5/2-2003 (En scen plockad ur min bok "Det gör så ont att födas". Namnen är påhittade men händelsen då jag förlorade Tore Dannesäter, min dåvarande kärlek är i princip direkt beskriven i denna scen. Som ni förstår så var detta ett mkt stort trauma i mitt liv. Jag fick hjälp och har kunnat gå vidare Jag vill ändå påstå att så här svår smärta blir man aldrig av med, men man lär sig leva med den. Jag har fått mkt hjälp av Gud. IDAG ÄR DET 8:e årsdagen sen olyckan inträffade och tog hans liv. Jag fick be med honom till frälsning några månader innan detta hände.)
5/2-2003
– Hej då, min älskade.
Kattis blundar och drar in hans doft i näsan. Lennart
håller henne länge i sin stora famn, lyfter upp hennes
huvud och ser in i hennes blåa tårögon.
– Gumman … snart behöver vi inte ha det så här längre.
Så fort huset är sålt kan jag flytta hit på riktigt.
Lennart har varit hos Kattis och barnen fem veckor i
sträck denna gång. De har haft ett härligt jul och
nyårsfirande, och trevliga stunder i bilen då de åkt
omkring och tittat på hus-till-salu-skyltar.
Hon tittar ut genom fönstret och ser bakändan på
Lennarts röda Volvo när den åker iväg. Underläppen
darrar och hon torkar bort tårarna med utsidan på sin
hand, och drar en djup suck.
Två dagar senare är Kattis på väg till sina föräldrar. På
vägen dit stannar hon till hos en släkting som precis fått
veta att hon har cancer, bara 42 år gammal.
Kattis håller henne länge i sin famn, försöker att trösta.
Tycker så förtvivlat synd om henne, mannen och deras
två barn. Själv har hon ju både Lennart och flickorna och
är världens lyckligaste.
I bilen på väg till Åke och Birgitta tänker hon på
Lennart, och på deras senaste telefonsamtal samma
morgon. Så varmt och kärleksfullt det varit. Hon kommer
på att hon inte fått något sms från honom på flera timmar.
Ovanligt. Svänger in till vägkanten, lägger ur växeln och
drar i handbromsen. Fumlar i väskan och får fram
mobilen. Kattis ringer till hans hemnummer och till
mobilen. Skickar iväg ett sms också. Ingen respons.
Klockan tre på eftermiddagen sitter hon med sina
föräldrar och dricker kaffe i vardagsrummet. Klockan går
och telefonen förblir tyst. Oron växer. Något är fel. Det
här är inte likt honom.
Strax före klockan sex händer något mycket märkligt.
Kattis upplever en omedelbar, våldsamt stark ångest och
en känsla av att hennes hjärta rycks ur kroppen. Hon
flyger upp ur soffan med händerna över bröstet. Drar
djupt efter andan. Det skär som knivar i henne. Hon
börjar gråta häftigt.
– Mamma! Någonting har hänt Lennart! Jag känner det!
Någonting fruktansvärt! Det är tomt härinne, mamma!
Han är borta! Han är borta!
Kattis rör sig oroligt fram och tillbaka i rummet. Hon
går till telefonen, ringer hem till Lennart. Hans vuxna
dotter svarar. Hysteriskt gråtande.
– Pappa har varit med om en bilolycka! Jag vet inget
mer! Kan inte prata!
Det blir tyst i luren. Hon lägger på. Kattis skakar i hela
kroppen och tankarna går runt, runt. Vet inte vad hon ska
göra.
Vid sjutiden lyfter hon telefonluren, ringer nummerupplysningen
och får numret till sjukhuset nere i södra
Sverige där Lennart bor. Svarta prickar dansar en
djävulsk dans i hennes ögon och fingrarna darrar häftigt.
Slår numret till sjukhuset.
– Kalmar lasarett, svarar rösten.
Panikgråtande ber hon dem att koppla henne till akuten.
Där är det många frågor som ställs till henne, vem hon är
och vad hon har för relation till den hon söker. De
kopplar henne vidare flera gånger och varje gång får hon
lämna samma uppgifter.
– Ja, det är Akutmottagningen det här. Är det Katarina
jag pratar med? Är du flickvän till Lennart? Hans mamma
har berättat att du finns som nära anhörig.
Kattis hör som i slow motion. Rösten i andra ändan
frågar efter Lennarts personnummer. När hon hört sin
egen röst långt borta svara, säger den i andra änden:
– Ja, Katarina, jag är kirurgläkare här och Lennart är min
patient.
– Är han där?! Vad har hänt?! Har han gjort sig illa?!
– Katarina, han har varit med om en bilolycka, en
mycket svår kollision med en långtradare.
– Jamen, jag vill prata med Lennart! Är han där?! Svara
då! Svara, säger jag!
Paniken når bristningsgränsen. Det flimrar framför
ögonen och hon skakar kraftigt som av feberfrossa.
– Katarina. Jag är inne hos Lennart nu. Han ligger här.
Han blev mycket svårt skadad.
– Hur då?! Jag måste få prata med honom!
– Katarina! Lyssna på mig! Skadorna blev så svåra.
Han … det gick inget bra.
– Men … jag fattar inte! Vad menar du?!
Kattis skriker desperat.
– Katarina. Lennart är död.
Död.
Lennart är död. Hon hör rösten om och om igen. Sen hör
hon ett skrik. Sitt eget.
(Några dikter/korttexter jag skrev efter hans död, till honom)
♥
Jämt när vi åkte någonstans hade vi din bil, din stora röda
Min lilla vita stod kvar på parkeringen
Du tyckte alltid att den såg så liten och ensam ut
Så nära som möjligt ville du ställa din
Men först smög du försiktigt fram med din bil rakt emot
min
Så sakta, så sakta
När de nuddade varann sa du:
- Mmmmmmmmm…mm…pussssss……
Sen backade du lite och parkerade tätt intill
Ibland så nära att jag fick kliva ur på din sida
♥
Fast det var första advent
hittade vi tussilago vid strandkanten
Jag plockade några stycken
Du och jag hand i hand
Det Kluckade svagt av vattnet
som trängdes runt iskanterna
för att få en nypa luft
Vi plockade mossa, bark,
en grankvist och några rönnbärskvistar
Vi såg på varann
Du stannade till och smekte min kind
En liten kvistflätad korg fick bli botten
till det färgglada vinterpysslet
Det blixtrade till när tändstickan drogs över plånet
och du tände de fyra värmeljusen
som vi pyntat vår skapelse med
Länge satt vi där och tittade in i de heta lågorna
Sen sa du:
- Mina strumpor längtar efter att dela låda med dina
♥
Det var igår jag mötte kärleken
Det var igår du smekte min kind
Det var igår dina läppar rörde mina
Det var igår vi planerade vår framtid
Det var igår du dog i kraschen
Idag är
jag
ensammast i hela världen
♥
Jag gläntar på dörren till minnets vita arkiv
finner pärmen jag sparat med minnen ifrån dig
Jag hade ju allt men så förlorade jag ditt liv
bläddrar och läser vad ditt hjärta sa om mig
Ser alla foton på ett skrattande par
en sparad liten nalle i gul kostym
Det är fina minnen som får leva kvar
och en utnött etikett med doft av din parfym
Vemodets tårar faller fritt en liten stund
tills minnet av mitt sanna nu varmt tar vid
jag gömmer det som var i hjärtats blomsterlund
där allt kan finnas kvar bortom rum och tid
♥
...Tack Maria..jag blir tårögd..Kram