Ökenblomman

GUDS RÖST ÄR ETT UTTRYCK FÖR HANS VÄSEN



Och jag hörde Herrens röst. Han sade: "Vem ska jag sända?" Jes.6:8



När vi talar om Guds kallelse, glömmer vi lätt det allra viktigaste, dvs vem han är som kallar. Vi kan höra havet kalla, bergen kalla, de stora isglaciärerna kalla, men dessa tilltal är det endast ett fåtal förunnat att uppfatta. Kallelserna är alltid uttryck för den som de utgår ifrån, och vi kan uppfatta dem endast om de kommer från ett och samma väsen.

Guds kallelse är ett uttryck för hans väsen, inte för vårt, Det finns ett tonfall i den Guds kallelse som med förekommande nåd arbetar för vårt bästa och som endast vi själva uppfattat, och ingen annan. Det är när Guds röst når oss i en särskild angelägenhet, och då lönar det sig inte att rådgöra med någon annan. Vi måste värna om och hålla kvar den där djupa relationen mellan Gud och vår själ.

Guds kallelse är inte något eko av mitt eget väsen. Mina synpunkter eller mitt personliga temperament har inte med saken att göra. Så länge jag främst betraktar min naturliga läggning och tänker på vad jag passar för, får jag aldrig höra Guds kallelse. Men när jag kommer i förbindelse med honom, står jag i samma förhållande till honom
som Jesaja. Jesajas själ hade kommit i samklang med Herren tack vare den oerhörda kris han genomgått, och därför uppfattade hans förundrade själ Guds röst.
De flesta av oss har inte ett öra för något annat än oss själva. Vi hör inte ett ljud av vad Gud säger. Att komma inom hörhåll för Guds tilltal innebär att bli djupt förändrad.



-----



För att komma så långt som till att verkligen höra Guds röst så tror jag det krävs en hel del av oss, inte i prestation utan snarare tvärtom, att mer och mer lägga ifrån oss den "gamla människan", och låta Gud leda oss mer och mer. Om vi kristna pratar med varandra om andliga saker i våra kyrkor eller vänskapskretsar så säger vi lätt och självklart att "vi vill gå Guds väg", vi vill bli mer lik Honom" etc, och i våra lovsånger hänger vi oss till överlåtelsens toner med stor övertygelse. Men vad händer i våra tankar i vardagens slit och i våra böner? Ropar vi inte då på Gud att ta bort allt tungt som kommer över oss, när det kanske i själva verket är din bön om överlåtelse och vilja att gå Herrens väg som just sänder dig dessa tyngder. Nu menar jag inte att Han hopar svårigheter över oss, men däremot är jag övertygad att han kan tillåta saker ske, för att lära oss att be (Job), och komma in i en närmare och mer sann relation till honom.

Tror också vi ska vara försiktiga när man talar om Guds kallelse, det kan lätt missuppfattas och man tror lätt att Guds kallelse är lika med det sätt som jag känner att jag vill tjäna Gud på. Det behöver inte alls vara på det sättet. Guds kallelse är Gudomlig och han kan ha helt andra planer med oss än vad vi tänker oss. Är vi öppna för vad som helst, om Gud kallar? Är vi i samklang med Herren, och så beroende av Honom att varje steg i livet är lett ovanifrån? Endast då kan den viskande rösten höras så tydligt, så vi med våran "dåliga" mänskliga hörsel kan höra viskningarna från Mästaren själv.

Han skriver här ovan och jag instämmer i den tron, att vi oftast är så egocentriska i hela vår varlese att vi blir som döva för Guds verkliga röst, och vi är inte beredda att "dö från vårt eget" så pass att kanalen öppnas.

Den sista meningen han skriver här ovan: "Att komma inom hörhåll för Guds tilltal innebär att bli djupt förändrad", är så sant. När det händer, så kan man aldrig återvända och bli som förr. Har du blivit förvandlad, har du låtit honom bli nr 1 i allt som är du, eller finns fortfarande områden i ditt liv där Han inte skulle trivas?

Låt oss förvandlas genom förnyelsen av våra tankar, och se vilken trygghet det finns i överlåtelsens stora trygghet.

Gud välsigne oss alla<3