Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Det nya budet: Älska varandra

Ja, nytt och nytt, är det väl inte direkt. Sådär tvåtusen år gammalt bud, från Jesus. Tro vad du vill om Jesus, men erkänn att vår värld vore en betydligt trevligare plats att vara på om vi kunde älska varann, se på varandra med kärlek, bry oss om varann mer etc. Om du orkar hänga med här, och har en Bibel någonstans i gömmorna så ta fram den nu. Här finns något till just dig. Förkasta inte tron på Jesus innan du prövat den, och jag lovar dig - den håller.

Det nya budet: ”Älska varandra”, säger Jesus själv till sina lärjungar i Joh 13. I den 35:e versen ger Han dem klara besked och säger: ” Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”. Vad innebär det i praktiken, vad är kärlek? Vad har vi för referenser till vad kärlek är i våra liv. Om vi har en livspartner som vi älskar, så räcker det inte med att vi säger att vi älskar varandra, vi måste genom vårt sätt att handla visa vår kärlek. Vi gör saker för varandra, för att glädja den andre, utan tanke på att få något tillbaka. Agerar man så osjälviskt kommer man att få så mycket tillbaka utan att kräva det. Om vi har barn så är det lika där, vi måste visa vår kärlek i handlingar, och det gör nog de flesta till sina barn. Samma sak gäller i alla relationer vi är rädda om. Kärleken är en dialog mellan flera parter, inte en monolog inne i en själv.
Sen kommer vi till något känsligt, kärleken till våra medmänniskor, grannar, arbetskollegor, skolkamrater och inte minst till våra kristna syskon i våra olika församlingar. Handlar vi efter ”Det nya budet: Älska varandra”, i kyrkan? Oftast är en församling representerad av olika typer av människor från olika socialgrupper, hudfärger, kulturer mm. Med handen på hjärtat. Kan du och jag säga att vi finns till hands, hjälper, stöttar människor i våra församlingar, som är sjuka, deprimerade, fattiga, trasiga, ensamma? Lever vi så? Offrar vi av oss själva till dem, med våra tillgångar, pengar, kläder, mat, vänskap, tid o engagemang? Eller är det lättare för oss att lägga pengar i kollekten och liksom ”köpa oss fria” från ansvar för de som lider i vår närhet. Inget fel alls i att skicka pengar och annat bistånd till andra länder, men är det verkligen riktigt att vi glömmer de som finns så nära oss, t o m i vår egen församling? I 2:a Kor.8 står det om hur viktigt det är att vi delar med oss, i vers 14 -15 talas det om jämviktens betydelse, att de som lever i överflöd ska avhjälpa andras brist. I 2:Kor. 9 står det om att Gud älskar en glad givare. Det har man hört tusentals gånger precis när det är dags att gå runt med kollektboxen. Visst, gott så, men jag tror att många missuppfattat vad det handlar om egentligen. Klart vi ska lägga pengar i kollekten, men inte ISTÄLLET FÖR att hjälpa de som finns omkring oss. Och att givandet i första hand handlar om pengar tror jag också är en tragisk missuppfattning. Vi behöver förstå att det handlar om att ge oss själva, vår tid, uppmärksamhet, vårt hem, en extra tallrik vid middagsbordet, kläder, materiella prylar och annat till våra medmänniskor.
Jag har ett skrämmande exempel ur verkligheten. En ensamstående kristen kvinna med två tonårspojkar är med i en församling någonstans i Sverige. Hon har kämpat länge, i flera år för att få ett jobb, men ännu finns ingen ljusning där. Hennes ekonomi är helt i botten. Hon är en god mor och vill att hennes grabbar ska må bra. De kan inte vara med på sina träningar för de har inga skor, de kan heller inte åka med kompisarna till badhuset, det finns inga pengar till det. Hon har ingen bil och kan därför inte storhandla. Det har gått så långt att hon ”lämnat Gud”. Hon orkar inte kämpa ensam mer. Hittar ingen utväg och ingen lösning på familjens svårigheter. Ska det behöva vara så här? Var finns våra församlingar när trossyskon hamnar i svårigheter?
Ärligt talat, när jag själv åker till kyrkan slås jag alltid med häpnad över den extrema skillnaden mellan olika socialgrupper i församlingen. Det räcker med att titta på parkeringen, där är det en salig blandning av nyare lyxbilar och gamla sönderrostade skrotbilar. Sen kan man ju se skillnaden på många andra sätt också, hur vi bor, hur vi lever etc. Hur vore det om vi kunde se på våra tillgångar som att det är Guds. Det borde vi göra eftersom det också står i Bibeln. Kanske borde vi då tänka på hur vi handskas med våra pengar. Måste man åka omkring i en bil som man har dyra lån på, för att åka flott. Måste man bo i det finaste kvarteret, i det finaste huset med det dyraste lånet. Måste man ha de senaste teknikprylarna? Måste man åka på kostsamma utlandsresor? Måste man allt detta, när det finns människor omkring oss som inte ens har mat för dagen eller skor på sina fötter? I Gal. 6: 2 står ” Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag”. Jag återkommer till det jag började med, vad Jesus säger till lärjungarna i Joh.13:35 ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”. Här tror jag hemligheten till sann väckelse finns! Vill vi ha väckelse? I så fall är det dags att vakna nu.
Läs 1 Joh 4:7-21 Kärleken från Gud.
Jag vill avsluta med Matt. 24:12-13 ”Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad”.

Landstinget!

Vart är vi på väg? Jag är så trött på Landstingets fullständigt stenåldersdöda och sjuka människosyn.
Jag reagerar och måste agera.

Fy skäms, Landstingledningen!

Är människan bara en kropp? Om du t ex går till doktorn för ryggvärk, eller andra återkommande besvär, så tittar doktorn på de ställena rent fysiskt och kanske kollar de ditt blodvärde, sänka och blodtryck. Om de då inte hittar ett konkret fel så mår du helt enkelt bra! Kanske får du ett gäng med smärtstillande utskrivet. Sen tar de sin hand från patienten och försvinner bort i korridoren för att redan när de svängt runt hörnet har glömt hur den senaste patienten såg ut. Det är inte svårt att förstå eftersom läkaren förmodligen inte ens sett sin patient. Och han får inte ge patienten mer än kanske en kvart. Hur mycket hinner man som läkare snappa upp på en kvart, om de fysiska smärtorna har en djupare rot?
Om du återkommer med din värk så kanske farbror doktorn är snäll och skriver en remiss till psykiatriska mottagningen, eller kanske t o m till varmvattenbadet.
Allvarligt talat, jag har fibromyalgi sen 24 år tillbaka och har varit till en uppsjö av läkare genom åren. Aldrig tidigare har jag träffat på en läkare som varit det minsta intresserad av att hjälpa mig hitta botten, grunderna, varifrån min ohälsa uppkommit. Jag har ätit (tidigare) stora mängder smärtstillande läkemedel och antidepressiv medicin i många år. Den antidepressiva medicinen hade ingen, absolut INGEN effekt på mig, annat än de negativa biverkningar de ger. Trots det, skulle jag fortsätta. De bytte bara sorter med flera års mellanrum. Den kroniska värken och sviterna av en skilsmässa försatte mig i depression. Jag fick remiss av min dåvarande familjeläkare till en ”terapeut”, som metodiskt utsatte mig för incestiösbetonade övergrepp under fyra års tid, och min depression blev förklarligt djupare. Till slut orkade jag berätta om vad som pågick, och gjorde då en anmälan, och fick efter många om och men ett skadestånd, och personen blev avstängd. Under dessa fyra år pågick detta utan att något misstänktes från hans arbetsledning eller kollegor. (Det kom fram att det fanns fler som blivit utsatta för honom efteråt).
Detta är Landstinget, kära läsare!!
Förra året kunde jag börja tro på att jag kommer att t o m bli frisk från min fibromyalgi och också de själsliga smärtor som livet gett. Vad gav mig detta hopp? Jo, jag bytte husläkare, och fick en ny. En läkare som såg mig som en hel människa, en varelse med både kropp och själ. Han visade en medmänsklig värme jag aldrig tidigare sett hos en läkare. Han visade en suveränitet både som skicklig läkare och en varm, inkännande medmänniska. De få gånger som jag hunnit träffa denne läkare har utan tvekan betytt oerhört mycket för min väg mot ett tillfrisknande, och ett ljus tändes i mig för första gången på mycket länge.
Och vad är då problemet, kanske du tänker. Jo, problemet är att denne läkare som har den naturliga, för mig självklara begåvningen att se människan som en helhet, med kropp och själ. Han får inte arbeta med underlag för den synen, för det är något Landstinget är rädda för. Han har en helt unik möjlighet att hjälpa sina patienter till ett friskare liv just p g a sättet han arbetar på. Men vem orkar arbeta i längden med ett motstånd från sin arbetsledning, som kanske kan jämföras med att bestiga Mount Everest. Och han är ingen bergsbestigare, alltså är han nu sjukskriven.
Landstinget: Vad händer?  Vad är det ni är ute efter? Vill vi inte att det ska bli friskare människor i vårt län? Är det de få minuter som bestämts som en läkare har på sig att träffa sin patient, eller kvalitén i mötet och undersökningen som räknas?
Jag blir livrädd av ert sätt att resonera kring hur en läkare ska få vara professionell på för sätt. Vad jag anser vara professionellt är att se hela patienten och kunna hitta roten till det onda, och genom undersökning, värme, empati och ett medmänskligt samtal ge patienten hälsa på alla plan.
OBS. Det jag skriver här om min nye fantastiske familjeläkare som nu är sjukskriven, är något jag själv förstått och efter samtal med flera av hans andra patienter fått bekräftat. Har också pratat med ansvarig i ledningen om min syn ur patientperspektiv och där lämnat mina åsikter.
Landstinget, nu är det dags för er att tänka om. Ni borde vara smartare än så här. Om det växer ogräs någonstans, så räcker det inte med att klippa ner det. Jo, några dagar kanske, tills gräset växer upp igen. Ska man få bort det på riktigt måste det ryckas upp med roten. Så är det med en människas hälsa också. Det fungerar inte i längden att ”göra konstgjord andning”, skriva ut piller och remittera till varmvattenbad el dyligt för alla kroppsliga besvär. Man måste hitta roten till smärtan, oavsett om den visart sig i värk eller i själsliga problem. Först då kan man börja hjälpa patienten till en väg mot hälsa. Och det är precis så min läkare arbetar. Vi människor är inga robotkroppar, vi är själar som bor i våra kroppar, alltså en enhet, och måste bli sedda och behandlade som de hela människor vi är.
Hoppas att fler vågar reagera mot systemet och agera. Det är våra och våra barns framtida läkarvård vi diskuterar här.

En blind och människofrånvänd tid

Våga gå emot strömmen. Och kom ihåg att levande relationer med dina medmänniskor och dina barn är sååå mycket mer värt än pengar och titlar.

Ja, det är vår tid det, den moderna tiden. Visst, om man tittar lite snabbt, objektivt på nutiden, så kanske man tycker att vi har det så bra, med tanke på all utveckling mm. Utveckling ja, vadå utveckling? Vad har vi utvecklat? Jo, tekniken, och förmågan att minska vårt eget förnuft. Vad har vi utvecklat mer? Jo, vårt pengabegär och ärelystnad. Fina titlar och en fet plånbok … mmm …. Smaskigt.
Och barnen vi kanske möjligen skaffar, de får komma när man jobbat upp sig på topp, har maximalt med studieskulder och ett ansträngande arbete som kräver 100% närvaro. I bästa fall hämtas många barn på dagis vid fem-tiden på eftermiddagen, av utmattade föräldrar som gör allt de kan för att hålla skenet uppe inför sina barn. Sen ska det handlas, lagas middag, städas, plockas. Och då är det ju tur att vi har så många tevekanaler med barnprogram så man kan sätta dem där, under tiden man grejar. Lagom till att kvällsstöket är över är det dags att natta de små, kanske t o m utan godnattsaga, för det orkar inte föräldrarna ens tänka på.
Utmattad och förbi av trötthet sitter man vid teven och zappar mellan kanalerna, bläddrar bland destruktiva nyhetsprogram tills de hittar nån läskig thriller. Så var dagen slut. I värsta fall upprepas detta fem dagar i veckan.
På helgen då, lördag och söndag. Jo, då har man planerat att göra nåt kul med barnen. I bästa fall blir det av, i andra fall får (för de större barnen) datorn och internet vara ”barnvakter”, och för de yngre finns så många våldsbenägna tecknade program att välja på, så det är ingen fara att de behöver vara sysslolösa. Kanske pågår detta hela helgen, för då måste föräldrarna mentalt gå igenom och landa efter en tuff arbetsvecka, och naturligtvis också ladda upp inför en ny, planera möten, konferenser mm. Ja, det är klart att middagarna i alla fall äts tillsammans i familjen, ja, ibland i alla fall. Och det är trevligt för det mesta, om man hittar på nåt att prata om förstås. Och det är inte så självklart. Man håller ju på att tappa varann, tappa greppet om livet, om familjen, om barnen etc.
Sen hör man många undra över vad som händer i världen, här hemma i vår världsdel. Man undrar om det ökade våldet, skolmassakrar osv. Ja, men vad konstigt, tänker jag, inte vad konstigt att sånt sker, utan vad konstigt att vi vuxna, och de som bestämmer, inte fattar varför människor mår så dåligt, varför ungdomar tappar besinningen och tar till extrema handlingar för att döva sin ångest, och slutar med att göra slut på sig själv. Och att självmorden ökat så drastiskt bland framför allt yngre undrar man över. Man frågar sig varför. Finns det någon mer än jag som inte tycker att allt detta är så konstigt med tanke på vilket håll utvecklingen är på väg och vad den gör med oss små människor. Vi har blivit som robotar, som programmeras om för att passa in i en helt ny tillvaro där man måste vara stark och frisk för att över leva, och för att över huvud taget ha något värde.
Nä, nu har du allt fel, kanske du tänker som läser detta. Okej, självklart finns inga regler utan undantag, men jag skulle vilja utmana de som fortfarande är ”människor”, som ännu inte blivit tanklösa maskiner, att, stå upp, våga säga ifrån, aktivt göra något för utsatta barn och ungdomar i en allt hårdare skolvärld, för utbrända föräldrar, för arbetslösa, för din trötte granne, och inte minst för din egen familj. Våga gå emot strömmen, våga öppna dina ögon och se vart vi är på väg –agera och var stolt över att du är en människa – ingen robot.