Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Nytt liv <3<3<3




Alfta Rehab/mitt tillfälliga hem









Egentligen skulle jag inte sätta mig här och skriva precis just nu. Har legat för att vila men fick sån ångest. Durrar i hela kroppen av utmattning och skulle gärna har haft en varm famn att få krypa in i och gråta vid. Det här, att vara här, är helt underbart, samtidigt som det är ett oerhört stort arbete för både kropp o själ. Här liksom slåss man med sin friska del och sin sjuka och trötta sida av personen jag. Man vill något helt annat än vad kroppen tillåter och det skapar en svår frustration. Det är tur att alla som kommer hit på något sätt har samma problematik, men just sjukdom/värk/utmattning, och allas frustrationer är som besläktade, jag menar att vi här känner som ett syskonskap  med varann. Det är underbart, och jag känner att jag fått vänner för livet.









Dagarna är sååå helt annorlunda än man är van vid. Ni som känner mig, eller följer min blogg, ni vet hur lite kapacitet jag har, att jag vilar oerhört mkt hemma, o varje moment jag gör innebär att jag måste ta igen det i dubbel tid i viloläge. Här fungerar det inte så. Det skulle vara omöjligt att delta i schemats alla punkter och sen kunna ta ut dubbel tid i vila. Då hamnar man på minus i tiden.

Men jag älskar att vara här, trivs oerhört och hoppas att med hjälp av min sjukgymnast få ordning på mina prestationskrav och vad jag verkligen klarar utan att hamna i utmattning och ångest.

Igår var delar av familjen här och vi promenerade ner till sjön (trots att jag haft feber i fyra dagar). Vi gick lugnt och det var härligt. Manda o jag med våra kameror :) <3<3<3.









Jag försöker släppa tankar och oro för lilla mamsen, o hoppas Tomas, min bror ringer henne lite extra mkt de här veckorna. Jag är ju van vid att vara hos henne en dag i veckan, men har ju bestämt nu att inte åka hem något alls under mina tre veckor här. Jag ska tillbaka hit för en fjärde uppföljningsvecka, v 32. Då kommer hela gänget tillbaka och bor här en vecka till. Det känns bra, att både få börja och avsluta sommaren här i vårt tillfälliga, men härliga hem o trygghet.

En märklig känsla är det, att det alltid finns människor som ser en, inte bara tittar, som lyssnar, inte bara hör min röst, som bryr sig om, inte bara tomt frågar hur det är.









Den första juni kommer jag hem. Lite rädd för det. Att återgå till vardagen och tappa den dagliga tryggheten som finns här, o alla nya goa vänner som kommit att betyda mkt för mig.









Nä, nu ska jag försöka samla ihop mig och gå till lunchen. Stor o go kram till er alla. Vill också tacka alla mina läsare som kommer in och tittar till i min blogg trots att jag har perioder av tystnad.

Jag älskar er <3<3<3

Mia



Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: