Jag har sökt på nätet efter denna bok, och vad jag ser kan den inte längre köpas någonstans. Så synd. Jag önskar ni alla hade fått äga ett varsitt exemplar av denna trilogi. Det är gripande läsning och fascinerande att få dela hans liv på detta sätt. Gud välsigne er alla i läsningen.
Farfar och far
Då min farfar befann sig i sin levnads bästa år, lämnade han det här livet. Vad som var orsaken till att han dog så tidigt, vet jag inte säkert. Och inte finns det någon som jag kan fråga.
Någon berättade att han var på hemväg från ett dryckesgille sent en vinterkväll, stupade på vägen och inte orkade ta sig upp och fortsätta vandringen. Han blev nerkyld, fick lunginflammation och dog. Men då jag frågade min äldsta syster om saken, visste hon inte om någonting annat än lunginflammationen.
Det vra ett hårt slag för farmor. Att bli ensam med sju barn och en hel del skulder. Fem pojkar fanns i mitten av raden. De två flickorna fanns i början och slutet. En av de sju var konfirmerad vid den tiden och den yngsta var inte född ännu.
Farmor var liten till växten,, tunn och mager. Men seg "som synden".
Farfar hette Josef, precis som min far. Och båda visste vad det ville säga att "ta i trä".
Farfar hade tillverkat smördrittlar för export till Sverige. Och de fem pojkarna, av vilka högst ett par hade kommit in i tonåren då farfar dog, ämnade fortsätta där han slutade.
Men så hände någonting: fordringsägarna kom och ställde till med auktion på snickarverktygen.
Det låter hårt, men det var inte precis så hårt som det låter. Ty kommunens viktiga män skulle ju hålla auktion på pojkarna. Och sen behövdes inga verktyg.
Det gick till på det viset på den tiden. Den som kom med det "lägsta budet" i underhåll för grabben, fick en billig dräng.
Den första auktionen kunde farmor inte förhindra. Snickarverktygen gick under klubban. Det var bara hyvelbänken som ingen bjöd på. Bakom bristen på anbud låg möjligen en tyst överenskommelse, att bänken skulle så stå i boden, till dess att pojkarna kanske kunde behöva den.
Men då turen kom till pojkarna, stötte klubban på ett blankt nej från farmor. Hon skulle klara dem och hålla ihop hemmet, om hon så skulle arbeta både dag och natt. Den envisa gumman tvang gubbarna att gå.
Hur stor skuld hon hade på stugan och potatislandet, en ko eller två - och en ängslapp, som gav vinterfoder åt dem, vet jag inte. I varje fall fick hon behålla alltsammans.
Och fastän pojkarna var unga och småväxta, så hade de ändå gott gry i sina späda kroppar. Eller kanske vi skulle säga: själar.
De visste om bönder i byn, som ägde både yxor och hammare, sågar och stämjärn, som de kunde undvara. Inte kunde de gå ut och fråga, om de fick något av de begagnade verktygen. Men två och två gav de sig ut och frågade, om de kunde få låna. De ämnade fortsätta fabrikationen av smördrittlar för export till Sverige.
Bönderna blev möra till sinnet, då de såg pojkarna, hörde deras begäran och visste, hur de hade det ställt där hemma.
Snart var fabrikationen igång igen, med lånade verktyg och späda lemmar - och hyvelbänken, som ingen velat ha.
Och familjen höll ihop. Genom tjurseg envishet, en ko eller två och ett par åkerlappar, som gav föda och foder åt både folk och fä.
Men vårvintern 1866 var en hård vinter. Det hade varit missväxt året förut. Och nu var det nödår. Min far var elva år gammal då. Och då mjölet tröt i påsen, fick ett par av pojkarna gå till en bonde som nyss hade avverkat ett skogsskifte och fråga, om de kunde få lov att gå ut i hygget och skrapa bark för att få bröd.
De fick lov. Och så gick livet vidare med en blandning av grovt mjöl och söndersmulad bark i både gröten och brödet. Det var sju som levde på den kosten. Den åttonde hade finare föda: modersmjölken. Så mycket det nu blev av den varan med den föda mamman hade.
Men de överlevde. Och från tidig morgon till senan kväll hördes ljudet av hyvel och såg och stämjärn från det rum, där pojkarna arbetade för familjens uppehälle.
Troligtvis var "verkstaden" även deras sovrum. Ty stugan var inte stor.
Det fanns inga fickpengar för de pojkarna. Och ingen veckolön. Men heller inga fritidsproblem - eller tid för "busliv".
Då pojkarna vuxit upp och höll på att bli män, gav de sig ut i livet. Både för att skapa en egen framtid och för att hjälpa dem som stannade hemma.
En for till Sverige och blev elev vid Svenska Missionsförbundets predikantskola i Kristinehamn. Sedan blev han för en tid församlingsföreståndare i sin hemby, innan han drog till Amerika och fortsatte sin predikogärning.
Tre av de andra for också till Amerika - och skaffade sig olika yrken. Och min far for till sjöss och blev timmerman. Sedan kom han iland och fann Maria och blev bonde på den ena halvan av hennes hemgård. En av hennes bröder övertog den andra halvan.
Och det enda jag brukar skryta med är att jag är född bonde. Ty en bonde har sina fötter på jorden men väntar både väta och värme från höjden.
I unga år blev far precis som mor omvänd genom en före detta sågverksarbetare, som varit i Gävle och funnit Gud. Det vra förresten samme Granberg, som blev hänvisad till min morfars bror, då han från Kaskö, kom vandrande till Närpes och frågade sig för, om där fanns några "läsare".
Efter närmare tio års äktenskap och med fyra barn i huset for även far till Amerika. Ekonomin krävde det. Och bidragen var välkomna i familjen med en ensam mor med fyra minderåriga barn.
Sedan kom han hem och var hemma ett drygt år. Då föddes Maria som var sex år äldre än jag. Och då blev det ännu en min att mätta.
Men det som bekymrade henne mest var att far hade blivit avfälling och en fånge under spriten. Inte en fånge på heltid. Men ibland. Oh spriten slukade så pass mycket av hans inkomst som byggnadssnickare, att just ingenting av inkomsten blev över att sända hem.
Mor hade ju gården och hästarna och korna. Hon behövde inte sända ut sina äldsta pojkar att skrapa bark av träden. Men ordet "lyx" hade ingen hört i det hemmet.
Tur att pojkarna var så olika i ålder och i storlek, att de kunde ärva varandras kläder och skodon. Då det fanns så mycket kvar av tyg och läder, att det fanns någonting att ärva.
I mitt barndomshem fanns det lika litet fritid som det hade funnits i min faders barndomshem. Men de tyngsta sysslorna fick alltid mor ta itu med. Och jag minns hur det svad i mitt unga hjärta, då hon av en ren tillfällighet kom att berätta en händelse från den tiden.
Foderladan därhemma var tom. Höet fanns i en lada, som låg ett par tre kilometer från hemmet. Ute var det pinande blåst och 28 grader kallt.
Men eftersom nöden inte har någon lag, fick hon spänna hästen för höskrindan och ge sig iväg ut på den vindpinande slätten för att hämta hö åt kreaturen. Och någonting sådant som päls hade aldrig hängt över hennes skuldror.
Då arbetet blev outhärdligt var hon tvungen att skaffa sig dräng. Hon måste ju ha någon som högg timmer i skogen och sågade och klöv veden ute på backen, höll i skalmarna på storplogen och lastade och körde ut dynga, då det började våras.
Antagligen hade hon flera drängar i tur och följd. Men för mig berättade hon bara om en. Och den berättelsen kom i en förtrolig stund, då det bara var vi två i hemmet och jag var gammal nog att förstå.
Det vra kväll och drängen satt i köket på en stol och tog det lugnt efter dagens arbete. "Amerika-änkan" - de kallades så de som hade sina män i Amerika - gick förbi och drängen högg tag i hennes hand och försökte dra henne ned i sitt knä. Hon kände en egendomlig skälvande vanmakt i hela sin kropp. Men efterssom både Gud och djävulen var högst personliga gestalter i hennes tro, så var hon ögonblickligen klar över att det var fan själv, som satt på kökspallen.
Hon ryckte loss handen och gav "den lede" en örfil, som sved djupare än i skinnet. Drängen fick ligga kvar i sin kammare över natten. Men nästa dag åkte han utan pardon ut ur huset. Det fanns ingenting på den tiden, som hindrade en anställd att utan uppsägning bli avskedad.
Som tur var! För mor.
Så kom far hem från Amerika för sista gången. Det måste ha hänt någon gång mot slutet av 1896. Men även om det blev lättare för mor att sköta gården - ty mina syskon sade faktiskt att mor var bättre bonde än far - så var det inte enbart roligt. Ty även om han inte hade någon förmögenhet med sig från Amerika, så hade han spritbegäret i kroppen. Och det hade han enligt egen utsago fått, då han under sitt hårda arbete under heta sommardagar tvingats att dricka "beer" istället för det ljumma vattenledningsvattnet, som hans mage inte tålde.
Det kan ha varit så. Men det kan också hända, att han bara trodde att dett var så. Jag vet inte.
Men det var någonting egendomligt med spriten och min far. Hur många minnen jag än har av hans berusade tillstånd på söndagarna, så har jag inte ett enda minne av att han låg i bakrus på måndagarna.
Men ett sannskyldigt helvete måste han ha haft inom sig. Ty innerst inne var han vek, fast spriten för stunden kunde göra honom hård. Och aldrig var han hård mot mig.
En enda gånga fick jag tillfälle att tala i en sammankomst där far var med. Mötet hölls i en av byns största stugor. Bonden var ingen kristen, och då jag frågade honom om vi skulle få ha möte i hans stuga på söndageftermiddagen, frågade han:
- Vem skall predika?
- Jag tänker försöka, var mitt enkla svar.
Ja, jag fick utan vidare löfte om stugan.
På vägen hem mötte jag en kvinna, en stilla och försynt själ, och för henne berättade jag, att jag tänkte hålla ett möte hos "Mannas" på söndageftermiddag klockan tre.
Det var hela annonseringen. Men stugan blev full med folk. Det var mitt första predikoförsök och på första bänken satt min far och grät. På den tiden var klyftan stor mellan föräldrar och barn. Den var så stor och djup och bred, att jag helt enkelt inte kom mig för att försöka överbrygga den. Det blev inget eftermöte. Varken i den lånade stugan eller då vi kom hem till vår egen stuga.
Detta har smärtat mig mycket. Ty bara något år senare dog min far. Då jag var ute på min första predikoresa. Och han dog utan att avge något vittnesbörd om att han återvunnit den frälsning, han ägde i unga år.
Hur många gånger jag sedan med blottat huvud och med högra handen vilande på det kors, under vilket han vilar, vet jag inte.
Jag har stått där och tänkt och frågat och i tanken talat till min far och sagt:
- Far, du är mina dagars upphov. Utan dig hade jag inte funnits till.
- Du ville bli en kristen och blev det. Men du orkade inte fortsätta. Jag begråter att jag inte räckte dig en hjälpande hand, då jag såg dig sitta och gråta på främsta bänken i min första sammankomst. Men varken du eller jag kan förändra de misstag vi gjort och göra våra synder ogjorda.
- Men far, hur har du det nu? Var är du? Och hurudant är ditt tillstånd?
På de där frågorna har jag aldrig fått något svar. Mitt förstånd - och min övertygelse - säger aatt Gud inte kommer att göra någon åtskillnad
mellan min far och andras fäder - bara därför att han blev far till en väckelsepredikant.
Men kanske just detta har varit en av orsakerna till att jag - trots min speciella konstruktion och kallelse - aldrig kunnat bli en "svavelpredikant".
♥