|
Ja, det är vår tid det, den moderna tiden. Visst, om man tittar lite snabbt, objektivt på nutiden, så kanske man tycker att vi har det så bra, med tanke på all utveckling mm. Utveckling ja, vadå utveckling? Vad har vi utvecklat? Jo, tekniken, och förmågan att minska vårt eget förnuft. Vad har vi utvecklat mer? Jo, vårt pengabegär och ärelystnad. Fina titlar och en fet plånbok … mmm …. Smaskigt.
Och barnen vi kanske möjligen skaffar, de får komma när man jobbat upp sig på topp, har maximalt med studieskulder och ett ansträngande arbete som kräver 100% närvaro. I bästa fall hämtas många barn på dagis vid fem-tiden på eftermiddagen, av utmattade föräldrar som gör allt de kan för att hålla skenet uppe inför sina barn. Sen ska det handlas, lagas middag, städas, plockas. Och då är det ju tur att vi har så många tevekanaler med barnprogram så man kan sätta dem där, under tiden man grejar. Lagom till att kvällsstöket är över är det dags att natta de små, kanske t o m utan godnattsaga, för det orkar inte föräldrarna ens tänka på.
Utmattad och förbi av trötthet sitter man vid teven och zappar mellan kanalerna, bläddrar bland destruktiva nyhetsprogram tills de hittar nån läskig thriller. Så var dagen slut. I värsta fall upprepas detta fem dagar i veckan.
På helgen då, lördag och söndag. Jo, då har man planerat att göra nåt kul med barnen. I bästa fall blir det av, i andra fall får (för de större barnen) datorn och internet vara ”barnvakter”, och för de yngre finns så många våldsbenägna tecknade program att välja på, så det är ingen fara att de behöver vara sysslolösa. Kanske pågår detta hela helgen, för då måste föräldrarna mentalt gå igenom och landa efter en tuff arbetsvecka, och naturligtvis också ladda upp inför en ny, planera möten, konferenser mm. Ja, det är klart att middagarna i alla fall äts tillsammans i familjen, ja, ibland i alla fall. Och det är trevligt för det mesta, om man hittar på nåt att prata om förstås. Och det är inte så självklart. Man håller ju på att tappa varann, tappa greppet om livet, om familjen, om barnen etc.
Sen hör man många undra över vad som händer i världen, här hemma i vår världsdel. Man undrar om det ökade våldet, skolmassakrar osv. Ja, men vad konstigt, tänker jag, inte vad konstigt att sånt sker, utan vad konstigt att vi vuxna, och de som bestämmer, inte fattar varför människor mår så dåligt, varför ungdomar tappar besinningen och tar till extrema handlingar för att döva sin ångest, och slutar med att göra slut på sig själv. Och att självmorden ökat så drastiskt bland framför allt yngre undrar man över. Man frågar sig varför. Finns det någon mer än jag som inte tycker att allt detta är så konstigt med tanke på vilket håll utvecklingen är på väg och vad den gör med oss små människor. Vi har blivit som robotar, som programmeras om för att passa in i en helt ny tillvaro där man måste vara stark och frisk för att över leva, och för att över huvud taget ha något värde.
Nä, nu har du allt fel, kanske du tänker som läser detta. Okej, självklart finns inga regler utan undantag, men jag skulle vilja utmana de som fortfarande är ”människor”, som ännu inte blivit tanklösa maskiner, att, stå upp, våga säga ifrån, aktivt göra något för utsatta barn och ungdomar i en allt hårdare skolvärld, för utbrända föräldrar, för arbetslösa, för din trötte granne, och inte minst för din egen familj. Våga gå emot strömmen, våga öppna dina ögon och se vart vi är på väg –agera och var stolt över att du är en människa – ingen robot.
|
