Ökenblomman

”Då tog han honom avsides från folket”.  (Mark.7:33)

 

PAULUS bestod provet, inte bara när han var i arbetet för Herren, utan även i fångenskapens ensamhet. Du kan uthärda trycket av det intensivaste arbete förenat med svåra lidanden, och likväl alldeles falla samman, då du är tvungen att lämna all andlig verksamhet och bli helt och hållet isolerad. Den vackra fågel, som förmår sväva högt över molnen och tillryggalägga de högsta sträckor, nedsjunker i förtvivlan då den är i bur. Hjälplös flaxar den där med sina vingar mot gallret. Den stora örnen försmäktar i sitt trånga fängelse med huvudet sänkt mot bröstet och med hängande vingar. Vilken slående bild av den sorg, som framkallats av overksamheten.

Men betrakta Paulus i fängelset och se, hur han uthärdar fångenskapen. Jag tycker mig se honom skåda ut över fängelsemurarna och över sina fienders huvuden, jag ser honom skriva ett brev och teckna under det samma, inte Festus, eller Caesars fånge, inte heller Sanhedrins offer, utan ”Kristi Jesu fånge”. Han ser i allt Guds hand. För honom blir fängelset ett palats. Dess korridorer genljuder av jubelsång och fröjderop.

Hindrad från att utföra det missionsarbete han älskade, byggde han sig en ny predikstol – en ny plattform för sitt vittnesbörd – och från denna fångeskapens plats utsänds budskap, som förkunnar härlig frihet i Kristus. Vilka dyrbara ord om ljus går inte ut från dessa fångenskapens dystra skuggor!

Tänk på den långa rad av fångna helgon, som följt i Paulus spår. Under tolv år var Bunyan i fängelset i Bedford tvungen att tiga. Men där utförde han sitt livs största och förnämsta verk, genom att skriva den bok, som, näst Bibeln, blivit mest läst. Han säger: ”Jag var hemma i fängelset och satte mig ned för att skriva, för glädjen tvingade mig att göra det.” Den underbara drömmen från denna långa natt har upplyst vägen för miljoner trötta pilgrimer.

Den älskliga Madame Guyon i Frankrike fick länge vistas inom fängelsets murar. Det finns fåglar, vilka sjunger ljuvligast, då de är instängda i bur. På samma sätt har musiken från hennes själ nått vida över fängelsets murar och i många nedtyngda sinnen lindrat övergivenhetens smärta.

Åh, vilken himmelsk tröst har inte flödat fram från ensliga platser!

 
 ♥

När jag läste texten ovanför i boken ryste jag till rejält. Jag tror att många med mig känner igen sig i detta. Man kan ”vara fången” på olika sätt. Det sätt jag känner till är att vara fången i en kropp som inte orkar, och i en trött själ. Vi är många hängivna kristna som har drabbats av diverse sjukdomar som gör oss handikappade på olika sätt.

När jag blev utbränd/utmattad, med fibromyalgi i botten och kroniskt trötthetssyndrom så hamnade jag i en mycket svår och djup kris. Jag kunde inte längre arbeta. Jag kunde heller inte vara aktiv i en församling och i andra sociala samlingar. Jag upplevde att jag inte kunde tjäna Gud längre. Jag blev ”satt åt sidan, som i ett fängelse”, som i en isoleringscell!

När man hamnar i ett sånt här läge, när man mitt i allt är en mycket brinnande kristen så upplever man sig som författaren ovan beskriver, som en fågel i bur. Detta för med sig en djup och svår sorg som föds ur overksamheten, att inte längre ”vara med”.

När jag här ovan läser om hur Paulus tar tillvara på sin tid i fängelset så ryser jag.  ”Han ser i allt Guds hand. För honom blir fängelset ett palats. Dess korridorer genljuder av jubelsång och fröjderop”. Han ser i detta mörker Guds hand! Det vittnar tydligt om att han känner sin mästare och vet att Herren finns bakom allt och vill visa Paulus in på en ny väg, sprungen ur de mörka skuggorna.

Här känner jag igen mig så. Tänk så mycket jag hade i mina tankar, så många ”egna” planer jag hade på vad jag ville göra för Gud. Idag förstår jag hur tokigt och naivt jag tänkte och hur många av oss kristna tänker. Egna planer. Vi kan inte ha egna planer om vi vill vara Jesu lärjungar. Han kan vilja nåt helt annat med oss än det vi tänker. För att verkligen höra och förstå vad Gud vill med våra liv måste vi stanna upp och lära känna Honom så vi inte tar miste på Hans röst och min egen. Mitt i mitt overksamma mörker av själslig djup sorg och fysiska sjukdomar så började Gud att förvandla mig inifrån. Det kom succesivt och tog mycket lång tid. Min egen självbild förändrades och min bild av Gud förändrades. I den djupa tystnaden kunde Han började sin stora operation i mig, och jag fick liksom Paulus, en ny plattform för mitt vittnesbörd. På intet sätt hade jag kunnat föreställa mig att bli ”som fånge” i mitt eget hem, men med hela världen som ett för mig öppet missionsfält, på internet. Här är jag nu, fortfarande sjuk i kroppen, men med ett helat sinne och en eld för Herren som växer sig allt starkare för varje dag. Jag har fått uppleva hur Gud har gett mig nytt liv och en ny plattform för att sprida det Han lägger på mitt hjärta. Tack gode Gud!

I övergivenhetens smärta kan födas något mycket vackert, så misströsta inte du älskade Guds barn, som just nu befinner dig i en lång ökenvandring. Tro aldrig att Herren för ett ögonblick skulle lämna dig. Tro heller aldrig att Han skulle frånta dig möjligheten att tjäna Honom. Han kanske vill föra in dig i en ny och viktigare tjänst för Honom, på en väg du kanske aldrig sett om inte dina omständigheter fört dig dit där du är idag.

Åh, vilken himmelsk tröst har inte flödat fram från ensliga platser!

Om Han för dig in i ett ”fängelse” så kommer Han också att vara där med dig, och sen visa dig vägen ut i friheten, som en NY människa!