Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Scen 31, slutet på "Det gör så ont att födas"











(Om ni minns så började boken med en begravning. Kattis sjönk då in i sina tankar, och livet spelades upp i hennes inre. Nu kommer hon tillbaka till nuet igen).





Den 9 juni 2005

 

 
”Det enda jag vet det är att nåden räcker …”

   Solorösten tar henne tillbaka till nuet. Hon känner mammas hand krama sin. Hur länge har hon hållit den, tänker Kattis. Hela tiden. Mamma har ju hållit min hand hela tiden.

   Hon lägger sin arm om Birgittas axlar, och viskar:

   – Mamma, jag älskar dig.

   Det är ett hav av tårar i hennes ögon, ett hav av glänsande kristalldroppar.

   Kattis bror Per står där framme. Han berättar om pappa Åke. En sekund tappar han rösten och snyftar till. Min Per, tänker hon och en våg av värme sköljer genom hennes hjärta. Nu ska de gå fram till kistan. Birgitta tar sin dotters hand.

   Ovanpå bårtäcket står ett foto av Åke. Han tittar ut från ett tågfönster. Vinkar adjö. Med ett leende på läpparna. Redo för sin resa.

   Kattis rör vid kistan. Blinkar bort en ström av tårar. Min pappa, viskar hon och stryker handen över fotoglaset.

   Den långa grå Volvon står uppbackad utanför kyrkentrén. Alla svartklädda har samlats runt om. ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden, gå vi till paradis med sång”. Sången sjungs i toner som avslöjar sorgens ansikten, de svartklädda. Kattis sjunger också, eller försöker i alla fall. Hon håller om sin mamma.

   Fyra män lyfter in kistan i bilen, och det blå täcket dras av. Luckan stängs. Bilen åker sakta iväg. Hon ser efter den tills den åkt runt hörnet. Pappa är också bara runt hörnet, men inte i den gamla döda kroppen. Den har han ju lämnat. Men mig lämnade han inte. I mig kommer han alltid att finnas kvar. Aldrig kan någon ta ifrån mig de sista åren med pappa, den sista stunden vi var tillsammans, den sista smekningen på min kind, de sista orden:

   – Katarina, jag älskar dig.

   Saknaden griper tag. Men lättnaden lindrar, smörjer med läkande balsam.

   Kattis tittar upp mot himlen. Den är blå. Solen skiner, och vårfåglarna sjunger glatt. Sommaren är på väg. Också till henne. Men inte visste jag att det skulle göra så ont att födas, tänker Kattis och vänder sig om.







  

Jag har börjat skriva på en uppföljare till denna bok. När den blir klar får vi se. 

Tack alla läsare att ni följt med Kattis i denna del av hennes livsresa. Tack till er som uppmuntrat mig under vägens gång och till er som skrivit så starka, personliga kommentarer om hur ni själva blivit berörda av boken. Min förhoppning och mening med denna bok är att visa att det finns inga hopplösa fall. Det finns inget hat och ingen bitterhet som är så stark att det inte går att bli läkt ifrån. Inget minne eller händelse som är så svårt att det inte går att försonas med.

Det finns en röd tråd genom allt, när man väl orkar stanna upp, vända sig om och se tillbaka.

Som ni förstår själva så har jag inte klarat detta på egen hand. Jag har fått uppleva försoningens helande kraft från ovan. Vill att den här boken ska få bli en uppmuntran till dig som bär på svåra minnen och oförlåtna relationer bakåt i tiden. Det är inte för sent att försonas, att förlåta. Gör det nu, bestäm dig för det, och du kommer att uppleva att du får hjälp från Gud till att den viljehandlingen kommer med Guds hjälp att förvandla ditt liv. 

Titeln på boken är ju "Det gör så ont att födas", och jag hoppas nu att när ni läst den förstår innebörden i titeln. Det handlar om att födas, alltså, utvecklas som människa, mogna, förändras, förvandlas, beröras, förlåta, försonas, släppa taget etc. Det är smärtsamma födslovåndor som senare mynnar ut i en förlossning. Men ingen kan säga annat än att: Det gör så ont att födas".



Maria

 

 

 

 

keramik, akryl


Klar idag 22 mars



Klar idag 22 mars



Klart idag 22 mars



Färdig för 2 v sen




Akrylmålning, färdig för ca 3 v sen

Scen 30



Den 27 maj, 2005

 

 

 Telefonen ringer. Kattis skyndar sig iväg med diskvåta händer. Hon svarar.

   – Ja, Kattis.

   – Hej, jag ringer från Helenagården. Är det Åke Olssons dotter jag pratar med?

   – Öhh … ja, hej. Är det nåt problem? Har det hänt nånting?

   Kyliga ilningar sprider sig i kroppen. Hon sätter sig ner.

   – Ja. Vi har försökt att nå Birgitta, men hon svarar inte i telefonen. Katarina, Åke är på väg att somna in nu.

   – Va? På väg att somna, vad menar du?

   – Ja, redan i går kväll började han att bli marmorerad på kroppen och …

   – Marmorerad?

   – Ja, det blir så när blodcirkulationen stannar av.

   – Men, det går över, eller?

   Tårarna bränner bakom ögonlocken. Som om de förstår mer än hon vad som händer. Orkar hon veta, vill hon veta?

   – Katarina, din pappa är på väg att dö. Hur snart kan du ta dig hit?

   Hon åker iväg på en gång. När hon svängt upp på E4:an ringer hon Emma, som bor i närheten av Birgitta och Åke. Lugn och sansad som alltid, lovar hon att åka till mormor direkt, förbereda henne om läget.

   Kattis har aldrig kört de åtta milen så snabbt förut. Benen darrar och osynliga myror kryper i kroppen. Nerv-trådarna ringlar som onda maskar under huden.

  

Hon parkerar bilen och skyndar sig till dörren, kliver in i hallen och ropar.

    – Hallå! Jag är här nu.

   Nu måste hon skärpa sig. Måste vara stark för mammas skull. Min mamma, tänker Kattis.

   Det är så tyst därhemma. Ingen som svarar när hon ropar. Det enda som hörs är myrornas paniska framfart i hennes kropp. I vardagsrummet sitter Birgitta och Emma. Varför gråter mamma? Tankarna snurrar. Mamma reser sig upp och möter blicken på sin dotter.

   – Han är borta. Katarina, pappa är borta.

   Tusen tankar springer i kapp i hennes huvud. Han kan väl inte vara borta. Borta? Vadå borta? Han har ju alltid funnits.

   – Mamma, lilla mamma. Vadå? Har han blivit så förvirrad så han är borta helt, eller hur menar du?

   Kattis förstår ingenting. Det får inte plats med något mer i hennes huvud. Som om det står en vakt utanför hjärnan som skickar tillbaka all ny information. Hon försöker, men får inte tag i en enda tråd i tankeröran. Birgitta brister ut:

   – Han är död! Pappa är död!

   Gråten skär, delar sönder. Tvingar fram verkligheten.

   – Pappa! Neeej …

   Där står de alla tre, håller om varann. Gråter. De finns ju fortfarande … men pappa då, var finns han? Finns han inte mer? Tankarna krigar.

   Det är tyst i bilen när mor och dotter åker mot den delen av stan där det ligger en död människa, mot huset som döden gjort inbrott i, mot Helenahemmet där en patient precis har avlidit, mot rummet där någon ligger som inte längre andas, mot sängen där ett skal ligger, tomt, utan själ, där en pyjamas omsluter en svalnande hud.

   Hurtiga sköterskor går om varandra i korridoren. De har vita rockar på sig, precis som om allt fortfarande är som vanligt.

   Där inne är det. Där ligger pappa, tänker Kattis och tittar mot den första dörren på vänster sida. Den är stängd. Precis som livet. Aldrig har några steg känts så tunga som stegen fram till dörren. Hon öppnar den motvilligt.

   En våg av illamående sköljer genom kroppen. Där ligger han, på sängen. Han har sin pyjamas på sig, den rutiga, mjuka flanellpyjamasen. Min pappa, tänker hon. Ett hav av tårar tränger sig ut. Han ligger ju precis stilla. Andas inte. Bröstkorgen rör sig ju inte, som om han vore död. Han är ju död. Pappa är död! Pappa är död! Min pappa är död …

   – Papppppaaaaaa ….aaa…aa….a..

   Personalen har tänt ett ljus på sängbordet och lagt en liten bok om sorg bredvid. Det är så stilla. Alldeles för stilla. Det stämmer inte. Det är nåt som inte stämmer, tänker hon. När man vistas i samma rum som en person man känner väl, så anar man ju dens närvaro i atmos-fären. Jag ser ju pappa, han ligger ju där. Men han, HAN, själva pappa finns inte här i rummet. Det är bara ett skal, ett tomt gammalt slitet fodral. Men PAPPA är inte här.

   Hon går vacklande fram, tränger sig igenom alla tårar och sätter sig försiktigt på sängkanten. Det vibrerar under huden. Men inte under Åkes hud. Där har allt stillnat. Pappas bekymmersrynkor är borta, tänker hon och suckar. Men då är han ju inte orolig mer. Nu behöver han ju inte vara bekymrad över mig längre. Nu är han hemma. Hos Jesus.

   Kattis håller i pappas hand, länge. Den är sval, och tom. Han finns inte ens kvar i sin hand längre, tänker hon, och släpper greppet. Lägger försiktigt sin hand över pappas kind, smeker den, känner skäggstubbet kittla lätt. För sista gången. Hon böjer sig fram, låter sina läppar röra vid pannan. Den är kall. Men det luktar pappa. Hon blundar och stoppar in doften allra längst in i sitt hjärta, och stänger om minnet.

   – Min pappa, jag älskar dig, viskar hon i hans öra.     

    Hoppas att han kan höra, lite i alla fall.

   Det tar emot. Hon vill inte lämna rummet. Vet att hon aldrig mer får se honom, aldrig mer får röra vid honom, aldrig mer får höra hans röst. Den röst som först efter åttiofem år kunde uttala orden till sin dotter, orden som blev början till ett nytt liv. För Kattis. Hon blundar och minns:

   – Min lilla Katarina. Du är ju min flicka. Jag älskar dig.

  

 

 

 
Pappa …

 

När du gick över till ljuset, tänkte du på mig då?

 

Eller hänfördes du av bruset, av en himmelsk vattenfallsridå?

 

Jag kan blunda och önska mig, att jag fått känna din varma blick som liten

 

Kunnat säga redan då att jag älskar dig, men jag gjorde dig alltid besviken

 

Jag vill ändå minnas de sista åren, då en värme vaknade

 

Till ärr blir nu de djupa såren, efter år då jag kärlek saknade

 

Pappa, vila nu i alla dar, även om det dröjde så fann du mig

 

Jag lämnar nu alla frågor utan svar, och ropar från mitt hjärta, Jag älskar Dig

 

 

Din dotter