Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Idag, 5/2-11, är det 8 års-dagen sen ett av mina livs största trauman, den 5/2-03


                    





5/2-2003     (En scen plockad ur min bok "Det gör så ont att födas". Namnen är påhittade men händelsen då jag förlorade Tore Dannesäter, min dåvarande kärlek är i  princip direkt beskriven i denna scen. Som ni förstår så var detta ett mkt stort trauma i mitt liv. Jag fick hjälp och har kunnat gå vidare Jag vill ändå påstå att så här svår smärta blir man aldrig av med, men man lär sig leva med den. Jag har fått mkt hjälp av Gud. IDAG ÄR DET 8:e årsdagen sen olyckan inträffade och tog hans liv. Jag fick be med honom till frälsning några månader innan detta hände.)




5/2-2003



– Hej då, min älskade.

Kattis blundar och drar in hans doft i näsan. Lennart

håller henne länge i sin stora famn, lyfter upp hennes

huvud och ser in i hennes blåa tårögon.

– Gumman … snart behöver vi inte ha det så här längre.

Så fort huset är sålt kan jag flytta hit på riktigt.



Lennart har varit hos Kattis och barnen fem veckor i

sträck denna gång. De har haft ett härligt jul och

nyårsfirande, och trevliga stunder i bilen då de åkt

omkring och tittat på hus-till-salu-skyltar.

Hon tittar ut genom fönstret och ser bakändan på

Lennarts röda Volvo när den åker iväg. Underläppen

darrar och hon torkar bort tårarna med utsidan på sin

hand, och drar en djup suck.



Två dagar senare är Kattis på väg till sina föräldrar. På

vägen dit stannar hon till hos en släkting som precis fått

veta att hon har cancer, bara 42 år gammal.

Kattis håller henne länge i sin famn, försöker att trösta.

Tycker så förtvivlat synd om henne, mannen och deras

två barn. Själv har hon ju både Lennart och flickorna och

är världens lyckligaste.



I bilen på väg till Åke och Birgitta tänker hon på

Lennart, och på deras senaste telefonsamtal samma

morgon. Så varmt och kärleksfullt det varit. Hon kommer

på att hon inte fått något sms från honom på flera timmar.

Ovanligt. Svänger in till vägkanten, lägger ur växeln och

drar i handbromsen. Fumlar i väskan och får fram

mobilen. Kattis ringer till hans hemnummer och till

mobilen. Skickar iväg ett sms också. Ingen respons.

  

Klockan tre på eftermiddagen sitter hon med sina

föräldrar och dricker kaffe i vardagsrummet. Klockan går

och telefonen förblir tyst. Oron växer. Något är fel. Det

här är inte likt honom.



Strax före klockan sex händer något mycket märkligt.

Kattis upplever en omedelbar, våldsamt stark ångest och

en känsla av att hennes hjärta rycks ur kroppen. Hon

flyger upp ur soffan med händerna över bröstet. Drar

djupt efter andan. Det skär som knivar i henne. Hon

börjar gråta häftigt.



– Mamma! Någonting har hänt Lennart! Jag känner det!

Någonting fruktansvärt! Det är tomt härinne, mamma!

Han är borta! Han är borta!

Kattis rör sig oroligt fram och tillbaka i rummet. Hon

går till telefonen, ringer hem till Lennart. Hans vuxna

dotter svarar. Hysteriskt gråtande.

– Pappa har varit med om en bilolycka! Jag vet inget

mer! Kan inte prata!



Det blir tyst i luren. Hon lägger på. Kattis skakar i hela

kroppen och tankarna går runt, runt. Vet inte vad hon ska

göra.



Vid sjutiden lyfter hon telefonluren, ringer nummerupplysningen

och får numret till sjukhuset nere i södra

Sverige där Lennart bor. Svarta prickar dansar en

djävulsk dans i hennes ögon och fingrarna darrar häftigt.

Slår numret till sjukhuset.



– Kalmar lasarett, svarar rösten.

Panikgråtande ber hon dem att koppla henne till akuten.

Där är det många frågor som ställs till henne, vem hon är

och vad hon har för relation till den hon söker. De

kopplar henne vidare flera gånger och varje gång får hon

lämna samma uppgifter.

  

– Ja, det är Akutmottagningen det här. Är det Katarina

jag pratar med? Är du flickvän till Lennart? Hans mamma

har berättat att du finns som nära anhörig.

Kattis hör som i slow motion. Rösten i andra ändan

frågar efter Lennarts personnummer. När hon hört sin

egen röst långt borta svara, säger den i andra änden:



– Ja, Katarina, jag är kirurgläkare här och Lennart är min

patient.

– Är han där?! Vad har hänt?! Har han gjort sig illa?!

– Katarina, han har varit med om en bilolycka, en

mycket svår kollision med en långtradare.

– Jamen, jag vill prata med Lennart! Är han där?! Svara

då! Svara, säger jag!



Paniken når bristningsgränsen. Det flimrar framför

ögonen och hon skakar kraftigt som av feberfrossa.

– Katarina. Jag är inne hos Lennart nu. Han ligger här.

Han blev mycket svårt skadad.

– Hur då?! Jag måste få prata med honom!

– Katarina! Lyssna på mig! Skadorna blev så svåra.

Han … det gick inget bra.

– Men … jag fattar inte! Vad menar du?!

Kattis skriker desperat.

– Katarina. Lennart är död.

 

Död.



Lennart är död. Hon hör rösten om och om igen. Sen hör

hon ett skrik. Sitt eget.






(Några dikter/korttexter jag skrev efter hans död, till honom)





Jämt när vi åkte någonstans hade vi din bil, din stora röda

Min lilla vita stod kvar på parkeringen

Du tyckte alltid att den såg så liten och ensam ut

Så nära som möjligt ville du ställa din

Men först smög du försiktigt fram med din bil rakt emot

min

Så sakta, så sakta

När de nuddade varann sa du:

- Mmmmmmmmm…mm…pussssss……

Sen backade du lite och parkerade tätt intill

Ibland så nära att jag fick kliva ur på din sida







Fast det var första advent

hittade vi tussilago vid strandkanten

Jag plockade några stycken

Du och jag hand i hand

Det Kluckade svagt av vattnet

som trängdes runt iskanterna

för att få en nypa luft

Vi plockade mossa, bark,

en grankvist och några rönnbärskvistar

Vi såg på varann

Du stannade till och smekte min kind

En liten kvistflätad korg fick bli botten

till det färgglada vinterpysslet

Det blixtrade till när tändstickan drogs över plånet

och du tände de fyra värmeljusen

som vi pyntat vår skapelse med

Länge satt vi där och tittade in i de heta lågorna

Sen sa du:

- Mina strumpor längtar efter att dela låda med dina









Det var igår jag mötte kärleken

Det var igår du smekte min kind

Det var igår dina läppar rörde mina

Det var igår vi planerade vår framtid

Det var igår du dog i kraschen

Idag är

jag

ensammast i hela världen









Jag gläntar på dörren till minnets vita arkiv

finner pärmen jag sparat med minnen ifrån dig

Jag hade ju allt men så förlorade jag ditt liv

bläddrar och läser vad ditt hjärta sa om mig

Ser alla foton på ett skrattande par

en sparad liten nalle i gul kostym

Det är fina minnen som får leva kvar

och en utnött etikett med doft av din parfym

Vemodets tårar faller fritt en liten stund

tills minnet av mitt sanna nu varmt tar vid

jag gömmer det som var i hjärtats blomsterlund

där allt kan finnas kvar bortom rum och tid













Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Torbjörn
skriven :

...Tack Maria..jag blir tårögd..Kram

2 Annika N
skriven :

Tårarna kommer när jag läser..... finner inga ord.. Ber att Herren ska fortsätta ge dig all styrka du behöver för varje dag ! Och i samma stund är jag tacksam att du fått möta ännu en kärlek i ditt liv min vän... ingen kan ersätta någon annan.. men någon annan kan också ge dig all kärlek du behöver, och du någon att älska... KRAM /Annika