Inte ens en krusning
Inget som rubbar lugnet
i ögonvikens lilla sjö
Inte en tår fälld
på flera dagar
Höststormen tog rädslans ok
iväg
lämnade kvar regnbågslövens hav
över markerna
Fallit har de till marken
efter ivrig höstvindsfärd
Kupade är de
fyllda med solspeglande vatten
genomsköljd är jag
- av nytt hopp
Ser ett finger skymma solen
förlorade tårar samlade på hög
som i formation pekandes mot himlen
Ser hur ljus trängas där bakom
i väntan på seger
förbereder leende sin födelse
I nyfikenhet öppnas den dunkla blickens gardin
och molnfingret skingras
Nu är ljuset
och öppnad är dörren
till liv
Oh, vad det kostar att dölja tårarna
att hindra dem från att komma
likt ett strömmande vattenfall
Vad ont det gör i själens sköra nerver
när kroppen skriker och sömnen aldrig kommer
när det inte får synas, när jag inte får vara just jag
då är det dyrköpta tårar som istället för att
läkande få tala sitt uttömmande språk
tvingas stängas in i bröstets tjockmurade väggar
för att det gör ont i dig med min smärta
därför måste jag dölja tårarna och kliva in i rollen
till livets teater där glädjen alltid flödar
och inga smärtor finns
Är det den rollen jag fick eller tog jag den själv
Måste läsa manuset en gång till
Vill byta roll till ”jag får vara jag”-rollen
Den passar mig bättre för där behöver jag inte längre
dölja tårarna
där blir jag accepterad för den jag är
Då tror jag inte det gör så ont längre
att leva
Om du haft vingar, skulle jag då ha fått skydd, och fått vila trygg, där hos dig
Om du haft makt över ljuset, skulle jag då ha fått del, och blivit hel inom mig
Om natten fanns i din hand, skulle jag då ha fått sova, skulle du kunna lova, en gång
Om allt fanns inom dig, skulle jag då inte saknat, varje morgon när jag vaknat, glädjens sång
Men du har ju inga vingar, men du skyddar mig ändå, jag vilar trygg, där hos dig
Och ingen makt du har över ljuset, men du ger det du har, för att jag ska bli hel inom mig
I din hand finns inte natten, men du gör vad du kan, och hoppas jag finner vilan nån gång
I dig finns inte allt, men inget jag saknar, på morgon när jag vaknar, mitt hjärtas kärlekssång
Ser upp på björkarnas lätt böjda toppar
de når himlen
Ser ner på det fukttörstande gräset
det kittlar mina fötter
Ser in i mig själv och häpnar
- Där finns själva livet
Genom bristningarna i själens hud
strålar den svala höstsolen
Vintertrötta känslor vaknar
värmer kroppen till liv
signalerar lust och längtan
till den slumrande själen
Genom blodets sjungande höstbäck
tänds åter drömmarna
där vintermörkret bodde
där tårarna tvättat rent
Där bor nu våren
mitt i hösten
- ljuset
som trängde sig in
genom bristningarna i själens hud
- Det var bara jag,
som rörde vid dig
eller försökte i alla fall
försökte nå tofsen av din mantel
för att bli hel
Glöm inte bort mig,
min trasighet
att jag behöver din kraft
för att kunna läkas
Jag provar igen
Sträcker mina orkeslösa armar
mot dig, mot korset
söker dig och din uppståndelsekraft
och vet att om jag bara får röra
vid dina sårmärkta händer
så blir jag hel