Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Utflyktsfoton från idag + min egen poesi







Inte ens en krusning 

Inget som rubbar lugnet

i ögonvikens lilla sjö

Inte en tår fälld

på flera dagar

Höststormen tog rädslans ok

iväg

lämnade kvar regnbågslövens hav

över markerna

Fallit har de till marken

efter ivrig höstvindsfärd

Kupade är de

fyllda med solspeglande vatten

genomsköljd är jag

- av nytt hopp









Ser ett finger skymma solen

förlorade tårar samlade på hög

som i formation pekandes mot himlen

Ser hur ljus trängas där bakom

i väntan på seger

förbereder leende sin födelse

I nyfikenhet öppnas den dunkla blickens gardin

och molnfingret skingras

Nu är ljuset

och öppnad är dörren

till liv













Oh, vad det kostar att dölja tårarna


att hindra dem från att komma


likt ett strömmande vattenfall


Vad ont det gör i själens sköra nerver


när kroppen skriker och sömnen aldrig kommer


när det inte får synas, när jag inte får vara just jag


då är det dyrköpta tårar som istället för att


läkande få tala sitt uttömmande språk


tvingas stängas in i bröstets tjockmurade väggar


för att det gör ont i dig med min smärta


därför måste jag dölja tårarna och kliva in i rollen


till livets teater där glädjen alltid flödar


och inga smärtor finns


Är det den rollen jag fick eller tog jag den själv


Måste läsa manuset en gång till


Vill byta roll till ”jag får vara jag”-rollen


Den passar mig bättre för där behöver jag inte längre


dölja tårarna


där blir jag accepterad för den jag är


Då tror jag inte det gör så ont längre


att leva

 








Om du haft vingar, skulle jag då ha fått skydd, och fått vila trygg, där hos dig

Om du haft makt över ljuset, skulle jag då ha fått del, och blivit hel inom mig

Om natten fanns i din hand, skulle jag då ha fått sova, skulle du kunna lova, en gång

Om allt fanns inom dig, skulle jag då inte saknat, varje morgon när jag vaknat, glädjens sång



Men du har ju inga vingar, men du skyddar mig ändå, jag vilar trygg, där hos dig

Och ingen makt du har över ljuset, men du ger det du har, för att jag ska bli hel inom mig

I din hand finns inte natten, men du gör vad du kan, och hoppas jag finner vilan nån gång

I dig finns inte allt, men inget jag saknar, på morgon när jag vaknar, mitt hjärtas kärlekssång











Ser upp på björkarnas lätt böjda toppar

de når himlen


Ser ner på det fukttörstande gräset

det kittlar mina fötter


Ser in i mig själv och häpnar

- Där finns själva livet









Genom bristningarna i själens hud


strålar den svala höstsolen


Vintertrötta känslor vaknar


värmer kroppen till liv


signalerar lust och längtan


till den slumrande själen


Genom blodets sjungande höstbäck


tänds åter drömmarna


där vintermörkret bodde


där tårarna tvättat rent


Där bor nu våren


mitt i hösten


- ljuset


som trängde sig in


genom bristningarna i själens hud












- Det var bara jag,


 som rörde vid dig


 eller försökte i alla fall

 
försökte nå tofsen av din mantel


 för att bli hel


 Glöm inte bort mig,

 
min trasighet


 att jag behöver din kraft


 för att kunna läkas


 Jag provar igen


 Sträcker mina orkeslösa armar

 
mot dig, mot korset


 söker dig och din uppståndelsekraft

 
och vet att om jag bara får röra

 
vid dina sårmärkta händer

 
så blir jag hel

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Torbjörn
skriven :

Tack Maria..vilka underbara dikter. Du har Ordet i dig. Kram från Torbjörn