- Jag har hört att du skriver, va´kul! Vad skriver du för nåt?
En mardrömssituation när man inte tagit i en penna på evigheter. Blocket ligger orört och dammigt på skrivbordet. Vad svarar man?
Är det skrivtorka?
Inte kan jag skylla på tiden. Allt är ju fråga om prioritering och jag har haft förfärligt mycket att göra. Städa, diska, putsa fönster, ge katterna mat, byta kattsand, måla klart huset, vattna blommorna, klippa gräsmattan och laga mat.
Försöker att tänka på allt möjligt annat för att slippa skriva, inte just nu i alla fall, snart. Samvetet tär.
Inte nog med det! Jag och barnen kommer hem efter en veckas semester och min man har en överraskning klar.
En egen skrivarstuga!
Är det att vara bortskämd?
Äntligen har jag fått mitt eget ställe där jag kan få inspiration, lugn och ro, men vad ska jag med en skrivarstuga till efter den här torra sommaren?
Mitt i en kohage i den hälsingska landsbygden ligger den. En knuttimrad liten stuga med en inbjudande öppen spis.
Med lastad släpkärra ger vi oss av mot stugan, in i kohagen för att packa upp. En gammal avlutad soffa, skrivbord, stol och gungfåtölj. Allt i samma stil. Och fotogenlamporna förstås!
Några timmar senare är allt på plats, grillen på och doften av nykokt kaffe som pricken över i.
Jag borde nog skriva nåt nu egentligen. Det är ju en skrivarstuga. Vad ska jag skriva då? Jag kanske kan skriva efter maten, när jag fått i mig en kopp kaffe. Måste försöka nu när jag är här. Det är ju en skrivarstuga. En kopp kaffe kan jag väl unna mig i alla fall, före.
Mätta och belåtna av alla godsaker bestämmer vi oss för att övernatta.
Inget skrivande efter kaffet heller.
Så småningom somnar vi.
Kossorna i hagen somnar inte.
Klockan ett på natten vaknar vi. Ljudet som följer kan väcka en död. MÖÖÖÖÖÖÖÖÖHH… Ute i hagen? Nej, utanför vår dörr! Ett mystiskt skavande ljud vid husknuten. En kossas vilt kliande bakdel mot väggen!
Min nymålade stuga.
Min man och jag tänder ett ljus och öppnar dörren. Han utför något som liknar
regndans för att skrämma iväg kossorna. Han lyckas inte.
Där står vi med långa ansikten. Hur ska vi bli kvitt dessa kreatur och få återgå till sängen? En lång rad råmande kossor stirrar på oss som om vi vore utomjordingar. Iklädd endast kalsonger hoppar han till för att skrämma iväg dem och landar mitt i en komocka. Varm och nylagd. Äntligen börjar de röra sig.
Kalsongmannen ger sig ut på nötjakt i kohagen medan jag hejar på. Med en käpp som enda vapen skrämmer han iväg dem utom synhåll. Återvänder sen till det varma täcket, efter ett noggrant gnussande mellan tårna för att avlägsna den varma geggan.
Vi somnar sen skönt bägge två.
Och skrivtorkan?
Ja, just ja. Den. Den har kossorna skrämt bort!