Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Gud har åter talat ....

Leran i krukmakarens händer

Jer 18:1-6


1Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade 2”Stå upp och gå ned till krukmakarens hus; där
vill jag låta dig höra mina ord.” 3Då gick jag ned till krukmakarens hus och fann honom upptagen med arbete på
krukmakarskivan. 4Och när kärlet som krukmakare höll på att göra av leret misslyckades i hans hand, begynte han omigen, och gjorde därav ett annat kärl så, som han ville hava det gjort.





Vänner, visst är det ett fantastiskt bibelord detta, Jeremia 18. Här finns flera hemligheter gömda, men ändå
väldigt tydliga. Det är detta som gör Guds ord så levande. Vi kan läsa ett och samma bibelställe 1000 ggr, vi kan
kunna hela Bibeln i princip utantill och ändå aldrig upptäcka det Gud vill säga oss. Kanske Gud tänder på sin
strålkastare först den 1001:a ggn vi läser ett gammalt "känt" bibelord?



Vi får aldrig bli så i våra tankar att vi tror vi KAN Bibeln. Jag har hört många påstå att de vet allt som står i Bibeln, eller att de kanske gått bibelskola och lärt sig allt som står där. Vänner, det finns inte en enda bibellärare eller pastor, predikant som vet mer än ett litet uns av Guds hemligheter.
Det är Gud själv som lyser upp dem för oss.


Många gånger har Gud tänt sin strålkastare för mig, och senast för några dagar sen.
Jag vill berätta för er här om det:










För några dagare sen gick jag ner i min skaparverkstad, trött och sliten. Kände dock en sån längtan efter att
skapa, så jag drog på mig min overall och började förbereda för mitt arbete vid drejskivan. Jag har inte drejat
på länge p g a min värk o inflammationer i bl a handlederna. Men denna dag bara måste jag dreja!


Jag skar av en bit lera (stengods), och började slå och kasta den på en spånskiva som låg på golvet. Det är ganska brutalt när man arbetar ut alla eventuella luftblåsor ur leran. Det får inte finnas något sånt kvar, för då kommer det jag skapat att spricka eller sprängas i ugnen.


När jag slagit den tillräckligt så formar jag den till en boll. Jag gör ren drejskivan ordentligt och torkar den nästan helt torr. Att denna procedur blir perfekt är viktigt. Nu slår jag fast leret mitt på skivan, och då menar jag verkligen "mitt på skivan".


Varför är det så viktigt? Jo, det är en förutsättning för att mitt arbete ska lyckas. På drejskivan finns ett antal spår som vill hjälpa mig att hitta mitten, och se hur centrerad den är på skivan. Det låter ganska enkelt. Men att verkligen till 100% få fast den exakt i mitten är en konst i sig. Det minsta lilla snett den kommer så havereras hela arbetet, och kärlet jag ska göra blir snett, vint och förstört. Jag kommer då aldrig att kunna använda det för det jag tänkt.



Men, om leret hamnar i centrum, så kan jag sen i lugn och ro arbeta med det, och skapa något fint därav, och
jag känner hur leret lyder mina händers minsta rörelse. Det är lycka att få sitta vid drejskivan och forma leret
precis som jag vill.



Men vänner, det finns en fara till, om jag inte slagit/fått fast leret tillräckligt hårt på drejskivans exakta mitt så kommer leret snabbt att lossna när jag börjar arbeta med mina skaparhänder. Att jobba med lera på en
drejskiva betyder mkt arbete med händerna, från början med hårda fasta handlag, och då är det A o O att den sitter fast ordentligt på drejskivan, annars lossnar den, o då måste jag börja om igen, helt.



Den här gången jag arbetade, så var det ju så länge sen jag satt där, så jag var tydligt ringrostig. Jag provade och misslyckades, jag provade igen, och misslyckades igen. Till sist var jag så trött att jag för dagen gav upp. Lite modlös tog jag mina blöta sladdriga lerklumpar och stoppade ner dem i en påse. Det bästa är ju att leran är inte bortkastad. Den får nu ligga i påsen och vila under en period, tills den torkar på sig igen och än en gång får en bra konsistens att arbeta med. Det kan ta längre eller kortare tid, beroende på hur stor lera det är och hur blöt den blivit.




VAD VILL JAG SÄGA MED ALLT DETTA?



Vi är bara människor. Alla har vi gått miste om härligheten, står det i Guds ord. Ingen enda av oss är förtjänta av Hans kärlek. Allt är bara nåd.


Vi är alla små lerklumpar i Guds väldiga, mästerliga skaparhänder. Jag vill påminna om de två hemligheter Gud låtit mig få veta på djupet. Dels så behöver vi alla få veta och känna att, de stunder i livet då vi misslyckas, då gör vi det I GUDS HÄNDER, alltså I. Så länge vi har sagt ja till Honom, tagit emot Jesus som vår frälsare i våra hjärtan, så länge så misslyckas vi Aldrig utanför Hans händer/kontroll. I det finns en ofantlig trygghet för oss att ta till oss. Om du läser Jeremia 18, de verserna som jag började inlägget med, så ser du där, att det står att kärlet misslyckades I hans hand. Det är stor skillnad från att falla ur hans händer och i ensamhet misslyckas utan hans skydd.


Jag vill också dela den hemlighet jag blev varse häromdagen vid drejskivan. När du och jag ligger där på Guds drejskiva, så är det så viktigt att Han får göra det han vill med oss, och för att få fast oss i centrum, så att han kan börja sitt verk med oss, så handlar det om att slå fast oss, och den processen kräver hårdhänthet, dels för att få oss att stanna i centrum och för att mjuka upp oss och göra oss följsamma i skaparprocessen. Det minsta vi kommer snett, så kan inte Gud fortsätta sitt arbete med oss. Då måste han ta oss åt sidan, låta oss vänta, tills leret är moget för att läggas på skivan igen.


Jag tänker på mitt liv, på hur allt har varit, allt jag varit med om, o de långa perioder av total tystnad mellan varven. Jag tänker på de tunga dagar och tider då den inre smärtan varit olidlig, tider då jag trott att Gud lämnat mig. Jag tror många av oss kan känna igen oss i detta mer eller mindre. Men du, min vän, de perioder då vi inte ser Gud, då vi känner ensamhetens vindar ekar i vår tomhet, då ligger vi nog i den där påsen, på hyllan, för att torka till lite, bli redo för hans nästa försök. Och du, han slänger aldrig bort ett påbörjat arbete. Han älskar sina lerkärl, och förvarar de i trygghet emellan skaparstunderna då vi får ligga på drejskivan och formas.


Jag vågar till och med påstå att när det gör som ondast, då gör Gud i oss de vackraste formerna.


Gud välsigne dig, älskade människa<3<3<3


Mia



 
Kol 3:1-17

Den gam­la och den nya människan




3
1Om ni alltså har upp­stått med Kristus, sträva då ef­ter det som finns där up­pe där Kristus sit­ter på Guds högra si­da. 2Tänk på det som finns där up­pe, in­te på det som finns på jor­den. 3Ni har ju dött, och ni le­ver ett osyn­ligt liv till­sam­mans med Kristus hos Gud. 4Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlig­het till­sam­mans med ho­nom.

5Döda därför det jor­dis­ka hos er: otukt, oren­het, li­del­ser och on­da lus­tar och självisk­he­ten, det­ta av­gu­de­ri. 6Sådant fram­kal­lar Guds vre­de, 7och det fyll­de även er till­va­ro när ni lev­de mitt up­pe i det. 8Men nu måste också ni lägga bort allt det­ta: vre­de, häftig­het, onds­ka, oförskämd­het och al­la skänd­lig­he­ter som kom­mer ur er mun. 9Ljug in­te för varand­ra, ni har ju klätt av er den gam­la människan och hen­nes va­nor 10och klätt er i den nya, som förny­as till verk­lig kun­skap och blir en bild av sin ska­pa­re. 11Då är ing­en grek el­ler ju­de, om­sku­ren el­ler oom­sku­ren, bar­bar, skyt, slav el­ler fri. Nej, Kristus blir allt och i al­la.

12Som Guds ut­val­da, he­li­ga och äls­ka­de skall ni alltså klä er i in­ner­lig medkäns­la, vänlig­het, ödmjuk­het, mild­het och tåla­mod. 13Ha fördrag med varand­ra och var över­se­en­de om ni har något att före­brå någon. Lik­som Her­ren har förlåtit er skall också ni förlåta. 14Men över allt det­ta skall ni ha kärle­ken, det band som ger full­kom­lig­het. 15Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kal­la­des till som lem­mar i en och sam­ma kropp. Vi­sa er tack­sam­het. 16Låt Kristi ord bo hos er i he­la sin ri­ke­dom och med all sin vis­het. Lär och vägled varand­ra, med psal­mer, hym­ner och and­lig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. 17Låt allt vad ni gör i ord el­ler hand­ling ske i her­ren Je­su namn och tac­ka Gud fa­dern ge­nom ho­nom.

8 april 2010



Jesus i Getsemane



I Matteus 26-3
6 står beskrivet om vad som händer i Getsemane, innan Jesus tas till fånga inför korsdöden. Det står också beskrivet i Markus 14:32 och framåt.

Vi läser det:

Så kom de till ett ställe som heter Getsemane, och han sa till lärjungarna: "Sitt kvar här, medan jag ber." Men han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes. Bävan och ångest kom över honom, och han sa till dem: "Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka." Han gick lite längre bort, föll ner på marken och bad att få slippa denna stund, om det var möjligt. Han sa: "Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill." När han kom tillbaka fann han att de sov, och han sa till Petrus: "Simon, sover du? Orkade du inte hålla dig vaken en enda timme? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag." Så gick han bort igen och bad med samma ord. När han kom tillbaka fann han igen att de sov; de kunde inte hålla ögonen öppna, och de visste inte vad de skulle svara. För tredje gången kom han tillbaka, och då sade han: "Ja, ni sover och vilar er! Det räcker nu. Stunden är inne, Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig."




Personligen tycker jag att det ägnas alldeles för lite tid och undervisning om denna stund i Getsemane. Man riktar endast blicken mot korset. Ja, självklart är det där Jesus dog och i och med det blev försoningen mellan Gud och människan uppfylld. Men jag känner själv att det finns så mycket att tänka på och prata om när det gäller den stunden då Jesus var i Getsemane örtagård. Han visste så väl vad som väntade honom, hur han skulle få lida och dö under mycket brutala omständigheter. Han förstod också att det lidande han nu skulle få utstå var ett lidande värre än man kan tänka i de värsta mardrömmar. Han skulle ju ta hela världens, genom tidernas synd, skuld och sjukdomar på sig. Allt skulle han få bära. Ensam.

Han tog ju med sig några av lärjungarna in i Getsemane, men de andra stannade kvar i utkanten och skulle vaka medan Jesus talade med sin Fader. De somnade gång efter gång, och orkade inte med att stötta sin Herre i hans svåra kamp. Det står inte att Jesu böjde sig ner stilla och småpratade med Gud. Det står att han föll ner på marken och ropade på Gud: ABBA! Fader! Vad man kanske inte tänker på är att: Här är Jesus 100% människa. Här var Gud tvungen att ta sin hand ifrån sin älskade son. Gud kan inte vara i närheten av synden, och här blev Jesus ett med hela världens skuld. Här var Jesus helt ensam!! Hans egna lärjungar förrådde honom och förnekade honom och han gick t o m utan faderns närhet från Getsemane mot en mycket plågsam död.

Det som också fångar mig med Getsemane är den svåra ångesten som drabbade honom. I Lukas 22:44 står det att han av sin ångest svettades blod. I vers 43 står: "En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft." Eftersom jag själv periodvis har plågats av ångest av olika slag, panikångest och existensiell ångest, så vet jag att den typen av smärta är långt svårare än fysiska smärtor. När vi talar om Jesu lidande innan döden på korset så pratar vi mest om den svåra fysiska misshandeln han fick genomgå. Personligen tror jag att den inre, själsliga smärta han blev pålagd i Getsemane långt överskrider den fysiska smärtan innan själva korsfästelsen. Det är naturligtvis bara mina tankar. Men tänker jag på hur oerhört svårt det är att som vanlig människa drabbas av svår ångest och inte få någon lindring, jämfört med att få kroppen sönderslagen så tror jag att den inre smärtan är svårast. Och det var där han blev ensam, totalt ensam och övergiven, av alla, och fick dessutom bära hela världens svårigheter genom tiderna på sina axlar. Oskyldig var han. Ren som ett litet nyfött barn.

Med allt detta i åtanke, låt oss sluta kräva saker av Honom, att Han ska ge oss det och det, göra det och det för oss. Vi får be i ömjukhet om hjälp och ledning i livets olika situationer, och Han finns där för oss. Men låt oss börja se på Honom som person, vad han redan gjort för oss, låt oss se det och tacka Honom för att han gett oss livet, ett evigt liv. Låt oss släppa koncentrationen på alla välsignelser och mirakler han kan utföra. Jag tror de kommer mer naturligt när vi närmar oss Jesus för den han är inte för vad han kan göra för dig.

Allt gott till oss alla idag
Med Guds kärlek
i Jesu namn. Amen

4 April Påskdagen 2010



"Det som var trasigt helade han"


Om du behöver läkedom för kropp eller själ, lyft upp dina böner till Honom som dog för dig, till Jesus. Vi ska aldrig ge upp i våra böner bara för att det inte alltid sker ett under på en gång, eller ens som vi har tänkt. Han finns där alltid för oss, och har älskat oss ända in i döden.


OJ, nu känner jag mig lite ringrostig faktiskt. Har inte skrivit här på ett tag nu. Så glad ändå att många av er fortfarande har besökt min blogg varje dag. Tack till er alla också som stöttat/stöttar mig med kärlek och uppmuntran alla svåra dagar jag har med värk och utmattning.


Man är ju bara människa och ibland blir jag så ledsen och uppgiven och modlös. Det är svårt att hålla modet uppe när hela kroppen skriker. Men där kommer min tro på Jesus in i bilden. Vem skulle orka utan att bäras? Jag vet att jag är buren, genom allt, trots allt. För det är så kära vänner, att ingen av oss har förtjänat Guds kärlek. Vet ni det? Om någon av er tror att det räcker att vara en snäll människa som håller sig borta från de brottsliga banorna så tar de fel. Om du som är "kristen" tror att det räcker med att gå till kyrkan på söndagarna och ingå i olika aktiviteter och klä dig rent och snyggt, så tar du också fel. Om det skulle ha varit så att detta räckte, så är Jesu död på korset ett fullständigt galet verk. Han hade inte behövt dö, om vi kunnat bli så rena och bra i oss själva utan honom. Nä, lyssna nu: Utan Jesu försoningsdöd på korset kommer vi ingen vart. Det finns ingen annan väg till frälsning, ingen annan väg till ett evigt liv.


Om du tänker dig att jorden är en ö och himmelen en annan. Havet emellan är bråddjupt och inga båtar finns. Det finns en enda bro emellan dessa två öar. Den bron heter Jesus. Om man inte går den vägen, genom Jesus, finns alltså ingen annan möjlighet att komma över till himmelen, (den andra ön). Du kan inte simma dit, vattnet är av syra eller brinner. Det går inte på något sätt att konstruera en båt eller annan bro till denna ö. Det finns alltså bara en väg, och det är Jesus. För att kunna ta dig över på den bron Jesus, så måste du ta emot honom i ditt hjärta, som din frälsare/räddare. Du måste ta emot honom som Guds enfödde son, och tro på att han är den som kom för att öppna vägen mellan Gud och sin älskade skapelse, människan. Jesus dog på Golgata, på ett kors. Den största förnedrande döden som fanns. det gjorde han för vår skull. Han löd sin faders/Guds röst, och oskyldig lät han sig plågas och dödas, för att genom det försona hela mänsklighetens skuld.


Är inte det kärlek! Hur kan vi säga till Gud: Gör det, o gör det ... och inbilla oss att Gud inte lyssnar på oss, att Gud aldrig gör nåt för oss. Jag vill fråga oss alla: Vad gör vi för honom? Hur vi än försöker kan vi aldrig komma i närheten av vad han gjort för oss. Helt utan skuld gav han sitt liv för oss. Vad har vi mer att begära? Näe, kära vänner, det är vi som måste börja på att låta honom förvandla oss inifrån så vi blir så fyllda av hans kärlek att vi
inte känner några begränsningar i att finnas till för varandra, hjälpa, stötta, uppmuntra, dela med oss. Vi måste sluta med våra egoliv. Allt tillhör Honom! Allt vi har och äger är hans. Vi har fått ansvar över att förvalta det vi har av honom. Tänk på det. Och när du går till kyrkan och lägger i kollekt, så räcker inte det tills nästa gång du lägger i lite mer. Nej, han vill ha hela ditt liv, dina tankar, din gästvänlighet, dina materiella ägodelar, din tid, din röst, ditt allt. Givandet handlar inte bara om att lägga pengar i en kollektbox, ett mycket tragiskt missförstånd.


Tiden har kommit nu, då Gud kommer alltmer att skilja agnarna från vetet. Många kristna idag måsta ta ställning för eller emot Jesus. Vad är man ute efter, ett trevligt församlings/föreningsliv, eller att följa Jesus, att vara hans lärjungar. Det kostar. Allt. Men lyssna här: Det är värt allt! För utan Jesus finns inget liv. Där finns då bara ett tomt skal vi kallar liv, och ett ständigt sökande efter något som du inte förstår vad det är. Du som känner den här tomheten, du som känner dig tom fast du tror du har allt, pröva Jesus.


Idag för ca 2000 år sen uppstod Jesus från det döda, så idag är en glädjens dag :), och kärlekens dag<3. Låt oss ta detta på allvar, och låta Guds kärlek genomsyra oss så helt att vi bara älskar alla människor<3

Önskar er läsare en fin påskdag.


Love

Mia