Seger genom tro
Vi har i de föregående kapitlen talat om hur ett liv i seger kan bli vårt. Och det minns du, att ett liv i seger kommer man inte fram till på en gång och inte en gång för alla. Det är istället något man får tillförsäkra sig från stund till stund genom att intaga en fast trosställning från stund till stund.
Den troende har seger, så länge han helt och fullt förlitar sig på Kristus - och bara så länge.
I samma stund som den enkla tron är borta, har också segern över synden gått förlorad. Ju förr du och jag inser detta, desto större utsikter har vi att förbli i segerställning.
Om du är Guds barn, om du är född på nytt, om du är en sann kristen, önskar du mer än någonting annat att få äga denna underbara seger: seger över modlöshet, seger över synden, seger över frestelser. Det finns inte något mer spännande än att leva ett sant kristenliv från stund till stund med frid i hjärta och sinne.
Nu vill jag inte med detta påstå, att det aldrig kommer att uppstå problem eller svårigheter för en kristen.
Jag menar inte att du aldrig behöver riskera att få gå genom djupa vatten. Jag är fullt medveten om att vi är allesammans bara människor och att vi kommer att ha våra problem, så länge vi är här på jorden. Ja, vi kommer säkerligen att möta svårigheter av olika slag - och måhända inte bara svårigheter utan, som Guds ord säger, prövningar. Så är det för mig och likadant är det för dig. Jag frågar inte efter hur pass djupt andlig du är, men det vill jag säga, att så länge du och jag är här i världen, kommer vi att ha våra problem.
Det är orsaken till att jag alltid brukar säga, att det spelar ingen roll, vilka problem du har. Det gör detsamma, vad som är orsaken till din modlöshet, så länge Gud fortfarande är på sin tron och så länge han hör och svarar på bön.
Men observera, att jag stannar inte där, och inte heller du bör stanna vid att konstatera detta, för ansvaret vilar inte enbart på Gud. Det gäller för oss att gå vidare. Det är nämligen livsviktigt för oss, att det blir en fortsättning.
" ... och så länge din tro på honom fortsätter att vara orubblig ..."
Tänk på det, för det är många som lägger hela ansvaret på Gud och bara räknar med hans storhet. Det är sant att hans storhet är gränslös, det håller jag oförbehållsamt med om, men " ... så länge din tro på honom förblir orubblig", skall du om och om igen få uppleva, att han fortfarande är den Allsmäktige. Hans löften håller att lita på. Han har fortfarande all makt i himmelen och på jorden. Han har fortfarande nyckeln till alla dina problem i sin hand.
Men saken har två sidor. Han har sin del, och du har din. Din förtröstan på honom och din tro på hans löften, din tillförsikt att han står vid vad han lovat, detta att du tar steg för steg i tro, det är din del av saken.
Och så länge du tro på hans löften, kan du säga: "Allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud."
Och så kan du säga: "Jag har seger genom Jesus Kristus."
Då kommer du alltid att ha frid i din själ och seger över frestelser och synd. Så är det.
Låt oss nu gå in på en praktisk sida i det här sammanhanget, som det inte talas om så ofta: Tro inte att du inte kan ta fel!
Nu säger du kanske: - Vad i all världen menar du med det?
Jag kan föreställa mig, att många ler och tänker: - Vilket löjligt råd! Jag inbillar mig i alla fall inte, att jag är ofelbar.
Vänta litet. Det ligger en fara dold här både för dig och mig. Visst är det underbart att ha en ständig förbindelse med Gud, att äga visshet om hans makt och närvaro. Men vi skall akta oss för att tro, att vi alltid vet Guds vilja i varje enskild sak och att vi alltid har rätt.
Har du aldrig träffat människor, som är så andliga, att de är tvärsäkra på att de har rätt? De är så säkra på att Kristus tagit sin boning i dem, att han bokstavligen är i dem, och de är säkra på sin kunskap om denna värld och så säkra i sitt förhållande till Herren, så säkra på att det inte finns något fel på deras avgörelse för Herren, att det ligger en fara i själva säkerheten.
Jag kommer att tänka på en ödmjuk kristen, som en gång berättade för mig, att han en tid bodde tillsammans med fyra gudsmän. De var allesammans mer andligt erfarna än han. En av dem var verkligen gudalärd, som han uttryckte det, och brukade varje dag tillbringa mycken tid i bön.
Jag blir alltid lite rädd, när folk talar om hur mycket de ber till Gud varje dag. Det säger jag inte för att kritisera, men tänk själv efter!
En annan gång hör du kanske någon säga: - Ja, jag tillbringar varje dag fyra timmar i enrum på knä i bön till Gud.
När du så hört dem tala om detta femtio gånger, får du ett intryck av att de skryter med det. Förstår du, vad jag menar?
Det är klart, att det är bra att använda mycken tid i bön, men jag skulle sätta mer värde på att du använde en timme, kanske två, tre eller fyra timmar ensam med Gud i bön och behöll det för dig själv.
Du behöver inte tala om det för hela världen, för resultatet av ditt böneliv kommer att visa sig. Folk i din omgivning: din familj, alla du kommer i kontakt med, kommer att märka resultatet av att du använder mycken tid i bön, och du behöver inte försöka imponera på någon med din andlighet.
Men nu åter till mannen som bad så mycket. Han utgick från att han alltid besjälades av Kristi sinne i alla stycken, och alla förslag som gick emot hans uppfattning måste vara absolut fel enligt hans uppfattning. Det var självklart att han som bad så mycket alltid hade rätt. Han utgick från att han var litet mer andlig än de andra.
Ibland hade han naturligtvis rätt, den saken är klar, men andra gånger hade han fel. Det gör detsamma hur andliga vi är, vi kan ta fel ibland. När allt kommer till allt, är vi ju bara människor. Det finns ingen som har rätt jämt.
En morgon sade han mycket lugnt: - Hörni, ifråga om den saken skall ni göra som jag säger, för jag har varit länge i stillhet inför Herren, och jag vet att jag har rätt.
Då svarade en av de andra i gruppen: - Men käre Jim, vi andra tror oss också om att vara ledda av Gud.
Missförstå mig inte, men alla kan vi ta fel, ty vi är människor. Det finns bara en som är ofelbar, och det är Jesus.
Den mannen hävdade alltså, att han var absolut ledd av Gud i alla sina ställningstaganden. Men även den bäste av oss kan nu och då vara smått döv andligen. Det är inte så säkert, att vi alltid uppfattar vad Gud vill säga till oss.
Det är precis som när en person med dålig hörsel inte alltid uppfattar vad som sägs i telefon. Kanske det finns någon i din familj, som är litet lomhörd. Om han svarar i telefonen när den ringer, kan han kanske höra fel.
Precis likadant kan en människa ha det i andligt hänseende. Man kan ta fel.
Men det betyder å andra sidan inte, att flertalet alltid har rätt. Kommer du ihåg vad som berättas i Guds ord om de tio spejarna som sade: - Vi kan inte draga upp mot detta folk, för de är starkare än vi. Om majoriteten alltid har rätt, då hade ju dessa haft rätt. De var tio till antalet, och mot dem stod två som sade så: - Låt oss draga upp och intaga landet. Vi ska nog kunna göra det.
Läs själv. Det berättas därom i Gamla testamentet, närmare bestämt i 4 Mos 13:30.
Hur gick det? Ja, folket ställde sig på majoritetens sida, och därav följde år av besvärligheter och uppror, för det var de två som haft rätt. De hade Guds sinne.
Jag upprepar det ännu en gång både för dig och mig själv, att ingen ska tro, att du och jag inte kan ta fel. Och därvidlag spelar det ingen roll, hur andliga vi än är.
Det här är något som det inte så ofta talas om. Du vet, vi tycker bättre om att höra om hur härligt det är på förklaringsberget. Men kom då ihåg, att efter den underbara upplevelse Petrus, jakob och Johannes fick göra där, då de såg Jesus förklaras inför deras ögon - och även fick se Mose och Elia - omedelbart därefter måste de gå ned från berget, ned till den grå vardagen och dess mångahanda. Och det är precis det vi talar om nu: Det praktiska livet, vardagslivet.
Vi kan inte bortse från de förhållanden, som råder här i världen, för vi är fortfarande kvar i världen. Men vi ska därför inte vara av världen.
Det var precis vad Jesus sade, när han i sin underbara översteprästerliga förbön bad för sina lärjungar och för dem som genom deras ord skulle komma till tro på honom:
"Helige fader, jag beder icke, att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda."
Ni skall inte vara en del av världen, men det betyder inte, att vi ej är i världen, för det är vi ju varenda en. Vi kan inte blunda för det.
En pappa kom till mig vid ett tillfälle och frågade, om jag trodde att det var synd av honom att spela kula med sin lille son, som var fyra år gammal.
Vilken fråga! Skulle det vara synd att spela kula med en liten grabb på fyra år? Jag undrar, vad du skulle ha svarat. Till mig kommer folk med de mest befängda frågor dag efter dag.
Jag visste den stunden, att det skulle glädja Satan, om han kunde inbilla alla kristna, att allt vad nöje heter är synd. Det finns förresten en del som tror det.
Vet du, vad jag svarade den där pappan. Så här sa jag: - Käre broder i Herren, spela du kula med din lille pojk, men fuska inte, för då blir det synd för dig.
Det skall du veta, att hur oskyldig en sak kan vara i sig själv, kan du göra den till synd. Vi lever inte bara andligen utan också lekamligen, och vare sig vi tycker om det eller ej, så rör sig en mycket stor del av vårt liv och vårt intresse omkring sådant som angår kroppen.
Människor som lever ett liv i seger är de lyckligaste och mest mänskliga av alla. De överflödar av glädje i Gud.
Alla kristna borde vara de lyckligaste människorna i världen. Jag tycker det är fullständigt meningslöst, om du som är en kristen går omkring lång i ansiktet och tung i sinnet, så att hela ditt väsen utstrålar missmod. Är du en sådan, då är jag glad över att inte behöva bo tillsammans med dig. Jag orkar inte vara tillsammans med folk som inte kan skratta och inte har någon glädje i sin kristendom.
Du måste förstå det, att det är någonting fantastiskt att få vara en kristen. Då kan man le mitt under besvärliga förhållanden.
Guds ord säger, att "fröjd i Herren är vår starkhet". Vi skall "glädja oss i Herren alltid", och det betyder, att vi skall börja göra det här på jorden.
Jag har undrat ibland, hur dessa som går omkring långa i ansiktet skall trivas i himlen. För det skall vara skratt och evig glädje i himlen.
Vi skall väl inte vänta med att bli Guds barn till efter döden? - Nej, långtifrån! Aposteln Johannes skriver i sitt första brev: "Mina älskade, vi är nu Guds barn ..." I detta ögonblick. Jag har för den skull inte flyttat över till någon annan värld. Jag är fortfarande kvar här i kroppen - på jorden. Och likväl, "mina älskade, vi är nu Guds barn!" Jag behöver inte vänta, tills jag kommer hem till himlen med att vara glad och lycklig. Glädjen i Gud är min styrka nu. Min vän, börja nu att njuta av din arvslott i Kristus Jesus!
♥
Kära vänner, här känner jag att jag inte varken vill eller behöver tillägga något. Jag tycker så fantastiskt mkt om denna bok. Den är skarp, den får oss att tänka efter. Det är såna här texter vi kan växa som kristna av. Örongodis har i alla fall jag fått nog av under alla mina år som kristen och allt jag hört från predikstolen. Det ska kännas och det gör hennes ord. Jag vill varje dag lägga mig på Guds drejskiva och låta honom rätta till alla skavanker som finns och dyker upp titt som tätt. Det är underbart att veta att Gud älskar mig och vill ha en relatione, en levande kontakt med mig, inte på grund av att jag är värd att älskas av Honom, utan tack vare det Jesus gjorde på Golgata. Genom Hans död på korset så finns möjligheten att leva i seger. Det betyder ju inte att man alltid är så glad och uppåt, det innebär en stor och mäktig trygghet och en djup glädje inuti, över att få tillhöra Honom. Man får känna en tillit och förtröstan trots allt, i allt, och genom allt. Han bär!
Gud välsigne er, kära läsare. Sök Herren på allvar du också, så ska du få uppleva att dessa ord blir verklighet också i ditt liv.
<3<3<3