Den traumatiska krisen kommer oväntat. Något inträffar som har stor betydelse i våra liv. Hela tillvaron hotas för den drabbade, den fysiska existensen, sociala identiteten, tryggheten och livsmålen.
Vad som är en traumatisk kris för en person kan ingen annan avgöra. Vi fungerar på olika sätt beroende på hur känslomässigt starka vi är och vilka erfarenheter vi har med oss sen tidigare.
Det finns olika slags traumatiska kriser. Det vanligaste är att förlora någon man älskar. Man kan också bli övergiven av sin älskade, eller bli avskedad från jobbet, tvingas att flytta mot sin vilja, bli allvarligt sjuk, förlora sitt hem, eller körkort. En traumatisk kris är också att förlora en kroppsdel eller kroppsfunktion.
Att möta en människa som drabbats av dessa kriser är svårt. Det viktigaste är att våga närma sig den personen, bara vara medmänniska. Att bara finnas nära, mitt i traumat. Krama om, vara tyst och tålmodigt lyssna. Kroppskontakten är viktig. Den förmedlar trygghet och värme. Då delar du smärtan i det som hänt.
På större arbetsplatser eller skolor bör det finnas krisgrupper. Personer som blivit utbildade i att ta hand om och hjälpa den/de drabbade om kriser/katastrofer inträffar. En sådan grupp ska vara tillgänglig alla årets dagar och tider. En krisgrupp ska också se till att, förutom den drabbade, att arbetskamrater eller klasskamrater får stöd och krisbearbetning.
Om den traumatiska krisen inte bearbetas, om sorgen skjuts åt sidan, läggs den som en tyngd över hela tillvaron. Ett kroniskt ångesttillstånd kan växa fram. Men att känna ångest den första tiden efter en traumatisk händelse är normal. Vanlig är också känslan av att vara mycket pressad och spänd, ljudkänslig och överdrivet vaksam. Rädslan för att händelsen ska upprepas är stor. Stressnivån är mycket hög och sömnlöshet är vanlig. Koncentrationen och minnet är starkt påverkat. Tålamodet tryter, irritationen är lättväckt och vredesutbrott för småsaker förekommer ofta. Alla dessa symtom är en följd av rädslan och vanmakten som uppstod under den traumatiska händelsen. En annan förklaring är att det vid händelsen startade en stark stressreaktion i kroppen som utlöser dessa symtom.
Under de första veckorna efter en traumatisk händelse är det vanligt att pendla mellan stunder av hopp och förtvivlan. Det är normala reaktioner på onormala händelser. Detta tillstånd räknas som normalt i ca en månad. Då anses det vara en frisk utveckling och en normal bearbetning av det som hänt. Om symtomen kvarstår i över en månad med samma styrka talar man om tillståndet som, ett posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.
Nästan alla hamnar någon gång i en svår kris. En trygg person är bättre rustad än den som tidigare mött många besvikelser. Yttre faktorer som familj, vänner, och ekonomi spelar också in, liksom kultur och erfarenheter. Den utsatta behöver hjälp och stöd för att komma vidare genom sorgen.
För ett barn som drabbas blir hotet större eftersom barnet är mer beroende av sin omgivning. De kan bli oroliga för att nåt mer ska hända dem eller deras familj. De har inte heller de erfarenheter som krävs för att förstå sina egna reaktioner. De kan tro att deras känslor och tankar är onormala.
Barn i synnerhet, men också en del vuxna, som drabbas av traumatisk kris visar inte vad de känner. En del blir slutna och undviker kontakt med familj och vänner. Andra agerar som om ingenting har hänt. Många anhöriga vet inte hur de ska bete sig. De undrar vad de ska säga. Det är viktigt att våga prata om det som hänt. Fråga gärna om den drabbade behöver något, om du kan göra något för denne. Besök den personen. Den behöver få höra att andra också är ledsna, arga eller chockade. När du talar med den drabbade, försök då inte att förminska det som hänt, det skapar känslor av övergivenhet. Försök inte heller att tvinga den personen att prata. Låt det som hänt ta plats. Ge det tid.