Målning av min bror: Tomas Munkas Larsson
Jag har varit ”kristen” i hela mitt liv, alltså uppväxt i ett kristet hem. Jag fick ju min barnatro från början, men det går inte att leva på sina föräldrars tro, så vid 18-års åldern fick jag en mkt stark upplevelse o lämnade mitt liv i Guds händer PÅ RIKTIGT. Trots det så har mitt fortsatta liv kantats av sorg, smärta, trauman o diverse stora svårigheter. Jag VET att mkt av allt som hänt mig grundar sig i en mkt olycklig o trasig barndom, trots det kristna hemmet. Ingen vet vad som döljer sig innanför andras väggar, och ingen vet hur det är att ”vandra i någon annans skor”.
Kyrkan förmedlade konstiga budskap från början. Om man bara var frälst så blev man lycklig, eller fick en inre frid mm. Om man inte fått det så var det en själv det berodde på. Tack o lov så fick jag gång på gång möta Herren på märkliga sätt, aldrig i kyrkan. Jag har aldrig känt att jag passat in i kyrkan p g a mitt trasiga förflutna, plus att jag mött så oerhört många människor som blivit skadade för livet, just av kyrkan o ovisa kristna.
Jag har aldrig känt mig nöjd med att avverka gudstjänst efter gudstjänst o alltid höra sånt jag hört förut eller redan kan o lever i. Jag har alltid längtat och vill leva i praktisk kristendom o sett kyrkan som en plats som ska förvandlas o förnyas efter vår tid o vad Gud vill, en plats där lärjungar får växa o skickas ut, och då menar jag, att gå ut och ”göra alla folk till lärjungar”, tvätta varandras fötter, finnas till för den svage, gråta med den som gråter, sörja med den som sörjer, lyfta upp den som fallit eller rädda den som håller på att drunkna, ge ett hopp till den som inte orkar mer etc etc.
Det jag har sett under alla år, o under min egen tillväxt som kristen är att mycket få församlingar i vårt land tar denna missionsbefallning på allvar. Kyrkan är för många bara en trevlig mysplats där man kan engagera sig i diverse grupper, städa, fika, pynta, spela, sjunga, synas, höras mm, o ha en självklar sysselsättning på söndag fm. OBS! Jag säger inte att detta inte får finnas i kyrkan, jag menar bara det att inget av detta för Guds rike framåt. Det är mänskliga grejer vi gör för vår egen trivsel.
Här ligger en fara i att vår myskristendom blir så viktig att vi tappar målet, inte att få en o annan frälst emellanåt, utan att våga kliva in i det enorma arbetet att ”göra folk till lärjungar”, för det var det Jesus kallade oss till. Det stora arbetet börjar alltså efter att någon tagit emot Jesus.
Här finns ytterligare en stor miss i många, kanske de flesta församlingar. HUR tar vi hand om världens trasiga människor och hjälper dem att växa in i ett sant läjungaskap? Först och främst kommer det aldrig att ske ett genombrott på detta område FÖRRÄN kyrkan kan ta hand om och föra sina egna trasiga medlemmar till upprättelse, för att sen bli starkare som församling och då enade o hela kan gå ut och arbeta tillsammans för att göra folk till lärjungar.
Under alla år som jag kämpat mig igenom svåra livsförhållanden så har jag p g a min egen öppenhet mött enormt många människor som lämnat Gud för att de kopplar samman Gud och församling/kyrka, o efter att ha blivit sårade, kränkta, svikna mm så har de lämnat till och med sin tro. Detta är oerhört tragiskt, och inget vi kan nonchalera precis som om det aldrig äger rum.
NÅGOT MÅSTE SKE i kristenhetens sätt att tänka och bete sig. För min del så har jag bara kommit närmare Jesus de senaste åren, för jag skulle inte orka ta ett enda steg utan att han bär mig. Men många är inte lika starka som jag i överlåtelsen, utan hamnar i en dödande öken när de drabbas av sorger och svek som har sin grund i våra kyrkor. Det är för dem jag talar nu.
Jesus säger själv: ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”. Utan den kärlek som kommer från Gud, den utgivande, som inte kräver belöning, Agape, så kommer Gud aldrig att kunna använda oss som Han vill. Vi kan inte bara säga att vi ÄLSKAR. Ord utan gärningar är död. Vi måste se varann, sakna den som inte kommer, höra av oss, förlåta, be om förlåtelse, försonas, enas, och sen gå ut.
I ett Facebookinlägg jag lade ut för några dagar sen skrev jag:
· På några dagar nu så har jag träffat flertalet personer från "kyrksammanhang" i min omgivning. Fick höra att "det pratas om", o "jag har hört att", och INGEN har ringt, eller på något sätt stöttat, utan "det pratas om". Och tyvärr blir jag inte förvånad, jag har varit med om detta förut ... ledsen - JA, men bitter, NEJ. Varför inte? För att jag har allt klart med Jesus om min situation och han vet allt, och förstår, och är närmare mig nu än någonsin. Det är det viktigaste. Undrar hur de orkar, de som inte har några nära vänner och en familj som jag, som älskar o stöttar. Vad håller Guds folk på med egentligen. Ska vi inte hjälpa och stötta varandra, eller???
Efter detta inlägg fick jag många kommentarer OCH många hörde av sig mer privat och detta berör väldigt många, tyvärr. Många har skrämmande erfarenheter som gjort att de inte längre är med på vägen och andra bara accepterar att detta sker mitt framför ögonen på oss, hela tiden.
På ett sätt så kan jag jämföra detta med mobbing. Om en person upplever sig bli utfryst, illa bemött, kränkt, behandlad som luft, utsatt för förtal mm, så brukar oftast den/de skyldiga ändå slinka undan, p g a att de kan säga att ”det var inte menat så”, eller ”jag har inte gjort något”, eller, ”åh, den människan är ju så känslig”, eller … Vi ska alla komma ihåg att när det gäller mobbing så är det ”det som den mobbade upplever” och hur den mobbade mår” av vad som gjorts eller sagts, som gäller.
Själv har jag bland mycket annat genom åren blivit helt öppet kränkt i kyrkan och flera personer hörde och såg vad som hände, men INGEN stod upp för mig. Det är ett av de svåraste händelser jag varit med om, att uppleva denna ensamhet, mitt i kyrkan.
Snälla ni, Guds dyrbara folk: Låt oss istället börja älska varandra på riktigt. Vi kan aldrig lura Gud. Han ser i våra hjärtan för vems skull vi gör vad. Låt oss närma oss Honom mer och mer, o släppa mer o mer på vårt eget bekväma kristenliv. Då kan vi alla komma samman, ”tvätta varandras fötter” och sen göra det Gud längtar efter, att i enhet och kärlek gå ut och vinna världen.
Gud välsigne er alla<3<3<3
Mia