”Han gömde mig under sin hands skugga; Han gjorde mig till en vass pil och dolde mig i sitt koger (förvar).”
(Jesaja 49:2)
♥
”UNDER skuggan.” Förr eller senare faller skuggan över vår väg. Dagsljuset bländar oss och skadar synen, så att vi mister förmågan att urskilja de olika färgnyanserna eller värdesätta de lugna färgtonerna. Vi förs därför in i det skuggiga sjukrummet, det dystra sorgehuset, eller också låter Gud töcknet skymma vårt livs solljusa himmel.
Men frukta inte! Det är skuggan av Guds hand. Han leder dig. Det ges läxor, som endast där kan inläras. Bilden av Hans ansikte kan framkallas blott i mörkrummet. Men tro inte att Gud har förskjutit dig. Du är hela tiden i hans koger. Han har inte kastat bort dig som ett värdelöst ting. Han har bara gömt dig där, till det ögonblick är inne, då Han snabbt och säkert kan sända ut dig i något ärende, genom vilket Hans namn blir förhärligat. Åh, du ensamma själ, gömd i skuggan, påminn dig bara, hur kogret är nära krigarens hjärta, inom räckhåll för hans hand och föremål för Hans vaksamma blick. – F.B. Meyer.
I vissa delar av jordklotet erbjuder skuggan det bästa villkoret för fruktbarhet. Det sköna indiska vetet utvecklas snabbast under varma sommarnätter. Det heta dagsljuset kommer bladen att skrumpna, men då ett moln glider över himlen, kvicknar de hastigt till igen. Så ges det också uppgifter, som aldrig kan utföras i solskenet, de måste utföras i skuggan. Stjärnevärlden framstrålar härligast på den mörka natthimlen, och många utsökta växtarter, som aldrig blommar i solen, utvecklar sin skönhet i skuggan. Yppig är grönskan,, där dimmorna utbreder sig under molntyngd himmel. Blomsterodlaren har i sin trädgård växter, som aldrig visar sin prakt vid strålande middagstid utan först, då kvällens skuggor börjat djupna, står de i sin fulla fägring. – Henry van Dyke.
”Idel solsken skapar en öken.”
-----------------
Ja, här ovan finns så mycket visdom. Livet är inte en väg bara kantat av vackra rosor. En del upplever mer skönheten av rosens vackra färger i sina liv, medan andra kastas ner och skadas svårt av dess törnetaggar. Livet är så olika för oss och en del tror och påstår att vi alla har samma chanser i livet, till lycka och hälsa, men det stämmer inte så klart. Vi har alla olika gener vi bär på, och vår uppväxtmiljö skiljer sig från varandra som dag och natt. Genom detta så skiljer sig också våra mänskliga förutsättningar i livet.
Om man tänker rent mänskligt så skulle nog ALLA (om vi fick välja), välja att leva ett liv där allt rullar på i behagligt takt, där vi får våra drömjobb och familjer, och god hälsa. Liv där alla katastrofer håller sig borta och sorgens vindar är på avstånd. Men få är det som förunnas detta liv. Ingen i längden. Som författaren ovan skriver i början här ovan:
”UNDER skuggan.” Förr eller senare faller skuggan över vår väg.
För en del av oss kommer skuggorna först när ålderns höst infinner sig, och för en del kommer skuggorna mitt i livet som stormvindar som kastas över livet. Många av oss har också med oss skuggorna från början. Kanske genom en traumatiserad barndom, kanske sjukdom, medberoende eller tidiga sorger av olika slag. För dem/oss blir skuggan en vardag, en ständig efterföljare, något vi inte kan skaka av oss. Man lär sig leva med det också, konstigt nog.
Jag vill med detta påstå att dt finns en dyrbar skatt i skuggan, precis som författaren berättar om i texten ovan. I mörkret där finns också möjligheter. Där finns Gud så mycket synligare och verkligare och sannare än i ljuset. När man ”kommit in under skuggan” så har man tappat orken i sig själv och är utan alla egna krafter och strävan. Där, i mörkret, under skuggan, där finns Han, för att göra sitt arbete med dem som finns där. Det arbetet är stort och smärtsamt, men där formar Han sina främsta arbetare, där de specifika egenskaperna, arvsanlagen från Gud själv mejslas ut, från en tom människa. Där får man ligga på ”Guds operationsbord” och bli förvandlad. Där kommer man Herren så nära och inget, INGET är viktigare än att få vara där, i Hans skaparhänder, i trygghet.
En känd poet skrev: ”Det gör så ont när knoppar brister”. Så sant! Smärtan att leva under skuggan är oerhört plågsam och där finns en ensamhet som är ogripbart svår. Mänskligt totalt ensam inuti, men GUD finns där. När man blir så tom på allt sitt eget, då först kan Han fylla oss med sig själv på ett förunderligt sätt, för att kunna bruka sina redskap efter sin vilja, inte vår.
Jag vet att det här jag har skrivit idag upprör en del, är obekvämt att läsa för många, men är också en stor tröst för oerhört många som kämpar och kanske är på väg att ge upp sitt liv, som känner sig förskjutna av kanske både människor och Gud. Detta är till dig, du som lever under skuggan. Vila i det, och låt Herren arbeta med dig. Han kommer att leda dig igenom och upprätta dig som människa och som en sann lärjunge. Gud välsigne dig!
”Bilden av Hans ansikte kan framkallas blott i mörkrummet”.
”Idel solsken skapar en öken.”
♥