaka i rummet. Hon

går till telefonen, ringer hem till Lennart. Hans vuxna

dotter svarar. Hysteriskt gråtande.

– Pappa har varit med om en bilolycka! Jag vet inget

mer! Kan inte prata!

Det blir tyst i luren. Hon lägger på. Kattis skakar i hela

kroppen och tankarna går runt, runt. Vet inte vad hon ska

göra.

Vid sjutiden lyfter hon telefonluren, ringer nummerupplysningen

och får numret till sjukhuset nere i södra

Sverige där Lennart bor. Svarta prickar dansar en

djävulsk dans i hennes ögon och fingrarna darrar häftigt.

Slår numret till sjukhuset.

– Kalmar lasarett, svarar rösten.

Panikgråtande ber hon dem att koppla henne till akuten.

Där är det många frågor som ställs till henne, vem hon är

och vad hon har för relation till den hon söker. De

kopplar henne vidare flera gånger och varje gång får hon

lämna samma uppgifter.


 

– Ja, det är Akutmottagningen det här. Är det Katarina

jag pratar med? Är du flickvän till Lennart? Hans mamma

har berättat att du finns som nära anhörig.

Kattis hör som i slow motion. Rösten i andra ändan

frågar efter Lennarts personnummer. När hon hört sin

egen röst långt borta svara, säger den i andra änden:

– Ja, Katarina, jag är kirurgläkare här och Lennart är min

patient.

– Är han där?! Vad har hänt?! Har han gjort sig illa?!

– Katarina, han har varit med om en bilolycka, en

mycket svår kollision med en långtradare.

– Jamen, jag vill prata med Lennart! Är han där?! Svara

då! Svara, säger jag!

Paniken når bristningsgränsen. Det flimrar framför

ögonen och hon skakar kraftigt som av feberfrossa.

– Katarina. Jag är inne hos Lennart nu. Han ligger här.

Han blev mycket svårt skadad.

– Hur då?! Jag måste få prata med honom!

– Katarina! Lyssna på mig! Skadorna blev så svåra.

Han … det gick inget bra.

– Men … jag fattar inte! Vad menar du?!

Kattis skriker desperat.

– Katarina. Lennart är död.

Död.

Lennart är död. Hon hör rösten om och om igen. Sen hör

hon ett skrik. Sitt eget.

















Fast det var första advent

hittade vi tussilago vid strandkanten

Jag plockade några stycken

Du och jag hand i hand

Det Kluckade svagt av vattnet

som trängdes runt iskanterna

för att få en nypa luft

Vi plockade mossa, bark,

en grankvist och några rönnbärskvistar

Vi såg på varann

Du stannade till och smekte min kind

En liten kvistflätad korg fick bli botten

till det färgglada vinterpysslet

Det blixtrade till när tändstickan drogs över plånet

och du tände de fyra värmeljusen

som vi pyntat vår skapelse med

Länge satt vi där och tittade in i de heta lågorna

Sen sa du:

- Mina strumpor längtar efter att dela låda med dina










Dagen då livet gick sönder, likt en kristallskål, i millioner bitar.









Jämt när vi åkte någonstans hade vi din bil, din stora röda

Min lilla vita stod kvar på parkeringen

Du tyckte alltid att den såg så liten och ensam ut

Så nära som möjligt ville du ställa din

Men först smög du försiktigt fram med din bil rakt emot

min

Så sakta, så sakta

När de nuddade varann sa du:

- Mmmmmmmmm…mm…pussssss……

Sen backade du lite och parkerade tätt intill

Ibland så nära att jag fick kliva ur på din sida










Så småningom måste ju livet försöka ta sig vidare








Det var igår jag mötte kärleken

Det var igår du smekte min kind

Det var igår dina läppar rörde mina

Det var igår vi planerade vår framtid

Det var igår du dog i kraschen


Idag är

jag

ensammast i hela världen








Här är lilla Matilda, Tilda som jag kallar henne. Jag fick henne av min lilla Manda när Tore dog. Jag var helt otröstlig. Men faktum är att denna lilla Tilda har fått tagit emot så många liter tårar genom åren eftersom ingen famn har funnits att gråta i. Hon är fortfarande min gråtetröst. Löjligt! Jag vet. Men det bryr jag mig inte om, barnslig som jag är.

Konstigt det där med årsdagar, vad ont det gör. Det verkar som att tiden inte spelar någon roll när det gäller just årsdagar. Allt blir så kusligt tydligt igen.

Tack och lov så är den här dagen snart slut. Tänker just nu på vad jag gjorde just nu för nio år sen. Jag hade sällskap ner till småland, till begravningen av min bror Tomas och min xx-man Mattias. Natten till begravningen sov vi hos en av Tores arbetskamrater och begravningsdagens eftermiddag så körde vi hemåt igen.

Nu ska jag fortsätta låta tiden gå och hoppas att både den sorgen och andra smärtor och sjukdomar ska lämna mig ifred mer framöver. Vill tro på en ljus morgondag.

Mia


Feb. 2, 2012









Här är mitt lilla gohjärta idag. Nybadad och nyborstad i håret, men så ska han hjälpa till lite själv, så det så :) <3







Jag har haft en mycket fin dag idag. Jag åkte hem till min Lina o lillplutten. Linas farmor och farfar var där och hälsade på idag. Det var jättetrevligt och kul att få träffa mina xx-svärföräldrar. Det var längesen. Här sitter lille Milo i gammelfarmors knä och leker <3






Nyfiken på allt. Precis som det ska vara :). Tänk vad mkt som börjar ske i utvecklingen nu när han lärt sig gå så bra. Jättekul! Och han är precis som sin mor, drar av sig strumporna hela tiden :).







... goungen min<3











Ibland åker jag ner till min älskade lilla stuga och bara längtar... till sommaren och att få plantera alla nya blommor, fixa och dona. Åh, vad jag längtar efter att mina fågelbon ska fyllas med blåmesfamiljer igen, och att svanfamiljen vi har nere i hamnen ska komma och visa upp sin blivande nya familj. Längtar efter alla ljud där nere, vattnet, grannarna i stugorna runtom, min hammock, och att sitta ute på stenen utanför bryggan med fötterna i vattnet... mm mm.







... men ännu är vinter och kylan griper hårda tag om både naturen och om oss som inte mår bra av vintern. Men tur är att den till slut måste ge upp för solens varma strålar, för fåglarnas vårkvitter, för knopparna som välkomnar våren och för värmen som stillar värken.







Längtar efter alla grillmiddagar här på soldäcket, och till gasolkökets alla varierande dofter beroende på vad gott som ligger och fräser i stekpannan. Längtar också efter allt vackert som jag vill fånga i min kamera, för att samla minnen. I sommar så har jag ju en kisse med mig där nere vid "Lillebo", lilla Snövit. Det blir mysigt sällskap. Hon är så go, och tror hon kommer att trivas där nere vid havet.







Den här veckan bor vi ju i huset. De lägger om golvet hemma i lägenheten. Jag var dit en sväng idag och tittade. Det är klart nu. Det är en plastmatta som ser ut som typ skiffersten eller liknande. Jättesnyggt tycker jag. Nu ska det härdas till på lördag, då ska vi flytta hem igen. Kul! Men tungt. Ska dit o städa imorgon kväll. Mkt slipdamm att ta bort. På lördag ska plasten bort till vardagsrummet och alla möbler ska återigen placeras ut i hela lägenheten, och skruvas ihop mm. Skönt när det är klart. Jag är så glad över mitt nya golv :).





Nu är det dags att sova snart. Glad över dagen som var, och ber om en fin ny morgondag. Gud välsigne er alla

<3<3<3

Mia