Ökenblomman

   Hur kan det finnas några kvar
Jag tömde ju ut de stora oceanerna
Trodde att alla flöt med

Jag tömde ut de vilda älvarna
... så pass att jag började skymta
den torra och trygga marken där bortom

Sen flöt de stilla åarna efter
Saltslitna ögon värkte ut allt
- trodde jag

Jag hann prova att gå,
några små steg
utan sorgens vadartövlar

Jag upplevde för en stund
hur solens trånande strålar
började att nå mina ögon,
öppningen till själens bråda djup

Men då kom stormen igen
Vinden piskade och den hudlösa själens tårar
har redan svämmat över kansterna
på de gamla nötta vadarbyxorna

Ny oceaner har bildats
och snart är hela världen täckt
av det salta vattnet från mina ögon
kommet av oräkneliga sorgeströmmar
från min blödande själ

En korthårig jag, i väntan på att bli riktigt blond :). Sparde en lång men tunn liten fläta :)






Ikväll var jag o min Manda o sjöng in julen här uppe i Söderala kyrka. Man kan ju inte direkt säga att det var en långpromenad dit, he he .... vi var framme efter max en minuts gång. Jag älskar den kyrkan. Den är så vacker, o en av Sveriges äldsta kyrkor. Delar av den är från 1100-talet.









Barnkören började med att skrida in i kyrksalen som ett litet luciatåg. De var så söta allihopa, o ögonen tårades. Sen sjöng kyrkokören härliga julsånger. De var så duktiga! Prästen där är en så härlig människa, samma man som Manda konfirmerades för tidigare. Han är så äkta, rakt av, säger inte ett enda ord han inte menar. Det var gripande.
Tror jag skulle trivas i den församlingen, och tror att jag, med min djupa innerliga tro och mitt lärjungaskap, skulle behövas där. Vi får se, men tanken känns rätt. Just nu tillhör jag en församling jag aldrig går till, o aldrig har haft en uppgift i. Det är viktigt i en församling att var och en får plats att tjäna Gud med de gåvor Gud lagt ner i var och en. Det finns INGEN som har fått den gåvan att sitta på en bänk i kyrkan varje söndag, o inget mer. Det är i alla fall vad jag tror.












Ja, igår var det 3:e advent, och julen närmar sig. Den här juletiden känns lite annorlunda p g a att saker inte är som förr, o att jag inte mår bra oo tröttheten är som förlamande typ varannan dag o mer. Men jag älskar ändå juletiden. Vi gör alltid helt jul den 1:a advent, med gran och allt :), o sen myser vi bara runt hela december. Bakar när vi har lust o ork, gör julgodis när vi har lust o ork. Annars myser vi mycket på kvällarna, vid tv:n eller bara sitter och pratar, äter clementiner, knäcker nötter o äter julgodis, o njuter av alla ljus.

Vi kommer att ha några stycken med oss på julafton, utanför familjen. Kommer ni att ha det? Glöm inte att det för många är den värsta dagen på året, p g a ensamheten. Tänk om vi alla kunde bli lite mindre ego speciellt på julen. Vi tänkte köpa några julklappar till våra extragäster också, så är de delaktiga i det med.

Nä, nu tänker Manda sätta på en film, o vill ha mitt sällskap. Jag sitter med så länge jag orkar :). Jag är glad över kvällen och tacksam för allt fint jag har, mitt i all kaos.

Det är så jämförbart med ett ställe i bibeln när lärjungarna är ute på sjön tillsammans i en båt och det börjar att storma vilt. De ser Jesus komma gående på vattnet mot dem, o han ropar på Petrus att kliva ur båten o gå på vattnet fram till honom. Jesus sträcker ut sina händer och ser Petrus i ögonen. Petrus kliver över relingen, ut på vattnet med blicken fäst vid Jesu ögon. Han går mot honom. De vilda vågorna bekommer honom inte ett dugg.... ända tills han tappar kontakten med mästarens ögon, han tittar bort från Jesus, och ser den hemska stormen och de skrämmande höga vågorna som härjar kring honom. Då sjunker han!

Tack och lov slutar det inte där. När Jesus ser det, så lyfter han upp Petrus från det vilda vattnet och räddar honom.

Det jag menar är att oavsett hur höga vågorna kan bli i våra liv, i våra omständigheter, hur trasiga och olyckliga vi än är, hur stora sorger vi än går igenom, så är det så, att så länge vi har våra blickar koncentrerade på Jesus och ser lugnet i hans ögon så kan aldrig stormen vinna över oss, den kan aldrig dränka oss. Om vi tappar vårt focus på Honom för en stund, så finns han där och väntar på att vi ska sträcka upp våra händer mot honom. Skynda dig då att åter fästa din blick på honom, och han skall skydda dig mitt i den fasansfulla stormen.

Gud välsigne dig<3

Mia



Ps. Av någon anledning kommer dikten in också i slutet av inlägget. Har försökt att ta bort den där men det går inte. Tyvärr. Så det är bara att låta bli att läsaden en gång till :)