Ökenblomman

Inte ens en krusning 

Inget som rubbar lugnet

i ögonvikens lilla sjö

Inte en tår fälld

på flera dagar

Höststormen tog rädslans ok

iväg

lämnade kvar regnbågslövens hav

över markerna

Fallit har de till marken

efter ivrig höstvindsfärd

Kupade är de

fyllda med solspeglande vatten

genomsköljd är jag

- av nytt hopp

Ser ett finger skymma solen

förlorade tårar samlade på hög

som i formation pekandes mot himlen

Ser hur ljus trängas där bakom

i väntan på seger

förbereder leende sin födelse

I nyfikenhet öppnas den dunkla blickens gardin

och molnfingret skingras

Nu är ljuset

och öppnad är dörren

till liv













Oh, vad det kostar att dölja tårarna

att hindra dem från att komma

likt ett strömmande vattenfall

Vad ont det gör i själens sköra nerver

när kroppen skriker och sömnen aldrig kommer

när det inte får synas, när jag inte får vara just jag

då är det dyrköpta tårar som istället för att

läkande få tala sitt uttömmande språk

tvingas stängas in i bröstets tjockmurade väggar

för att det gör ont i dig med min smärta

därför måste jag dölja tårarna och kliva in i rollen

till livets teater där glädjen alltid flödar

och inga smärtor finns

Är det den rollen jag fick eller tog jag den själv

Måste läsa manuset en gång till

Vill byta roll till ”jag får vara jag”-rollen

Den passar mig bättre för där behöver jag inte längre

dölja tårarna

där blir jag accepterad för den jag är

Då tror jag inte det gör så ont längre

att leva

 








Om du haft vingar, skulle jag då ha fått skydd, och fått vila trygg, där hos dig

Om du haft makt över ljuset, skulle jag då ha fått del, och blivit hel inom mig

Om natten fanns i din hand, skulle jag då ha fått sova, skulle du kunna lova, en gång

Om allt fanns inom dig, skulle jag då inte saknat, varje morgon när jag vaknat, glädjens sång



Men du har ju inga vingar, men du skyddar mig ändå, jag vilar trygg, där hos dig

Och ingen makt du har över ljuset, men du ger det du har, för att jag ska bli hel inom mig

I din hand finns inte natten, men du gör vad du kan, och hoppas jag finner vilan nån gång

I dig finns inte allt, men inget jag saknar, på morgon när jag vaknar, mitt hjärtas kärlekssång











Ser upp på björkarnas lätt böjda toppar

de når himlen


Ser ner på det fukttörstande gräset

det kittlar mina fötter


Ser in i mig själv och häpnar

- Där finns själva livet









Genom bristningarna i själens hud

strålar den svala höstsolen

Vintertrötta känslor vaknar

värmer kroppen till liv

signalerar lust och längtan

till den slumrande själen

Genom blodets sjungande höstbäck

tänds åter drömmarna

där vintermörkret bodde

där tårarna tvättat rent

Där bor nu våren

mitt i hösten

- ljuset

som trängde sig in

genom bristningarna i själens hud

- Det var bara jag,

 som rörde vid dig

 eller försökte i alla fall

 
försökte nå tofsen av din mantel

 för att bli hel

 Glöm inte bort mig,

 
min trasighet

 att jag behöver din kraft

 för att kunna läkas

 Jag provar igen

 Sträcker mina orkeslösa armar

 
mot dig, mot korset

 söker dig och din uppståndelsekraft

 
och vet att om jag bara får röra

 
vid dina sårmärkta händer

 
så blir jag hel