(Om ni minns så började boken med en begravning. Kattis sjönk då in i sina tankar, och livet spelades upp i hennes inre. Nu kommer hon tillbaka till nuet igen).
Den 9 juni 2005
”Det enda jag vet det är att nåden räcker …”
Solorösten tar henne tillbaka till nuet. Hon känner mammas hand krama sin. Hur länge har hon hållit den, tänker Kattis. Hela tiden. Mamma har ju hållit min hand hela tiden.
Hon lägger sin arm om Birgittas axlar, och viskar:
– Mamma, jag älskar dig.
Det är ett hav av tårar i hennes ögon, ett hav av glänsande kristalldroppar.
Kattis bror Per står där framme. Han berättar om pappa Åke. En sekund tappar han rösten och snyftar till. Min Per, tänker hon och en våg av värme sköljer genom hennes hjärta. Nu ska de gå fram till kistan. Birgitta tar sin dotters hand.
Ovanpå bårtäcket står ett foto av Åke. Han tittar ut från ett tågfönster. Vinkar adjö. Med ett leende på läpparna. Redo för sin resa.
Kattis rör vid kistan. Blinkar bort en ström av tårar. Min pappa, viskar hon och stryker handen över fotoglaset.
Den långa grå Volvon står uppbackad utanför kyrkentrén. Alla svartklädda har samlats runt om. ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden, gå vi till paradis med sång”. Sången sjungs i toner som avslöjar sorgens ansikten, de svartklädda. Kattis sjunger också, eller försöker i alla fall. Hon håller om sin mamma.
Fyra män lyfter in kistan i bilen, och det blå täcket dras av. Luckan stängs. Bilen åker sakta iväg. Hon ser efter den tills den åkt runt hörnet. Pappa är också bara runt hörnet, men inte i den gamla döda kroppen. Den har han ju lämnat. Men mig lämnade han inte. I mig kommer han alltid att finnas kvar. Aldrig kan någon ta ifrån mig de sista åren med pappa, den sista stunden vi var tillsammans, den sista smekningen på min kind, de sista orden:
– Katarina, jag älskar dig.
Saknaden griper tag. Men lättnaden lindrar, smörjer med läkande balsam.
Kattis tittar upp mot himlen. Den är blå. Solen skiner, och vårfåglarna sjunger glatt. Sommaren är på väg. Också till henne. Men inte visste jag att det skulle göra så ont att födas, tänker Kattis och vänder sig om.
Jag har börjat skriva på en uppföljare till denna bok. När den blir klar får vi se.
Tack alla läsare att ni följt med Kattis i denna del av hennes livsresa. Tack till er som uppmuntrat mig under vägens gång och till er som skrivit så starka, personliga kommentarer om hur ni själva blivit berörda av boken. Min förhoppning och mening med denna bok är att visa att det finns inga hopplösa fall. Det finns inget hat och ingen bitterhet som är så stark att det inte går att bli läkt ifrån. Inget minne eller händelse som är så svårt att det inte går att försonas med.
Det finns en röd tråd genom allt, när man väl orkar stanna upp, vända sig om och se tillbaka.
Som ni förstår själva så har jag inte klarat detta på egen hand. Jag har fått uppleva försoningens helande kraft från ovan. Vill att den här boken ska få bli en uppmuntran till dig som bär på svåra minnen och oförlåtna relationer bakåt i tiden. Det är inte för sent att försonas, att förlåta. Gör det nu, bestäm dig för det, och du kommer att uppleva att du får hjälp från Gud till att den viljehandlingen kommer med Guds hjälp att förvandla ditt liv.
Titeln på boken är ju "Det gör så ont att födas", och jag hoppas nu att när ni läst den förstår innebörden i titeln. Det handlar om att födas, alltså, utvecklas som människa, mogna, förändras, förvandlas, beröras, förlåta, försonas, släppa taget etc. Det är smärtsamma födslovåndor som senare mynnar ut i en förlossning. Men ingen kan säga annat än att: Det gör så ont att födas".
Maria