Utgivningsår: 1998
Författare: Katarina Mazetti (Verksam som författare nu)
Handlingen utspelar sig i nutiden, i storstan och den svenska landsbygden. Huvudpersonerna är Desirée och Benny, båda i 35-36 års åldern.
Det är en omöjlig kärlekshistoria som tar sin början på en kyrkogård. Olikheterna dem emellan kanske både attraherar och avskräcker. Som magneter dras dessa motpoler till varann. Det är en helt galet underbar bok.
Titeln ”Grabben i graven bredvid” är kul men lite fel ändå, tycker jag. De ligger inte ”I” gravarna precis, men okej då.
Jag såg filmen förra året och tyckte mycket om den. Först nu bestämde jag mig för att läsa boken också. Den var inte bara bra. Den var fantastisk. Författaren har verkligen ett underbart språk och jag gillar att både Desirée och Benny får komma till tals lika mycket. Den översteg klart mina förväntningar.
Handlingen var tydlig och klar. Naken faktiskt. Till skillnad mot filmen slutade boken inte så bra. På filmen blev det ändå de till slut men i boken skildes de åt.
Jag är nog av den ”barnsliga” sorten som mår bäst när en film eller en bok slutar gott. Kanske är det så för att jag tycker att verkligheten ofta kan vara så grym att det kan vara skönt att fly den ibland.
Boken är annorlunda på flera sätt. Katarina Mazetti har dels ett helt eget språk med alla härliga personskildringar och dels är hon en kvinna som kan gestalta män.
Eftersom jag sett filmen tidigare hade jag redan ansikten till rollfigurerna. Men på det nakna sättet författaren skriver glömmer man mycket av bilderna man hade med sig från filmen. Man försvinner sen snabbt in i den superhärliga handlingen, nästan som om man vore där själv.
Jag tycker att författaren har skildrat huvudpersonerna mycket intressant. Desirée med sitt välbildade läshuvud och samtidigt ganska gråtrista, stela liv, som ändå vaknar för den häftiga förälskelsen. Benny, den inbundna lantbrukaren som trots sina höga skolbetyg väljer att isolera sig på den lilla bondgården helt ensam efter sina föräldrars död.. Den optimala passionen som även drabbar honom är härlig att följa. Det galna och samtidigt fantastiskt fina som händer i en människa som blir förälskad. Man känner verkligen de starka känslor som växer fram mellan dessa två.
Egentligen finns det nog ingen i boken som jag inte gillar. Jo, Violet då, Bennys kompis fru, som styr och ställer som om hon ägde honom. Det gillar jag inte.
Just när det gäller den heta passionen kan jag faktiskt känna igen mig själv. Jag är i högsta grad en känslomänniska och har flera gånger blivit klubbad av passionens brödkavel. Det är jättehärligt men tyvärr också mycket smärtsamt många gånger.
Det skönaste med boken är just det med den enorma kraft som banar väg för kärleken och att författaren fångar och gestaltar detta på ett utomordentligt sätt. Det är ju så här det är, även om det i boken ibland kan te sig något överdrivet.
I slutet blev jag så besviken. Varför lämnade de varann? Okej att hon kanske skulle få föda hans barn men jag förstår inte varför de gav upp. Jag tycker att det ändå fanns så mycket fint mellan dem att det skulle vara värt att kämpa för. Jag ville se att de hittade en väg för sin kärlek att få fortsätta växa.
Visst berörs jag av boken. Absolut. Upplever man äkta kärlek är det värt att kämpa för. Det hävdar jag av hela mitt hjärta. (Ska jag säga som gått igenom två skilsmässor)
Berättelsen känns mycket svensk och vardaglig. Det tror jag är ett av författarens syften, att man kan känna igen sig i mycket av det som händer. Gissar också att hon vill lyfta fram tron, hoppet och våndan i kärleken. Hur två människor som i sig är så olika ändå kan smälta samman så totalt när passionen drabbar dem.
Jag fick många fina tankar under läsningen. Det påminde mig om den inneboende styrka vi har och längtan efter att uppleva närheten till en annan individ. Där är vi i sanning lika, oavsett vilka bakgrunder vi har.
Jag känner mig färdig med boken och lägger den ifrån mig med ett litet vemodigt leende på mina läppar.