Ärligt talat kan jag ibland få obehagliga rysningar när man inom kristenheten pratar om förebilder, eller ”idoler” på ren svenska. Det finns många människor som reser land o rike kring för att få se och höra ”de stora”. Vilka är ”de stora”? Ja, jag har då ingen aning i varje fall. Det finns bara EN stor för mig, och det är Jesus. Alla vi andra är fjuttiga små människor som INGEN av oss kan leva fullt ut som Herren vill. Om vi hade kunnat det, så hade Jesu död och uppståndelse på korset varit helt förgäves. Förstår du vad jag menar?! Jag har t o m fått höra att ”dessa stora Gudsmän” kan komma/har kommit i tvist med varandra, o jag är säker på att många av dessa ”stora” har fallit i högmod. Det kan nog vara lätt till det när vi människor, som galna, far omkring överallt för att höra ”just den”, ”eller den”. Förstår vi inte att ingen av dessa ”Gudsmän” har NÅGOT MER ALLS än du kan få av Herren själv. Det är tillgängligt för alla. Herrens ALLA gåvor finns till för var och en. Därför bör vi med stor försiktighet se vanliga människor som brukas av Gud som ”stora”. De har bara kommit in i Guds plan, i bästa fall, och det kan du också göra.
Om det för mig skulle finnas en endaste förebild förutom Jesus själv, så är det Frank Mangs. Jag grips av hans litenhet och sårbara skörhet. Jag känner igen mig själv i honom.
Han skrävlar inte, tvärtom, och han delar öppet med sig om det oerhört svåra i att vara människa, trots att man tillhör Gud. Ibland hör jag människor säga att man har ”rätt” att må bra och lyckas väl när man är kristen, för sjukdomar kommer från djävulen, etc … Jo, men du, nu är det så här, att vi är skapade till Guds avbild, men med möjlighet att göra egna val och därmed stå för konsekvenser av vårt sätt att leva och vilka val vi gör i livet. Bara faktum att vi är människor gör det möjligt för sjukdom och olycka att drabba oss. Visst, vi ska aldrig sluta be, och aldrig sluta hoppas. Det kan ske synliga under i hopplösa situationer. Men det kan också ske under enligt Guds vilja, alltså, vi kan råka ut för saker. Han kan tillåta saker, som för oss till fostran för högre syften. Sällan ser vi detta själva. Det är då vi misströstar, det är då vi kan tappa tron. Men gör inte det kära vänner, då ligger du på Guds drejskiva och formas om.
Det gör ont att fostras av honom, men den du blir efteråt gör att det är värt allt. Du föds då liksom på nytt, när ditt eget är bortbränt. Och det måste brännas bort för att du ska kunna bli brukbar. Nu, kära vänner, tänker jag låta er få följa med i en mycket intressant bok skriven av en man som fick uppleva mkt inre smärta, men ändå aldrig gav upp vissheten om att han blev buren ”genom allt”.
Maria
Högst personligt Del 1
Av
Frank Mangs
Förord
Högst personligt är en krävande Titel på en bok. Man får lov att ge sig själv, även då det känns som att bli avklädd nästan inpå bara kroppen. Så har jg känt det ibland.
Och så kräver titeln att man lika personligt talar till läsaren. Med risk att inte alltid bli förstådd. Och den risken har jag tagit.
Boken är varken en fullständig självbiografi eller en samling noveller. Den innehåller bara brottstycken ur ett människoliv. Sammanförda utan alla litterära pretentioner och utan anspråk på att alltid vara införda i kronologisk ordning eller att ge den fullständiga bilden av det som skett. Andra ögonvittnen skulle ha tecknat bilder med andra färger. Jag berättar bara vad jag hört och sett och upplevt. Och vad jag tänkt och tänker – högst personligt.
Frank Mangs
Morfar
Bland alla mina anfäder finns ingen, som jag känner mig så besläktad med som min morfar. Ändå träffades vi bara en enda gång. Och det som då hände, hände under några få minuter.
Då den här boken går i tryck, torde det vara precis sjuttiofem år sedan det hände. Jag var alltså inte fullt fem år då.
Tillsammans med far och mor fick jag resa för att hälsa på morfar och se hur han hade det. Det var närmare två mil från mitt föräldrahem till den lilla omålade stugan, där morfar levde på sitt ”undantag”.
Något minne av färden dit eller hem har jag inte. Det enda jag kommer ihåg är att hästen knappt hade hunnit stanna utanför stugan, innan jag hoppade ned från baksätet i finkärran, som far hade gjort. Jag sprang uppför de få trappstegen rakt in i stugan. Någonting så befängt som att ställa sig utanför dörren och knacka på, innan man gick in, hade jag aldrig hört talas om.
Och så stod jag där helt plötsligt. Ett par meter innanför dörren. Mössan hade jag förstånd nog att dra av mig, och den stod jag och tummade mellan fingrarna utan att säga ett knäpp. Interiören har jag massor av gånger sett för min inre syn. Och jag ska försöka beskriva den bild jag ser just nu.
En aning snett till vänster tvärsöver golvet finns ett fönster. Det är på stugans gavel. Framför fönstret står ett medelstort ”bondbord” med ena långsidan tryckt mot väggen. Vid bordets vänstra ända sitter en gammal man böjd över en stor bok. Håret är vitt. Polisongerna och helskägget är också vita. Boken måste vara en Bibel. Ty den har ungefär samma storlek som den familjebibel, vi hade hemma och där jag vid högtidliga tillfällen fick frihet att alldeles för mig själv vända på bladen och studera bilderna.
Då den gamle märker att någon kommit in i hans stuga, skjuter han med sin högra hand upp sina brillor i pannan, griper staven med sin vänstra hand och kommer med långsamma steg bort till mig..
- Vems pojke är du?
Det var en svår fråga. Ty det räckte ju inte med att jag sa pappas eller mammas. Jag teg.
Men just då öppnades dörren och mina föräldrar kom in. Och då begrep morfar med en enda gång att jag var Josefs och Marias yngste pojke.
Hade han varit funtad som vanligt folk, skulle han naturligtvis ha gått fram och handhälsat. Men det gjorde han inte. Istället flyttade han staven över till sin högra hand och lade den vänsta på mitt huvud.
Sedan började han tala ett språk, vars ord jag visserligen förstod men vars verkliga innebörd jag inte begrep. Inte då. Senare har jag förstått att det rörde sig om detta ofattbara något, som Bibeln benämner välsignelse. Och så värdefullt aktades detta oförklarliga något, att Esau grät och greps av en vrede, som varade genom många år, då han fick veta att hans bror Jakob hade lurat sin gamle blinde fader och lockat denne att ge honom den välsignelse, som han själv skulle ha haft.
Nej, orden var inte märkliga. Utan det mest egendomliga var det där ofattbara något, som gick från morfars hand rakt igenom min späda kropp. Jag kände det ju så tydligt, fast jag inte hade en aning om vad det var. Det gick inte bara genom min krop utan det gick igenom det inom mig som gjorde att jag ibland kunde gråta och ibland vara sprittande glad. Min känsla. Det gick igenom min själ. Kanske ända ner i mitt omedvetna och undermedvetna. Det gick så djupt att det sitter där ännu.
Ingenting av det jag tidigare upplevt hade någon likhet med detta. Jag stod och grät så att jag skalv, utan att vara varken rädd eller olycklig. Jag visste inte varför jag grät. Och det kändes så gott att gråta. Och bara få uppleva detta namnlösa något, som strömmade ut från min morfars skrumpna hand.
Hur länge vi stod där vet jag inte. En minut eller två, eller kanske tre. Sedan tog han bara bort handen och gick och hälsade på sin dotter och svärson.
Men vad var detta? Var det Gud? Var det utstrålningen från en stark personlighet? Var det kontakten mellan två själar, som var funtade på samma egendomliga sätt?
Jag vet inte säkert.
Det var kanske alltsammans.
Detta var inte den enda gången, som jag upplevat detta som jag helst vill låta bli att ge något namn. Jag har upplevat det massor av gånger. Och i detta namnlösa något ligger en del av den hemlighet, som ligger bakom de paulinska orden: ”Han gav oss somliga till evangelister”. Ty evangelistgåvan är inte i första hand en Andens nådegåva utan en naturbegåvning, som Gud får ta hand om och bruka. Men som ibland Djävulen och jagiskheten tar hand om och brukar. Och då blir gåvan en stor förbannelse.
Men närmare fyra årtionden tidigare hade någonting annat hänt genom min morfars händer.
Den gången låg mormor sjuk. Allvarligt sjuk. De hade anropat Gud om ett helande under och använt alla tänkbara huskurer – utan att hon blivit bättre.
Om det vid den tiden fanns någon läkare på närmare håll än i Vasa, vet jag inte. Och dit var det sju mil. Alltså vet jag inte om någon läkare hade stått vid hennes sida före den dag, då hon vinkade till sig sin make och viskade fram:
- Det går bara utför med min hälsa. Jag är rädd för att det går mot döden. Men jag är inte beredd för den sista färden. Vill du inte spänna för släden och hämta prästen?
Visst trodde hon på äktheten i sin makes religion. Men eftersom den religion han praktiserade, i stort sett hade kommit till genom hans egna funderingar och studier, så var det kanske ändå bäst att sända bud på en expert.
Karl-Erik – han hette så min morfar – kände sig inte alls undanknuffad utan gav sig iväg i god tid nästa morgon.
Det fanns ingen telefon på den tiden. Och därför fick han vänta ett bra tag, innan prästmannen var färdig att bege sig ut på sjukbesök.
Väntetiden använde morfar till att tänka igenom vad han skulle säga, då han fick en präst med sig i släden. Så nära hade han aldrig varit en andans man.
Allt detta gjorde att de inte mer än nätt och jämnt hunnit börja färden, innan innehållet i morfars innersta vällde fram. Han gav det formen av ett vittnesbörd. Det var bäst så. Ty då kunde ju prästen efteråt korrigera och komplettera och föröka hans kunskaper.
Han berättade om hur den inre rösten ibland hade talat. Han berättade om Andens ledning och om påtagliga bönesvar.
Själasörjaren var tyst som muren. Så länge han orkade. Sen bröt han tystnaden med några få valda ord:
- Humbug! Inbillning!
Sedan satt båda tysta en god stund, då ingenting annat hördes än pinglet från klockan på vänstra fimmelstången, hästhovarnas entoniga dunk mot vägen och knarret från friktionen mellan snön och medarna.
- Jaha! Jaså! Det är på det viset, kom det med stor tyngd från morfars läppar.
Ja, det var tyngd i orden, ty han talade långsamt och lade in hela sin själ i varje sats.
- Det står skrivet: ”Kasten icke edra pärlor för svinen och det kosteligt för hundarna, att de trampar det under sina fötter och vänder sig om och riva eder”. Jag trodde att jag hade en Herren Sebaots tjänare med mig i släden och visste inte att det var ett svin. Såna har jag hemma. Ptrooo!
Hästen stannade och morfar hoppade ur. Högg med sina kraftiga nävar tag om slädens bakände och slängde den heltom med hela dess innehåll.
- Vi far tillbaka.
Och de for. Men efter bara någon kilometer hoppade prästen av och tog apostlahästarna hem igen.
Nu hoppas jag att ingen av mina läsare tror att jag genom denna berättelse vill komma åt kyrkans präster. Nej, inte alls. Ty det vore rasande dumt av mig att sikta åt det hållet, eftersom jag just bland prästerna har många, som jag vågar räkna som verkliga vänner.
Men likaväl som jag, vet prästerskapet, att det under århundradens lopp inte bara funnits kloka och förståndiga och gudfruktiga medlemmar i deras kår. De vet att det är en blandning. Precis som det är överallt, där människor finns.
Och så kan det mycket väl hända att den prästman min morfar kom i kollision med, var en verkligt gudfruktig broder, fast han inte var så stor psykolog, att han förstod den egendomlige bonden, vid vars sida han hamnat på väg till sjukbesöket.
Morfar sade inte mycket då han kom hem. Inte så länge barnen befann sig inom hörhåll. Men sedan han kört ut ungarna ur kammaren, där mormor låg, och dragit igen dörren, slog han sig ned på en stol vid sidan av sängen och berättade i lågmälda ordalag om sin egendomliga färd.
Då han talat ut, räckte mormor fram sin feberheta hand och lade den på sin makes valkiga nävar och sade:
- Det var riktigt att du gjorde som du gjorde. Men nu får du hjälpa mig att komma till klarhet, så jag inte längre behöver vara rädd för att dö.
Jo, de samtalade med dämpade röster de två. Men dörrspringan var stor och barnen hade god hörsel. De snappade upp så pass mycket, att deras fader sedan fann för gott att låta dem veta, vad som var orsaken till att han kom hem ensam, då han skulle hämta prästen.
Och då jag blev gammal nog att begripa och värdera och medan jag ännu var ung nog att minnas och komma ihåg, berättade min mor den händelsen på det sätt som jag nu försökt återge den.
Så gick åren. Många, många år. Och jag trodde mig vara en ganska självständig individ, då jag helt plötsligt upptäckte att arvsmassan fanns kvar och kunde reagera alldeles ohyggligt – och oväntat och precis som hos morfar.
Det hände en kväll någonstans i världen, då jag skulle tala till en samling medarbetare vid en planerad mötesserie. I vilket land och i vilken stad hör inte hit.
Sammankomsten hölls i kyrkans församlingssal, som var proppfull av utvalda representanter från stadens alla tänkbara riktningar. Flera än på någon annan plats jag besökt.
Jag bodde hos prosten, som var en gammal herdesman, fastän han i likhet med Moses hade en trög tunga och inte heller var så värst hemmastadd i de psykologiska irrgångarna. Han höll inledningstalet och välkomsthälsningen, som fick ungefär följande form:
- Vi är glada över att ha bror Mangs ibland oss här ikväll. Vi har hört om hur Gud har använt honom till välsignelse på andra platser, och nu hoppas vi att samma ting skall ske här. Ty vi behöver verkligen en andlig väckelse i vår stad.
- Egentligen har ju bror Mangs varit frikyrklig, men på senare tider har han närmat sig kyrkan mer och mer. Och det är vi mycket glada för. Nu talar bror Mangs.
Ett rödare skynke har aldrig fladdrat framför ögonen på en tjur vid tjurfäktningarna i Madrid.
Välkomstorden forsade igenom min tankevärld och födde på sin färd massor av andra ord:
- Frank Mangs håller på att byta skinn, finna fålla och bli hemtam. Bli avstämplad och färdig.
Jag gjorde ett tappert försök att ignorera alltsammans och att handla som om jag inte hade hört talet.
Men det gick inte.
Jag försökte tala över det tema, som var aktuellt just för den kvällen och i det sammanhanget. Men tanken vägrade göra tjänst. Fantasins vingar bestod inte ens av fjun. Och hade jag proppat munnen full med kruttorrt vetemjöl, så hade det inte kunnat kännas torrare.
Det var just då som arvet från morfar ryckte in. Och det med ungefär samma intensitet som då han slängde släden bakfram på vintervägen. Som i trans hörde jag mig själv säga:
- Ni får ursäkta mig för att jag gör en paus här, men om jag skall kunna fortsätta måste jag säga någonting annat först.
Sedan kom eruptionen. Inte med skrik och yttre åthävor, men med all den intensitet jag mäktade:
- Jag har kommit hit inte som kyrkans man och inte som frikyrkans man. Jag har kommit hit enbart som en kristen. Och den som inte kan acceptera mig utan att jag är någonting annat än kristen, han skall försvinna härifrån fortare än kvickt.
Ingen gick. Och alla blev så chockade, att inte ett huvud rördes och inte en min förändrades.
Sedan kunde jag fortsätta. Ty då en bomb har exploderat, så finns det ju ingenting kvar, som kan krevera. Eruptionen gjorde mig helt fri och fullkomligt färdig med episoden.
Jag bodde ju hos prosten och vi hade ett angenämt samtal under vår promenad till prästgården. Vi sade ett hjärtligt god natt till varandra då vi kom hem. Jag gick och lade mig med en enda gång och ämnade somna så fort som möjligt.
Mitt sovrum låg vägg i vägg med tamburen, och innan jag somnade hörde jag hur ytterdörren öppnades och stängdes igen. Men sedan blev det ett intensivt tissel och tassel på andra sidan väggen. Och jag började nästan ana vad som höll på att hända.
Prostinnan och husets dotter hade varit med på sammankomsten och upplevat allt. Nu flög de som hökar på den stackars prosten och efter bara någon minut hördes en tveksam knackning på min dörr.
- Ja, var så god och kom in.
Och in kom en mycket nedstämd prost som mycket fint och försynt sade:
- Jag uttryckte mig nog dumt för en stund sedan på församlingshemmet. Jag menade ingenting illa, men jag förstår att det var dumt. Och därför vill jag be dig om ursäkt.
Jag tyckte så synd om prosten, att jag hade velat hoppa upp ur sängen och flyga honom om halsen. Men jag nöjde mig med att säga:
- Nu skall du inte för ett ögonblick tänka på det där. Gå och lägg dig och sov gott. Ty vi måste båda vara i form vid högmässan i morgon.
Det är klart att jag kunde ha handlat på ett helt annat sätt. Precis som morfar hade kunnat handla på ett annat sätt, då han vände häst och släde på landsvägen. Jag hade kunnat vara mycket mjukare och mer försynt, visat större förståelse för min kollegas syn och låtit humorn leka bort spänningen. Det ser jag nu, då jag många år efteråt låter min tanke löpa igenom händelsen. Så hade jag förresten kunnat göra vid massor av andra tillfällen, då saker och ting bort förändras.
Men nu är nu, och då var då. Och man kan inte leva riktigt, innan man lärt sig konsten att leva. Och så är det arvsmassan. Detta ofattbara något som gör att man är den man är.
Vi skall komma ihåg att händelsen på landsvägen hände för etthundraelva år sedan. Det var innan väckelserörelserna nådde min hembygd. Man var gudfruktig på egen hand och efter egen fason. Kanske jag skall nämna att den första frikyrkopredikanten, som kom till min födelseby tog in hos en bror till min morfar. Han blev hänvisad dit, då han gick från stuga till stuga och frågade om man visste var det fanns några ”läsare”.
Det visste ingen människa, ty uttrycket ”läsare” tillhörde inte den terminologi man brukade i de trakterna. Men min morfars bror hade fått namnet om sig att vara ”andligt sinnad”, och det var därför den spörjande Granberg blev hänvisad till honom.
På egen hand hade de två bröderna blivit ”andligt sinnade”, vilket förresten är en mycket fin term.
Men det andliga sinnet gjorde inte att de förlorade fötternas fäste på jorden och trodde att alla problem kunde lösas genom bön och tro.
Och det fanns andra sidor hos morfar. Sidor som skulle ha gjort honom mindre lämplig i en frikyrkoförsamling.
Så hände det sig en gång att morfar var med på marknaden i Kristinestad. Ett gott stycke från torget och småstadens centrum kom han att gå förbi några män, som tycktes vara inne i en häftig dispyt. Ja, dispyt är kanske inte det rätta uttrycket, ty det var fyra mot en, och denne ene hade ingen chans att få en syl i vädret.
Morfar stannade och lyssnade och kunde snart räkna ut, att mannen i klungans mitt var utsatt för försök till utpressning, som han varken ville eller kunde gå med på. Eftersom de fyra var halvrusiga, tjänade det ingenting till att försöka tala dem till rätta. Här behövdes en polis. Men var polisen fanns hade morfar ingen aning om. Dessutom kunde ju mannen bli ihjälslagen innan polisen kom.
Däremot visste han att en av hans vänner och gelikar befann sig alldeles i närheten. Till honom hastade han och sade:
- Det håller på att ske någonting, som inte är riktigt där borta, och vi måste hjälpa den där stackarn, som inte kan klara sig själv. Du har en häst som kan bruka benen. Vi far dit och rättar till det hela. Din pojke får hålla tömmarna under tiden.
Då mannen fått veta vad saken gällde, var han ögonblickligen med på förslaget. De stannade helt nära den heta klungan, steg ut ur släden. Och så sa morfar på sitt säregna sätt:
- Tar du de där två på den sidan, så tar jag de här två på den här sidan.
Grannen nickade bifall. Och så hördes bara pang, pang, pang, pang och de fyra spritpåverkade männen låg och sprattlade på marken. I samma sekund grep lika många händer den skälvande gestalten, som ännu stod på sina ben, och slängde honom i brädskrindan. Hästen fick en snärt, som gjorde att den satte av i galopp. Och så var den episoden över.
Att morfar skulle ha haft någon form av bondånger och samveteskval för att han tog lagen i egna händer, hörde jag aldrig talas om.
Kanske jag här kan stoppa in en episod, som inträffade för några årtionden sedan.
En fin herre med käpp i ena handen och med ett schäferkoppel i den andra kom gående förbi stugan, där jag bodde. En liten jycke av obestämbar ras kom lunkande ut genom grinden från en av grannstugorna och sprang bort till schäfern och hans fina husse. Utan förvarning högg den kraftiga schäfern sina stora tänder i knähundens nacke och skakade honom vilt.
Ett hjärtskärande yl kom från det arma kräket.
Men den fine mannen kunde inte släppa käppen. Inte kunde han heller riva till i halsbandet så hårt, att hans älsklingshund begrep att han gjorde någonting galet. Han bara stod där och fumlade med sina händer, medan hans finna hund gnagde sönder sitt hjälplösa offer.
Då kände jag vad jag förstår att morfar kände, då han stod inför klungan av de fyra, som med hat i blicken angrep den ensamme. Hade jag haft ett lämpligt vapen, skulle jag ögonblickligen ha rusat ut och avlivat schäfern. Sedan skulle jag med stor glädje ha betalat böterna för egenmäktigt förfarande – eller hur nu åtalet skulle ha rubricerats. Varken min människosyn eller min gudstro skulle ha protesterat mot en sådan handling.
Men hur var det förresten Jesus en gång gjorde, då han kom till Herrens hus i Jerusalem och fann förgården full av dem som sålde och köpte?
Han log inte ett hjärtligt leende och sade:
- Mina kära vänner! Jag förstår så väl er lust att driva affärer. Men jag är inte glad över att ni satt upp edra stånd här inne. Vill ni inte vara så vänliga att flytta ut dem utanför tempelmurarna. Jag kan inte tvinga er att göra det, men jag skulle bli väldigt glad om ni gjorde som jag säger.
Ändå vore bilden av min morfar inte riktig, om jag stannade här. En gång förrättade han en boupptäckning och gjorde sitt yttersta för att allt skulle tas upp till sitt rätta värde. Han ansåg att lagens mening var sådan, och han ville vara laglydig.
Men den ganske nya och mycket välbevarade psalmboken kom av bara farten att värderas alltför lågt. Det stack till ett ögonblick, då han angivit summan, men det stack inte så hårt, att han gav skrivaren order att höja summan.
Men då han vaknade nästa morgon, stack det till ordentligt. Det stack till så hårt, att han låg till sängs både den dagen och nästa dag.
Oj, vad många gånger det har stuckit till i mitt eget innersta. Ibland har orsaken varit sådan, att jag skulle ha varit en buse, om jag inte känt av stynget. Men ibland har det varit rena småsaker, som skapat samvetsnöd.
Hur svårt hade jag inte att somna den där kvällen, då jag några timmar förut på måfå slängt en sten, som träffat en talgoxe och dödat den. För min inre syn såg jag bara, hur den skadade fågeln en enda gångkippat efter andan, innan den blev alldeles stilla. Och det hjälpte inte att jag hade tagit upp den och med varsam hand strukit den över ryggen och sagt:
- Snälla lilla talgoxe, kan du förlåta mig. Jag ämnade ju inte skada dig eller döda dig, men det blev så ändå.
- Psykisk abnormitet hos både dig och din morfar, säger någon.
Ja, kanske det. Jag har själv mångfaldiga gånger inne på samma tanke som du. Men då jag en gång stod i en bokhandel i Chicago och valde och vrakade bland psykologiska alster, fann jag i kapitelrubrikerna i en av böckerna denna sats:
- Att vara normal är ingenting att skryta med.
Inte heller motsatsen är någonting att skryta med.
Det enda jag beklagar är att jag inte alltid orkat handla lika konsekvent som morfar. Hade jag mäktat det, skulle många ting varit annorlunda – och bättre. Men jag har varit för vek.