Ökenblomman

Leran i krukmakarens händer

Jer 18:1-6


1Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade 2”Stå upp och gå ned till krukmakarens hus; där
vill jag låta dig höra mina ord.” 3Då gick jag ned till krukmakarens hus och fann honom upptagen med arbete på
krukmakarskivan. 4Och när kärlet som krukmakare höll på att göra av leret misslyckades i hans hand, begynte han omigen, och gjorde därav ett annat kärl så, som han ville hava det gjort.

♥


Vänner, visst är det ett fantastiskt bibelord detta, Jeremia 18. Här finns flera hemligheter gömda, men ändå
väldigt tydliga. Det är detta som gör Guds ord så levande. Vi kan läsa ett och samma bibelställe 1000 ggr, vi kan
kunna hela Bibeln i princip utantill och ändå aldrig upptäcka det Gud vill säga oss. Kanske Gud tänder på sin
strålkastare först den 1001:a ggn vi läser ett gammalt "känt" bibelord?



Vi får aldrig bli så i våra tankar att vi tror vi KAN Bibeln. Jag har hört många påstå att de vet allt som står i Bibeln, eller att de kanske gått bibelskola och lärt sig allt som står där. Vänner, det finns inte en enda bibellärare eller pastor, predikant som vet mer än ett litet uns av Guds hemligheter.
Det är Gud själv som lyser upp dem för oss.


Många gånger har Gud tänt sin strålkastare för mig, och senast för några dagar sen.
Jag vill berätta för er här om det:










För några dagare sen gick jag ner i min skaparverkstad, trött och sliten. Kände dock en sån längtan efter att
skapa, så jag drog på mig min overall och började förbereda för mitt arbete vid drejskivan. Jag har inte drejat
på länge p g a min värk o inflammationer i bl a handlederna. Men denna dag bara måste jag dreja!


Jag skar av en bit lera (stengods), och började slå och kasta den på en spånskiva som låg på golvet. Det är ganska brutalt när man arbetar ut alla eventuella luftblåsor ur leran. Det får inte finnas något sånt kvar, för då kommer det jag skapat att spricka eller sprängas i ugnen.


När jag slagit den tillräckligt så formar jag den till en boll. Jag gör ren drejskivan ordentligt och torkar den nästan helt torr. Att denna procedur blir perfekt är viktigt. Nu slår jag fast leret mitt på skivan, och då menar jag verkligen "mitt på skivan".


Varför är det så viktigt? Jo, det är en förutsättning för att mitt arbete ska lyckas. På drejskivan finns ett antal spår som vill hjälpa mig att hitta mitten, och se hur centrerad den är på skivan. Det låter ganska enkelt. Men att verkligen till 100% få fast den exakt i mitten är en konst i sig. Det minsta lilla snett den kommer så havereras hela arbetet, och kärlet jag ska göra blir snett, vint och förstört. Jag kommer då aldrig att kunna använda det för det jag tänkt.



Men, om leret hamnar i centrum, så kan jag sen i lugn och ro arbeta med det, och skapa något fint därav, och
jag känner hur leret lyder mina händers minsta rörelse. Det är lycka att få sitta vid drejskivan och forma leret
precis som jag vill.



Men vänner, det finns en fara till, om jag inte slagit/fått fast leret tillräckligt hårt på drejskivans exakta mitt så kommer leret snabbt att lossna när jag börjar arbeta med mina skaparhänder. Att jobba med lera på en
drejskiva betyder mkt arbete med händerna, från början med hårda fasta handlag, och då är det A o O att den sitter fast ordentligt på drejskivan, annars lossnar den, o då måste jag börja om igen, helt.



Den här gången jag arbetade, så var det ju så länge sen jag satt där, så jag var tydligt ringrostig. Jag provade och misslyckades, jag provade igen, och misslyckades igen. Till sist var jag så trött att jag för dagen gav upp. Lite modlös tog jag mina blöta sladdriga lerklumpar och stoppade ner dem i en påse. Det bästa är ju att leran är inte bortkastad. Den får nu ligga i påsen och vila under en period, tills den torkar på sig igen och än en gång får en bra konsistens att arbeta med. Det kan ta längre eller kortare tid, beroende på hur stor lera det är och hur blöt den blivit.




VAD VILL JAG SÄGA MED ALLT DETTA?



Vi är bara människor. Alla har vi gått miste om härligheten, står det i Guds ord. Ingen enda av oss är förtjänta av Hans kärlek. Allt är bara nåd.


Vi är alla små lerklumpar i Guds väldiga, mästerliga skaparhänder. Jag vill påminna om de två hemligheter Gud låtit mig få veta på djupet. Dels så behöver vi alla få veta och känna att, de stunder i livet då vi misslyckas, då gör vi det I GUDS HÄNDER, alltså I. Så länge vi har sagt ja till Honom, tagit emot Jesus som vår frälsare i våra hjärtan, så länge så misslyckas vi Aldrig utanför Hans händer/kontroll. I det finns en ofantlig trygghet för oss att ta till oss. Om du läser Jeremia 18, de verserna som jag började inlägget med, så ser du där, att det står att kärlet misslyckades I hans hand. Det är stor skillnad från att falla ur hans händer och i ensamhet misslyckas utan hans skydd.


Jag vill också dela den hemlighet jag blev varse häromdagen vid drejskivan. När du och jag ligger där på Guds drejskiva, så är det så viktigt att Han får göra det han vill med oss, och för att få fast oss i centrum, så att han kan börja sitt verk med oss, så handlar det om att slå fast oss, och den processen kräver hårdhänthet, dels för att få oss att stanna i centrum och för att mjuka upp oss och göra oss följsamma i skaparprocessen. Det minsta vi kommer snett, så kan inte Gud fortsätta sitt arbete med oss. Då måste han ta oss åt sidan, låta oss vänta, tills leret är moget för att läggas på skivan igen.


Jag tänker på mitt liv, på hur allt har varit, allt jag varit med om, o de långa perioder av total tystnad mellan varven. Jag tänker på de tunga dagar och tider då den inre smärtan varit olidlig, tider då jag trott att Gud lämnat mig. Jag tror många av oss kan känna igen oss i detta mer eller mindre. Men du, min vän, de perioder då vi inte ser Gud, då vi känner ensamhetens vindar ekar i vår tomhet, då ligger vi nog i den där påsen, på hyllan, för att torka till lite, bli redo för hans nästa försök. Och du, han slänger aldrig bort ett påbörjat arbete. Han älskar sina lerkärl, och förvarar de i trygghet emellan skaparstunderna då vi får ligga på drejskivan och formas.


Jag vågar till och med påstå att när det gör som ondast, då gör Gud i oss de vackraste formerna.


Gud välsigne dig, älskade människa<3<3<3


Mia


♥

Kol 3:1-17

Den gam­la och den nya människan 3 1Om ni alltså har upp­stått med Kristus, sträva då ef­ter det som finns där up­pe där Kristus sit­ter på Guds högra si­da. 2Tänk på det som finns där up­pe, in­te på det som finns på jor­den. 3Ni har ju dött, och ni le­ver ett osyn­ligt liv till­sam­mans med Kristus hos Gud. 4Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlig­het till­sam­mans med ho­nom. 5Döda därför det jor­dis­ka hos er: otukt, oren­het, li­del­ser och on­da lus­tar och självisk­he­ten, det­ta av­gu­de­ri. 6Sådant fram­kal­lar Guds vre­de, 7och det fyll­de även er till­va­ro när ni lev­de mitt up­pe i det. 8Men nu måste också ni lägga bort allt det­ta: vre­de, häftig­het, onds­ka, oförskämd­het och al­la skänd­lig­he­ter som kom­mer ur er mun. 9Ljug in­te för varand­ra, ni har ju klätt av er den gam­la människan och hen­nes va­nor 10och klätt er i den nya, som förny­as till verk­lig kun­skap och blir en bild av sin ska­pa­re. 11Då är ing­en grek el­ler ju­de, om­sku­ren el­ler oom­sku­ren, bar­bar, skyt, slav el­ler fri. Nej, Kristus blir allt och i al­la. 12Som Guds ut­val­da, he­li­ga och äls­ka­de skall ni alltså klä er i in­ner­lig medkäns­la, vänlig­het, ödmjuk­het, mild­het och tåla­mod. 13Ha fördrag med varand­ra och var över­se­en­de om ni har något att före­brå någon. Lik­som Her­ren har förlåtit er skall också ni förlåta. 14Men över allt det­ta skall ni ha kärle­ken, det band som ger full­kom­lig­het. 15Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kal­la­des till som lem­mar i en och sam­ma kropp. Vi­sa er tack­sam­het. 16Låt Kristi ord bo hos er i he­la sin ri­ke­dom och med all sin vis­het. Lär och vägled varand­ra, med psal­mer, hym­ner och and­lig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. 17Låt allt vad ni gör i ord el­ler hand­ling ske i her­ren Je­su namn och tac­ka Gud fa­dern ge­nom ho­nom.