Hej alla goa vänner <3
Denna kvinna, Kathryn Kuhlman, är en/var en stark gudskvinna, som har mycket viktigt att lära oss. Tänk, det spelar ingen roll hur gammal en bok är, som denna, som är så sönderläst så sidorna fallit sönder för länge sen. Just dagens läsning här, instämmer jag med ända till slutet, sista stroferna, om hur vi klär oss t ex. Jag för min del är övertygad om att det är helt oviktigt i Guds ögon hur vi klär oss. Jag tycker som andra om att klä upp mig ibland, om jag går till kyrkan eller ska på kalas etc, men att Gud skulle skämmas för mig om jag går ut i slitna jeans och t-shirt, det tror jag inte ett endaste dugg på. Jag VET att Gud ser till mitt hjärta. Jag vet också att det kryllar av människor överallt som inte har råd eller tillgång till finare kläder, eller som helt enkelt inte växt upp i så lyckliga förhållanden som vår författare här har gjort. Jag vet också att det kryllar av kristna som skiner i skalet men är tomma inuti.
Jag hyser stor respekt till allt Kathryn Kuhlman gjort och till alla hennes fantastiska böcker, men gällande detta ville jag vara tydlig, eftersom jag lägger ut texten här. Så ni alla vet var jag står i denna fråga.
Och eftersom Gud ser till våra hjärtan lååångt före hur vi klär oss så känner jag mig säker på att när han ser dig o mig så säger han:
- Detta är mina älskade barn!
Välkomna nu att läsa vidare nedan. Gud välsigne dig<3
Praktisk kristendom i vardagslivet
Jag tror det är många människor som inte vet, hur de skall leva ut sitt kristenliv i praktiken. Men kom då ihåg en sak: Vi lever inte bara ett andligt liv.
Det andliga livet är underbart, men glöm inte bort, att efter att du blivit född på nytt, och även efter att du fått göra den underbara upplevelsen av att bli uppfylld med den helige Ande, är du fortfarande kvar i kroppen – och den är av kött! Du befinner dig fortfarande i en värld som är materiell. Dina arbetskamrater har inte blivit annorlunda. Din själsfiende har inte heller blivit omvänd. Du måste fortfarande arbeta för att kunna leva. Du måste fortfarande äta och sova. Du har samme man eller samme hustru, och du har samma barn. Även om du kanske önskade att det inte var så, är detta ändå den nakna sanningen.
Ibland tror jag, att vi blir så hänförda av de andliga upplevelser vi får göra, att vi väntar oss finna allt omkring oss förändrat, det må sen gälla grannar och arbetskamrater, familjemedlemmar och andra. När vi så får klart för oss, att de är som förut börjar vi bearbeta dem för att få dem omvända, men vi gör det på ett ovisligt sätt. Vi kan inte begripa, att de inte ser saker och ting på samma sätt som vi, och vi försöker påtvinga dem den upplevelse vi själva gjort.
O, vad oförståndigt det är att göra så! När du slår upp ögonen på morgonen och går en ny dag till mötes, bed då så här till Herren:
- Hjälp mig att leva andligt och visligt idag!
Tyvärr är det så, att de som är i största behov av visdom, de inser inte, att de lider någon brist i det avseendet.
Låt mig upprepa vad jag nyss sade: Vi lever inte bara andligen utan också lekamligen. Vi är fortfarande kvar i världen med dess besvärligheter, prövningar och sorger. Vi är i världen, men icke av världen. Vare sig vi vill höra det eller ej, upptas en mycket stor del av vårt liv och vårt intresse av sånt som angår kroppen.
Men nu ska jag beröra en sida, som inte så ofta kommer fram i förkunnelsen. Jag vet inte, om det beror på att vi inte riktigt förstår, hur betydelsefull den är.
Det var en mamma som satt och läste sin bibel. Hon läste och läste, för hon längtade efter ett djupare andligt liv och att bli döpt i den helige Ande. Hon räknade med att hon genom att forska i bibeln skulle få större ljus i dessa frågor. Hon använde så mycket tid till att söka andlig hjälp, att hennes uppgifter i hemmet blev eftersatta. Antingen blev hushållsgöromålen slarvigt utförda eller helt försummade, och efter en tid var det inte längre trevligt i hemmet, och hennes man tyckte inte längre att det var roligt att komma hem.
Har det gått så långt, att din man hellre håller sig borta än kommer hem, då bör du, som är en hustru, pröva dig och ditt liv som kristen, för det är på tiden att du gör det.
Nu talar jag till Guds barn, till sådana som säger sig ha andligt liv. En mans hem skall vara hans borg. Var man som har familj: hustru och barn, borde längta efter att få tillbringa kvällen hemma, känna sig glad över att få komma hem till de sina. Och hustrun å sin sida bör skapa en sådan atmosfär i hemmet, att hennes man skyndar sig hem och att barnen längtar efter att komma hem. Om dina barn hellre vill vara hos grannen än hemma, då har grannen synbarligen ett bättre liv än du, och då är något på tok hemma hos dig.
Jag tyckte bättre om mammas kakor än de kakor jag fick hos grannarna, och jag är inte säker på att det var för att mammas kakor var bättre. Jag minns vad pappa brukade säga, när mamma bad om ursäkt för att brödet blivit för hårt gräddat ibland:
- O, Emma lilla, jag vill hellre ha dina brända bullar än äta på något annat ställe i världen.
Jag minns så väl, sedan jag var liten, hur vi ibland hälsade på moster Bella. Hon skulle alltid vara så omständlig och göra det så storslaget, när hon fick främmande. Hon hade till och med flera rätter. Men moster Bella var sådan, det var hennes sätt. Hennes bord dignade av alla slags härliga rätter, och hon bar in nya undan för undan.
Men dagen efter att vi varit hos henne, kunde pappa säga till mamma:
- Vet du, Emma, jag sitter då hellre till bords här hemma hos dig, än jag äter hos moster Bella.
Det var inte därför att mamma var så särskilt duktig att laga mat. Mamma var verkligen inte någon slarv i sitt kök, men hon gjorde så att det blev trevligt hemma. Vi ville helst vara hemma, vi ville helst sitta till bords hemma, pappa ville hellre ha mammas hårdgräddade bröd och jag mammas kakor än några av grannens kakor eller något av moster Bellas mat.
Men nu åter till den där mamman, som satt och läste bibeln. Hon kunde sitta i timmar böjd över den kära boken.
Men så en dag, när hon satt så där och läste, hände sig att hennes lillflicka kom bort till henne med sin docka i famnen. Hon var bekymrad, för dockan hade gått sönder, och nu bad hon sin mamma, att hon skulle hjälpa henne och laga dockan. Men med en otålig handrörelse sköt mamman den lilla ifrån sig.
- Jag har viktigare saker att syssla med än att laga din docka. Gå din väg! Ser du inte, att mamma sitter och läser bibeln?
Den lilla blev naturligtvis ännu mer ledsen och gick sin väg med den trasiga dockan – och mamman fortsatte att läsa och söka helgelsens väg.
Men hon tycktes inte komma någon vart med det, och efter en stund lade hon ihop bibeln med en suck. Så gick hon för att se, vart lillflickan tagit vägen. Hon fann henne liggande på mattan i rummet med dockan i famnen, och hennes små kinder var ännu funktiga av tårar.
Då kände sig mamman dömd. Gud började tala till henne. Hon böjde sig ned, tog upp den lilla och kysste henne. Så snyftade hon fram en bön till Gud om förlåtelse, och sen sa hon:
- Seså, lilla vän, nu ska jag laga dockan åt dig!
I ett nu blev det klart för henne, att helgelse inte gick ihop med att man försummade sina plikter. Med tiden lärde hon sig, att hon kunde visa sin hängivenhet till Herren Jesus genom omsorg om de sina: mannen och barnen och genom att helhjärtat ägna sig åt sina uppgifter i hemmet.
Helgelse är att vara en god mor. Helgelse är att vara en god hustru. Helgelse innebär också att vara en god make. Du kan inte påstå, att du är verkligt andlig och vandrar i din Herres efterföljd, om du samtidigt försummar dina barn, försummar din son och din dotter, din man eller hustru.
Detta är med andra ord praktisk kristendom. Försumma inte de dina! Bliv i din vandel ett gott föredöme för din familj. Du är kanske den enda bibel som de dina läser just nu. Försummar du dem, kan de förlora allt förtroende för din andlighet och din kristendom. En vacker dag – efter många år kanske – pekar de anklagande på dig och säger:
- Mamma, du var så upptagen med att läsa dina andliga tidskrifter och böcker, att du inte hade tid att vara en andlig mor. Pappa, du hade inte tid att vara en andlig far.
Jag tror att Jesus, han som såg barnen leka, som såg fiskare och lantbrukare i arbete, ja, som tog sig tid att vara med på en bröllopsfest, han vill att du och jag skall intressera oss för det som har med vårt jordiska liv att göra – och som har med våra vänners liv att göra.
Han har givit oss förmåga att glädjas och att roa oss, och han längtar efter att se oss njuta av de gåvor livet ger. Hör du, min vän, det bör vara ett stänk av glädje med i allt vad vi gör.
När jag säger det, kommer jag att tänka på en ung flicka, som vid ett tillfälle kom till mig och sade:
. Fröken Kuhlman, måste ni absolut predika så mycket om fasta? Jag är så rysligt emot det. Står det verkligen i bibeln, att man skall fasta?
- Ja, svarade jag, det står i bibeln. Det är underbart att fasta, och det är något som bibeln uppmanar oss att praktisera. Man blir välsignad av Gud genom att fasta. Men säg mig, varför är du så rysligt emot att fasta?
Jag förstod av flickans min, att hon var fullständigt nere genom detta med fasta, det märktes på det sätt hon uttalade själva ordet ”fasta”.
- Varför avskyr du så hjärtligt att fasta? Frågade jag, och på det svarade hon, att hon skulle berätta precis, hur det låg till.
- Min mor går på edra möten i Pittsburgh, och varje fredag fastar hon. Nu har det blivit sådär hemma , att alla vi andra avskyr att sätta oss vid frukostbordet på fredagsmorgnarna. Jag hatar fredagarna, och pappa hatar fredagarna. Det gör förresten min bror och lillasyster också, för vi vet, att när vi sätter oss till bords, då kommer mamma in lång i ansiktet, serverar kaffe åt pappa och sätter sig fram bröd och ägg. I allt hon gör, låter hon skina igenom, att hon fastar, även om hon också gärna skulle vilja äta. Men hon har invigt sig på något vis att fasta om fredagarna, och då är det bara så. Hon serverar pappa en påtår, men hela tideen med en tyst predikan om att hon fastar. Fröken Kuhlman, skulle ni inte vilja vara snäll och sluta upp att tala om fasta, när vi predikar?
- Jag kan inte utelämna något som står i Guds ord, svarade jag. Men din mor behöver få klart för sig, att man skall vara glad, när man fastar. Om man fastar av tvång, och går omkring lång i ansiktet, har ens fasta blivit något av en ceremoni bara, då kan man lika gärna sätta sig till bords på fredagarna. Då kan din mor lika gärna äta två ägg istället för ett. För hon kan gärna äta frukost i vanlig ordning, om fastan för henne inte är något annat än ett tvång. Den verkliga glädjen är då borta, och hon gör fastan till en börda för sin familj. Att ni kommer att hata detta med fasta under hela ert liv, när den sker under de former ni antytt, det har jag förståelse för.
Men det skall inte vara så. Gud har gett oss en kropp som behöver få mat – och som kräver arbete. Arbetet ingår som en detalj i Guds stora plan med människan. Han väntar inte av oss, att vi ska vara lyckliga utan att få arbeta. Människan är skapad att arbeta, och hon mår bäst, när hon arbetar. Det är ingen skam att arbeta. Det hör till, att en frisk och sund människa arbetar.
Men på samma sätt som han skapat oss att arbeta, har han också skapat oss med en förmåga att koppla av. Han vill att vi skall äta vår mat och vara glada under vårt arbete – och han vill att vi skall ha roligt under fritiden.
Tänk vad naturen är fantastisk, och den har han skapat åt oss!
”Allting där ljus och skönhet
Är i sin fullhet spord,
Det har vår Fader skapat
- allting på denna jord.”
Och det har han gjort lika mycket till glädje för oss som till sin egen ära.
- Men, gode Gud, denna världen, som du har skapat åt oss, för att vi skulle leva här i frid och ro, den har vi befäst härläger. Här lever vi i fruktan för kommande krig. Vi fruktar ”nattens fasor och pilen som flyger om dagen. Vi fruktar pesten som går fram i mörkret och farsoten som ödelägger vid middagens ljus”. Det är vi som har förändrat alltsammans och inte Gud. Han skapade allt så vackert och skönt, för att vi skulle fröjdas däröver.
Jag tycker om den här strofen:
”Det har vår Fader skapat
- allting på denna jord.”
Och tänk på det, att detta skulle vara lika mycket till glädje för oss som till ära för honom själv!
”Myriader av under omkring oss vi ser.
Skulle vi väl kunna önska oss mer?”
Gud vill också, att vi skall hålla oss snygga och föra oss ordentligt. Det är klart, att han vill. Att kristna människor skall vara tilltalande människor. Ibland har jag sett Guds barn som varit så föga tilltalande, att jag är säker på att till och med Gud skämts för dem. Ja, jag menar verkligen vad jag säger.
Jag kommer ihåg, hur min mamma kunde sitta uppe till sent ibland för att sy snygga klänningar åt mig. Ofta kunde hon sitta och sy långt efter att både pappa och vi barn somnat. Varför? Därför att jag var hennes barn. Hon ville att jag skulle vara snygg, så att hon kunde vara stolt över mig.
Jag minns också, att jag gick med hatt, för att jag inte skulle få så många fräknar. Jag vara rädd för att mamma annars skulle skämmas för mig, när vi var ute och promenerade.
Jag tror att min himmelske Fader vill, att jag skall klä mig och uppföra mig på ett sådant sätt, att han inte behöver skämmas för mig. Det tror jag verkligen. Därför försöker jag klä mig och vara sådan, att han med stor tillfredställelse skall kunna säga:
- Det här är min dotter!