Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Grabben i graven bredvid

Utgivningsår:     1998

Författare:          Katarina Mazetti (Verksam som författare nu)

 

Handlingen utspelar sig i nutiden, i storstan och den svenska landsbygden. Huvudpersonerna är Desirée och Benny, båda i 35-36 års åldern.

   Det är en omöjlig kärlekshistoria som tar sin början på en kyrkogård. Olikheterna dem emellan kanske både attraherar och avskräcker. Som magneter dras dessa motpoler till varann. Det är en helt galet underbar bok.

   Titeln ”Grabben i graven bredvid” är kul men lite fel ändå, tycker jag. De ligger inte ”I” gravarna precis, men okej då.

   Jag såg filmen förra året och tyckte mycket om den. Först nu bestämde jag mig för att läsa boken också. Den var inte bara bra. Den var fantastisk. Författaren har verkligen ett underbart språk och jag gillar att både Desirée och Benny får komma till tals lika mycket. Den översteg klart mina förväntningar.

   Handlingen var tydlig och klar. Naken faktiskt. Till skillnad mot filmen slutade boken inte så bra. På filmen blev det ändå de till slut men i boken skildes de åt.

   Jag är nog av den ”barnsliga” sorten som mår bäst när en film eller en bok slutar gott. Kanske är det så för att jag tycker att verkligheten ofta kan vara så grym att det kan vara skönt att fly den ibland.

   Boken är annorlunda på flera sätt. Katarina Mazetti har dels ett helt eget språk med alla härliga personskildringar och dels är hon en kvinna som kan gestalta män.

   Eftersom jag sett filmen tidigare hade jag  redan ansikten till rollfigurerna. Men på det nakna sättet författaren skriver glömmer man mycket av bilderna man hade med sig från filmen. Man försvinner sen snabbt in i den superhärliga handlingen, nästan som om man vore där själv.

   Jag tycker att författaren har skildrat huvudpersonerna mycket intressant. Desirée med sitt välbildade läshuvud och samtidigt ganska gråtrista, stela liv, som ändå vaknar för den häftiga förälskelsen. Benny, den inbundna lantbrukaren som trots sina höga skolbetyg väljer att isolera sig på den lilla bondgården helt ensam efter sina föräldrars död.. Den optimala passionen som även drabbar honom är härlig att följa. Det galna och samtidigt fantastiskt fina som händer i en människa som blir förälskad. Man känner verkligen de starka känslor som växer fram mellan dessa två.

   Egentligen finns det nog ingen i boken som jag inte gillar. Jo, Violet då, Bennys kompis fru, som styr och ställer som om hon ägde honom. Det gillar jag inte.

   Just när det gäller den heta passionen kan jag faktiskt känna igen mig själv. Jag är i högsta grad en känslomänniska och har flera gånger blivit klubbad av passionens brödkavel. Det är jättehärligt men tyvärr också mycket smärtsamt många gånger.

   Det skönaste med boken är just det med den enorma kraft som banar väg för kärleken och att författaren fångar och gestaltar detta på ett utomordentligt sätt. Det är ju så här det är, även om det i boken ibland kan te sig något överdrivet.

   I slutet blev jag så besviken. Varför lämnade de varann? Okej att hon kanske skulle få föda hans barn men jag förstår inte varför de gav upp. Jag tycker att det ändå fanns så mycket fint mellan dem att det skulle vara värt att kämpa för. Jag ville se att de hittade en väg för sin kärlek att få fortsätta växa.

   Visst berörs jag av boken. Absolut. Upplever man äkta kärlek är det värt att kämpa för. Det hävdar jag av hela mitt hjärta. (Ska jag säga som gått igenom två skilsmässor)

   Berättelsen känns mycket svensk och vardaglig. Det tror jag är ett av författarens syften, att man kan känna igen sig i mycket av det som händer. Gissar också att hon vill lyfta fram tron, hoppet och våndan i kärleken. Hur två människor som i sig är så olika ändå kan smälta samman så totalt när passionen drabbar dem.

   Jag fick många fina tankar under läsningen. Det påminde mig om den inneboende styrka vi har och längtan efter att uppleva närheten till en annan individ. Där är vi i sanning lika, oavsett vilka bakgrunder vi har.

   Jag känner mig färdig med boken och lägger den ifrån mig med ett litet vemodigt leende på mina läppar.

 

 

 

Bakom stängda dörrar

 

Utgiven:     År 2001

Författare:   Kristina Hansen     Bengt-Åke Cras     Agneta Cras

Huvudförfattaren som också boken handlar om kommer från Norge men är bosatt i Sverige sedan tioårsåldern.

   Boken handlar uteslutande om denna kvinnas liv och är en sanningsenlig framställning av hennes ohyggliga tillvaro i sin pappas ”klor”.

   Handlingen utspelas från början i Norge där Kristina lever med sin mamma, lillebror och två äldre systrar. Pappa har sedan länge varit ute ur bilden efter att han misshandlat och försökt att döda sin hustru, barnens mamma.

   När Kristina var i tioårsåldern fick pappan vårdnaden om henne och sin några år yngre lillebror. De flyttade till honom i Sverige där helvetet började på allvar.

    Titeln; Bakom stängda dörrar, passar utmärkt. Det är det allt handlar om. Kristinas fångenskap bakom hemmets stängda dörrar och sin inneslutenhet i sig själv.

   Jag fick låna den här boken av en vän och kände direkt att jag måste läsa den. Ämnet incest engagerar mig djupt. Detta är en alltigenom ohygglig berättelse som måste varit mycket svår att skriva för henne.

   Den är tydlig och naken, enkelt skriven utan krusiduller. Den har klart talat om sitt budskap och jag tror inte att någon kunnat läsa den utan bli djupt berörd. Den väcker vrede och många frågor. Hur kan detta ske i vårt ”trygga” Sverige?

   Ska jag vara ärlig så är det inte mycket kvar som förvånar mig av allt som händer i vårt land. Det ska se så fint ut som möjligt på fasaden men är på många sätt lika genomruttet som i andra länder där missförhållandena är mera tydliga.

Boken är ny och fortfarande är det inte så många som kanske så här öppet vågat berätta liknande livsöden, men det blir nog vanligare och vanligare. Det här skapar debatt om detta tabubelagda ämne och det är jättebra.

   Boken är skriven i kronologisk ordning med extra inlägg här och där av rapporter från polis, socialen och andra aktuella personer.

   På ett sätt tycker jag den är lite oproffessionellt skriven, nästan lite för enkel. Men jag har nog som i de flesta andra ”yrken” utvecklat en så kallad ”arbetsskada”, alltså att jag ser alla fel som görs i texten. Stavfel, felaktiga meningsbyggnader, syftningsfel med mera. Detta ser jag naturligtvis bort från i denna typ av bok. (Tyvärr är det lättare att se andras textfel än sina egna).

   Jag följde skakad med i Kristinas berättelse och jag tycker att hon på ett naket sätt låter läsaren känna in den vanmakt hon upplever genom boken.

   Huvudpersonen Kristinas gestalt är trovärdig och naturligtvis är jag fascinerad av att hon överlevt detta helvete. Jag kan dock läsa mellan raderna att hon inte riktigt klarat sig ur detta utan att fortfarande idag må mycket dåligt. Inte svårt att förstå att det sätter djupa spår.

   En riktig vrede känner jag över hennes mor och syskon, för att inte tala om ilskan mot myndigheternas tafatthet som nästan driver läsaren till vansinne. Och allt detta är sant!

   Jag har själv mött nonchalanta reaktioner från de sociala myndigheterna. För två år sedan  anmälde jag ett glasklart fall av vanskötsel och misshandel av fyra barn som bodde hos sin mamma. Hon hade sju katter, fyra hundar, de här fyra syskonen och ett nytt litet spädbarn med fader okänd. De bodde i en trerummare på andra våningen. Lägenheten var full av katt och hundavföring och det stank ständigt om barnen och deras trasiga kläder. De hade små sår över hela kropparna. På grund av detta blev de mobbade i skolan och kom efter med sitt arbete.

   Myndigheterna gjorde ingenting!

   Förmodligen lever dessa barn kvar i sitt helvete.

   Kristina levde som sin pappas ”ovigda flickhustru” (fast han köpte henne en ring som han tvingade henne att bära. I den stod hans namn.) Hon födde honom två flickor som båda var gravt handikappade.

   Hon var instängd i sitt hem, tvingad till tystnad, i fyra år innan myndigheterna tog honom. Hon var bara fjorton år när hon födde deras första barn.

   Syftet med boken är att tydliggöra denna problematik och få omvärlden att våga agera. Jag tycker att författaren har lyckats förmedla känslan av avsky över hur samhället kan göra såna katastrofala missar.

   Jag har inga speciella synpunkter på språket förutom som jag skrev i början, att det kanske är skrivet i enklaste laget. Men samtidigt gillar jag det.

   Den här boken sätter sina spår efter sig. En scen som kommer för mig nu i skrivande stund är pappans sjukliga omsorg över sin älskade ”flickhustru”. Under hennes graviditet tvingade han henne att äta upp sina egna spyor för att barnet skulle få i sig tillräckligt med näring.

   Jag har alltid känt med dem som lider och har det svårt på alla sätt och nu kommer jag nog att bli än mer uppmärksam över vad som händer runt omkring mig. Vi får inte blunda för detta. Vi måste våga se och reagera.

   Det här är en bok som jag inte kommer att läsa igen. Jag är klar med den men tyvärr tror jag att Kristina själv har mycket kvar att bearbeta innan hon kan lägga detta bakom sig.

   Jag hoppas dock innerligt att hon en dag verkligen känner att hon är fri. Det är hon värd.

 

 

Dom kallar mig “Catch me killer”

 

Utgivningsår:    1988 (femte upplagan)

 

Författare:         Robert Erler  (tillsammans med John C.Souter)

 

 

Rober Erler lever fortfarande i södra delen av USA i något av deras fängelser.

   Han föddes i en stor familj med åtta barn. Robert levde sina barn- och ungdomsår under svåra påtryckningar från sin pappa. Att åstadkomma ett liv han själv inte lyckats med. Han utbildades till soldat och blev en av ”de gröna baskrarna”, men mötte sedan en gammal vän som blev hans inspiration till att bli polis. Han gifte sig sen och fick en son.

   När han blev fängslad, lämnade frun honom och tog med sig deras son och flyttade.

 

Romanen är självbiografisk och handlar om författarens liv och kamp, där han till slut finner en mening med livet, trots att han är dömd till 99 års fängelse för mord.

   Handlingen utspelar sig på olika platser i södra USA, framför allt innanför olika fängelsemurar. Tiden är från år 1968 –och framåt.

   Huvudpersonen är Robert Erler själv.

   Han är polis och uppsöker en brottsplats där ett mord begåtts. Han är med i utredningen, men blir av olika anledningar själv anklagad för att vara förövaren. Det blir rättegång och han får alla emot sig. Döms sen till 99 år för mord.

   Att vara före detta snut och sitta i fängelset är inte så roligt. Han blir mycket svårt misshandlad för jämnan och tappar tron på livet.

 

Titeln, Dom kallar mig ”Catch me killer”, är det öknamn han stämplas med när han anklagas för mordet. Det är taget från ett telefonsamtal där mördaren ringt i panik till polisen och bett dem att ta fast honom. Jag tycker att man skulle kunnat hitta en bättre titel än den i och för sig.

   Jag blev tipsad om att läsa den här boken av en släkting. Jag trodde inte att den skulle vara så kraftfull och berörande som den var. Vet inte varför. Nu efteråt har jag svårt att släppa den, kanske mest för att jag vet att Robert ännu sitter i fängelset. Romanen översteg mina förväntningar.

   Handlingen är tydlig, men inte kronologiskt uppbyggd rakt igenom. Vissa partier är tillbakablickar, men skickligt gjorda så att man kan hänga med ändå. Den var lätt att förstå och lämnade inga frågetecken efter sig.

   På ett sätt är boken annorlunda jämfört med andra böcker jag läst, även om jag är van vid att läsa dokumentära skildringar. Det som är så speciellt med den här romanen är ju att det viktigaste och största som händer här är förvandlingen i hans inre, och hur människor omkring honom blir förvandlade.

   Det som i mångas ögon kan verka så konstigt, just det här med när en människa blir frälst, finner en tro på Jesus, hur allt kan förvandlas inombords. Det är ju inte konstigt för mig eftersom jag själv upplevt detta. Men jag har förståelse för att det kan verka konstigt för dem som inte prövat om det finns någon sanning i det.

   Jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig boken. Jag var där, mitt i händelsernas centrum, så nu vet jag hur det är att sitta i finkan. Ruskigt! Han beskrev både miljön och personerna så målande och äkta. Man lärde känna de tuffaste rövarna, och hittade fina sidor hos dem också.

   Huvudpersonen fascinerade mig enormt. Att vara i hans skor måste vara fruktansvärt, men mitt i allt har han varit ett ljus för andra, och är fortfarande. Jag tänker mycket på min egen bakgrund och livshistoria fram till nu, och kan dra vissa paralleller. När allt har varit som mörkast för mig, och livsgnistan nästan slocknat, har alltid något hänt. Då har jag på något sätt fått lust igen, lust att leva.  Jag har upplevt att just jag är viktig, här och nu. Att jag har fått tjäna någon som medmänniska, fått bekräftelse på mitt värde. Det har stärkt mig och gett mig en livsglädje, och jag har sett den röda tråden i mitt liv. Jag har genom mina mörka stunder och min smärta fått en annorlunda livskvalité än många andra, säkert. Den är inte grundad på materiella ting, utan kommer inifrån.

   De personer jag tyckte minst om var myndighetsfolket, de”stora”. Blev illamående när jag såg hur de behandlade fångarna. De handskades med internerna som med pestsmittade djur. De var korrumperade och falska. Pengar styrde vilka som skulle friges mm.

   Det var inte förrän i slutet av boken som han erkände att det verkligen var han som var mördaren. Då blev jag förvånad. Och samtidigt förstärkte det min empati för honom. Han blev alltså frälst efter cirka fem år på finkan och började kämpa med sitt inre som var fyllt av aggressioner, bitterhet och hat.

   När man blir frälst händer mycket inombords i en människa. Helt plötsligt ser man klart, när det gäller rätt eller fel. Man känner sig smutsig och vill städa upp. Man upplever också en kärlek till andra människor och en längtan att få göra gott. Det var precis det här som Robert upplevde. Naturligtvis kunde inte hans förvandling ske obemärkt, när han varit den tuffaste hårdingen av alla. Det blev som en explosion i fängelset, nästan alla blev frälsta där, till och med vakter. Ja, faktiskt de flesta som kom i kontakt med honom.

   Det här är ett livsöde som gripit mig. Adressen till Robert Erler finns i slutet av boken, tror jag ska skriva några rader till honom.

   Författarens syfte med den här boken är, som han säger själv, att den ska vara ett vittnesbörd om vad Gud gjort i hans liv. Och att ge människor ett hopp om att Gud förlåter, Gud beskyddar och Gud kan använda oss – till och med i en hotfull fängelsemiljö.

Språket i boken var enkelt. Det gillar jag. Utan krusiduller och krumelurer.

   Det jag ser som mest levande just nu från boken är, när han ska bli förflyttad från ett fängelse till ett annat. Han vet att alla där är ute efter att mörda honom, men han måste dit. Han plockar ur sin cell och går iväg med vakterna till den väntande bussen. Hans ensamhet gestaltas så tydligt. Det är starkt.

   Den här romanen lämnar nog sina spår efter sig. Jag vill vara rädd om livet, om mig själv och mina medmänniskor. Vill vara en god människa, finnas tillhands för den svage.

   Jag är nog så färdig med den här boken som jag kan bli.

   Hoppas bara att Robert Erler kommer att benådas någon gång. Det är han värd. Faktiskt! Trots att han faktiskt har mördat.