Hej alla härliga vänner därute i vintermörkret. Här sitter jag och väntar på våren och sommaren. Jag har legat till sängs för det mesta i några dagar nu. Min extrema trötthet har varit värre än vanligt.
De håller på att lägga om golvet hemma hos mig nu, så jag o Manda bor i huset den här veckan. Det blir spännande att få flytta hem igen till lägenheten på lördag. Hoppas o tror att det blir fint.
Jag har så svårt för kylan. Min kropp blir stel så fruktansvärt och fibromyalgivärken skriker i hela kroppen. Det tar verkligen all energi.
Trots det så är jag envis och kämpar för att klara av att åka iväg på mina aktiviteter, keramik o målning. Men i måndags missade jag keramiken eftersom jag var tvungen att vara med lilla Snövit hela dagen. Vi var ju inte hemma och hon var inte trygg utan mig. Lilla gumman, vad söt hon är <3.
När hon kom till oss så var så mager och verkade slö och lite apatisk. Köpet gjordes upp på en Statoilmack i Gävle, och det gick snabbt så vi upptäckte inte hur hon verkade må direkt. Vi hade bestämt att åka till dem och hämta henne, men under resans gång ändrades platsen två ggr och det slutade med Statoil i Sätra. Det kändes konstigt och skumt, och när han kom så anade vi varför. Han stank alkohol och lillkissen stank både gammal alkis och kattsandlåda. Men vi blev ögonblickligen kär i henne och köpte henne och åkte hem. Den första tiden var vi oroliga för hur det var med henne, men hon gick snabbt upp i vikt och mår nu utmärkt. Så glad att just vi fick henne i vår familj <3
Mitt älskade lilla barnbarn<3. Han har blivit så stor nu så han har precis inskolats färdigt på dagis. Hoppas allt kommer att gå bra där för honom. Han är mitt hjärta <3<3<3
Just idag får detta ljus symbolisera alla gamla och/eller sjuka människor som bor på de särskilda boenden som ska vara deras hem och trygghet. JAG VET att det förmodligen finns hem som är bra, men rötägg finns nog överallt. Jag är så uppåt väggarna förbannad rent ut sagt, på det boende som min mamma bor på. Nu har måttet blivit rågat. Det är helt omöjligt att ta upp och berätta om allt elände som händer där, och hur de kan anställa folk som borde sitta inburade. Har läst på nu, om Lex Sara, så imorgon ska jag ringa chefen för boendet och kräva att de anmäler sig själva. De är medvetna om de stora problem som råder, men ingen gör något. De få i personalen som är verkligt bra, de kommer i kläm och får arbeta mkt mer än de ska på grund av att de boende vägrar att släppa in vissa ur personalen, som beter sig dumt och kränkande. Jag skulle göra vad som helst för att kunna sätta in en dold kamera på mammas rum, för att få tydligare bevis på vad som händer, men om jag skulle göra det skulle det inte ens gälla som bevis, för att det är olagligt, vad som än händer på filmen. SJUKT! 
Jag vet att det är många som inte tycker om när människor som är sjuka skriver om hur de upplever sin vardag och hur det är att vara drabbad av en kronisk sjukdom. De tycker man ska koncentrera sig på det friska istället. Och ja, det ligger mycket sanning i det. Vi SKA vara noga att både våga, vilja se det som är positivt och försöka se och uppleva det som är fantastiskt i livet. Det är jätteviktigt. MEN jag som själv är derabbad av både ME (fibromyalgi) och CFS (kroniskt trötthetssyndrom), och säkert fler saker, har behov av att dels förklara hur det är, för att kunna bli förstådd, och också tömma ut de överflödiga känslor vi alltid bär på av smärta, sorg, uppgivenhet ibland, ångest, rädslor mm. Det är naturligt och ett måste.
De som inte är drabbade borde lyssna mera, söka kunskap mm för att kunna stötta och hjälpa, inte bara tycka att de sjuka ska vara tysta för att det blir så jobbigt för de frska att lyssna på. Hör själv hur det låter!
Eftersom vi alla, vara sig vi är sjuka eller friska är lika värdefulla i Guds ögon så borde vi vara lite mer rädda om varandra.
Min dröm och önskan är att någon gång bli frisk, alltså här på jorden. Kunna få kliva upp på morgonen, kanske åka till ett trevligt jobb och träffa goa trevliga människor, och ändå stå på benen på kvällen och orka upp dagen efter. Det är min bön för mig själv och för fllertalet av mina goaste vänner, som alla kämpar hårt för varenda dag.
Här är ett av mina foton somm jag deltar med i en fototävling. Hoppas på tur :).
Jag vet att det är många som undrar och kanske känner sig lite förvirrade när de läser sånt som jag skrivit och förstår att en del saker har ändrats i min vardag och i mitt liv. Tänkte berätta lite så ni vet.
I september, i höstas, så flyttade jag och Manda till en lägenhet och där trivs vi kanonbra. Just nu lägger de om golvet där och nu är vi "hemma" i huset den här veckan. Flyttar hem igen i helgen.
Ibland blir livet inte som man tänkt sig, milt sagt, och det blev det inte för oss heller. Men det viktigaste är att kunna fortsätta vara vänner anser jag. Fortsätta bry sig om varandra och respektera varandra som människor. Ibland räcker det ändå inte till för att kunna hålla ihop. Vi är ändå gifta fortfarande, och träffas när vi vill och orkar. Hur framtiden blir vet vi inte, den ligger i Guds händer.
♥
Oh, vad det kostar att dölja tårarna
att hindra dem från att komma
likt ett strömmande vattenfall
Vad ont det gör i själens sköra nerver
när kroppen skriker och sömnen aldrig kommer
när det inte får synas, när jag inte får vara just jag
då är det dyrköpta tårar som istället för att
läkande få tala sitt uttömmande språk
tvingas stängas in i bröstets tjockmurade väggar
för att det gör ont i dig med min smärta
därför måste jag dölja tårarna och kliva in i rollen
till livets teater där glädjen alltid flödar
och inga smärtor finns
Är det den rollen jag fick eller tog jag den själv
Måste läsa manuset en gång till
Vill byta roll till ”jag får vara jag”-rollen
Den passar mig bättre för där behöver jag inte längre
dölja tårarna
där blir jag accepterad för den jag är
Då tror jag inte det gör så ont längre
att leva