Idag är det nioårsdagen sen min dåvarande pojkvän omkom i en bilolycka. Han körde i en volvo och det var snöstorm nere ismåland där han var och frontalkrockade med en timmertradare. Fortfarande är allt som hände så klart i mitt minne och det gör märkligt ont fast tiden gått så långt.
I en av mina böcker har jag återberättat den dagen i en scen. Det var en del i mitt sorgearbete. Jag använder inte de rätta namnen men allt är autentiskt. Jag är Kattis o min då älskade Tore är Lennart i boken. Här nedan finns scenen att läsa, och några småtexter jag skrev i sammanhanget efter hans död.
Tillsammans med honom dog en bit i mig själv. Livet går vidare, men livet är svårt. Med honom var det många glada dagar. Han var rolig, allvarlig, ärlig, pålitlig o lekfull. Jag minns honom med glädje i en sorg som jag tror aldrig går över.
5/2-2003
– Hej då, min älskade.
Kattis blundar och drar in hans doft i näsan. Lennart
håller henne länge i sin stora famn, lyfter upp hennes
huvud och ser in i hennes blåa tårögon.
– Gumman … snart behöver vi inte ha det så här längre.
Så fort huset är sålt kan jag flytta hit på riktigt.
Lennart har varit hos Kattis och barnen fem veckor i
sträck denna gång. De har haft ett härligt jul och
nyårsfirande, och trevliga stunder i bilen då de åkt
omkring och tittat på hus-till-salu-skyltar.
Hon tittar ut genom fönstret och ser bakändan på
Lennarts röda Volvo när den åker iväg. Underläppen
darrar och hon torkar bort tårarna med utsidan på sin
hand, och drar en djup suck.
Två dagar senare är Kattis på väg till sina föräldrar. På
vägen dit stannar hon till hos en släkting som precis fått
veta att hon har cancer, bara 42 år gammal.
Kattis håller henne länge i sin famn, försöker att trösta.
Tycker så förtvivlat synd om henne, mannen och deras
två barn. Själv har hon ju både Lennart och flickorna och
är världens lyckligaste.
I bilen på väg till Åke och Birgitta tänker hon på
Lennart, och på deras senaste telefonsamtal samma
morgon. Så varmt och kärleksfullt det varit. Hon kommer
på att hon inte fått något sms från honom på flera timmar.
Ovanligt. Svänger in till vägkanten, lägger ur växeln och
drar i handbromsen. Fumlar i väskan och får fram
mobilen. Kattis ringer till hans hemnummer och till
mobilen. Skickar iväg ett sms också. Ingen respons.
Klockan tre på eftermiddagen sitter hon med sina
föräldrar och dricker kaffe i vardagsrummet. Klockan går
och telefonen förblir tyst. Oron växer. Något är fel. Det
här är inte likt honom.
Strax före klockan sex händer något mycket märkligt.
Kattis upplever en omedelbar, våldsamt stark ångest och
en känsla av att hennes hjärta rycks ur kroppen. Hon
flyger upp ur soffan med händerna över bröstet. Drar
djupt efter andan. Det skär som knivar i henne. Hon
börjar gråta häftigt.
– Mamma! Någonting har hänt Lennart! Jag känner det!
Någonting fruktansvärt! Det är tomt härinne, mamma!
Han är borta! Han är borta!
Kattis rör sig oroligt fram och tillbaka i rummet. Hon
går till telefonen, ringer hem till Lennart. Hans vuxna
dotter svarar. Hysteriskt gråtande.
– Pappa har varit med om en bilolycka! Jag vet inget
mer! Kan inte prata!
Det blir tyst i luren. Hon lägger på. Kattis skakar i hela
kroppen och tankarna går runt, runt. Vet inte vad hon ska
göra.
Vid sjutiden lyfter hon telefonluren, ringer nummerupplysningen
och får numret till sjukhuset nere i södra
Sverige där Lennart bor. Svarta prickar dansar en
djävulsk dans i hennes ögon och fingrarna darrar häftigt.
Slår numret till sjukhuset.
– Kalmar lasarett, svarar rösten.
Panikgråtande ber hon dem att koppla henne till akuten.
Där är det många frågor som ställs till henne, vem hon är
och vad hon har för relation till den hon söker. De
kopplar henne vidare flera gånger och varje gång får hon
lämna samma uppgifter.
– Ja, det är Akutmottagningen det här. Är det Katarina
jag pratar med? Är du flickvän till Lennart? Hans mamma
har berättat att du finns som nära anhörig.
Kattis hör som i slow motion. Rösten i andra ändan
frågar efter Lennarts personnummer. När hon hört sin
egen röst långt borta svara, säger den i andra änden:
– Ja, Katarina, jag är kirurgläkare här och Lennart är min
patient.
– Är han där?! Vad har hänt?! Har han gjort sig illa?!
– Katarina, han har varit med om en bilolycka, en
mycket svår kollision med en långtradare.
– Jamen, jag vill prata med Lennart! Är han där?! Svara
då! Svara, säger jag!
Paniken når bristningsgränsen. Det flimrar framför
ögonen och hon skakar kraftigt som av feberfrossa.
– Katarina. Jag är inne hos Lennart nu. Han ligger här.
Han blev mycket svårt skadad.
– Hur då?! Jag måste få prata med honom!
– Katarina! Lyssna på mig! Skadorna blev så svåra.
Han … det gick inget bra.
– Men … jag fattar inte! Vad menar du?!
Kattis skriker desperat.
– Katarina. Lennart är död.
Död.
Lennart är död. Hon hör rösten om och om igen. Sen hör
hon ett skrik. Sitt eget.
♥
♥
Fast det var första advent
hittade vi tussilago vid strandkanten
Jag plockade några stycken
Du och jag hand i hand
Det Kluckade svagt av vattnet
som trängdes runt iskanterna
för att få en nypa luft
Vi plockade mossa, bark,
en grankvist och några rönnbärskvistar
Vi såg på varann
Du stannade till och smekte min kind
En liten kvistflätad korg fick bli botten
till det färgglada vinterpysslet
Det blixtrade till när tändstickan drogs över plånet
och du tände de fyra värmeljusen
som vi pyntat vår skapelse med
Länge satt vi där och tittade in i de heta lågorna
Sen sa du:
- Mina strumpor längtar efter att dela låda med dina Min lilla vita stod kvar på parkeringen Du tyckte alltid att den såg så liten och ensam ut Så nära som möjligt ville du ställa din Men först smög du försiktigt fram med din bil rakt emot min Så sakta, så sakta När de nuddade varann sa du: - Mmmmmmmmm…mm…pussssss…… Sen backade du lite och parkerade tätt intill Ibland så nära att jag fick kliva ur på din sida Det var igår du smekte min kind Det var igår dina läppar rörde mina Det var igår vi planerade vår framtid Det var igår du dog i kraschen jag ensammast i hela världen
♥
Dagen då livet gick sönder, likt en kristallskål, i millioner bitar.
♥
Jämt när vi åkte någonstans hade vi din bil, din stora röda
♥
Så småningom måste ju livet försöka ta sig vidare
♥
Det var igår jag mötte kärleken
Idag är
♥
Här är lilla Matilda, Tilda som jag kallar henne. Jag fick henne av min lilla Manda när Tore dog. Jag var helt otröstlig. Men faktum är att denna lilla Tilda har fått tagit emot så många liter tårar genom åren eftersom ingen famn har funnits att gråta i. Hon är fortfarande min gråtetröst. Löjligt! Jag vet. Men det bryr jag mig inte om, barnslig som jag är.
Konstigt det där med årsdagar, vad ont det gör. Det verkar som att tiden inte spelar någon roll när det gäller just årsdagar. Allt blir så kusligt tydligt igen.
Tack och lov så är den här dagen snart slut. Tänker just nu på vad jag gjorde just nu för nio år sen. Jag hade sällskap ner till småland, till begravningen av min bror Tomas och min xx-man Mattias. Natten till begravningen sov vi hos en av Tores arbetskamrater och begravningsdagens eftermiddag så körde vi hemåt igen.
Nu ska jag fortsätta låta tiden gå och hoppas att både den sorgen och andra smärtor och sjukdomar ska lämna mig ifred mer framöver. Vill tro på en ljus morgondag.
Mia
Stor kram till dig Mia. Tänker på dig och önskar du vore med och sjöng gospel med mig (och alla de andra) igen! kram
Rosa