Ökenblomman

Frälst på fakta, inte på känslor

 

Tusenden och åter tusenden har upplevt pånyttfödelsens fantastiska under. Guds frälsning är lika påtaglig och verklig som Gud själv – lika verklig som Jesu Kristi person. Frälsning är det mest realistiska som kan hända en människa, ty frälsning är baserad på sanning.

Jag skall strax återkomma till detta, men först måste jag förklara en sak. Jag tror nämligen, att känslorna, hänryckningen och den översvallande glädjen över att ha blivit frälst genom Jesus Kristus inte är detsamma som själva frälsningen.

Du och jag är frälsta på grund av något som hände, när Jesus dog på korset, och genom tron på detta tar vi emot förlåtelse – enbart genom tron.

Vad som är sanning om oss är, att vi är födda i synd, men så kom Jesus och betalade till fullo genom sin offerdöd på korset priset för vår frälsning, och vi räcker nu bara ut vår troshand och tar personligen emot, vad Jesus har förvärvat åt oss.

Tänk, han köpte oss fris och betalade hela priset Allt vi har att göra, det är att personligen ta emot detta som är köpt och till fullo betalt för oss.

Det är inte alltid detta mottagande åtföljes av så starka känslor. Ibland händer det, men inte alltid.

Jag har ofta sett människor komma fram för förbön, när inbjudan har gått ut i eftermötena, människor som kommit fram på samma sätt vid flera tidigare tillfällen, och jag har frågat:

- Varför kommer ni fram igen för att söka frälsning?

- Nja, har man svarat något dröjande, jag kände inte som att jag blev frälst då. Jag kände inte att jag fick syndernas förlåtelse.

- Hör nu på mig, har jag då sagt. Känslorna har på det hela taget inget att göra med saken. Frälst är man på grund av fakta och inte på grund av vissa känslor. Det ögonblick man i tro tar emot vad Jesus har vunnit åt oss, tar emot våra synders förlåtelse, blir man frälst. Bibeln säger:

”Om vi bekänner våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder.”

I samma ögonblick som du bekänner dina synder blir du frälst, vare sig du känner det så eller ej.

Men känslorna kommer, hänryckningen och glädjen kommer, när det går upp för dig, att Gud nu blivit din himmelske Fader, att dina synder blivit förlåtna och att du inte behöver träda fram inför Guds domstol för att göra räkenskap för de synder du begått, innan du blev frälst – för de har blivit dig förlåtna.

Om inte den vetskapen gör dig lycklig, om inte det ger dig verklig glädje och gör dig hänryckt, ja, då är det nog inget annat heller, som kan göra det. Men kom ihåg detta, att din frälsning bygger inte på känslor utan på fakta.

Nu vet vi, att det finns människor, som hela livet låter sig vägledas av sina känslor. Känner de sig inte riktigt bra, när de vaknar på morgonen, då kommer allt i olag för dem den dagen, och de basunar ut vitt och brett, hur illa ställt det är med dem.

Men känner de sig bra och i form, när de vaknar, då ler hela världen mot dem sedan. Allt hänger på urudana känslor de har. De har seger, när de känner sig väl till mods, men är de missmodiga och nere, då menar de att Gud övergivit dem. Egentligen beror alltsammans på om de sovit gott eller dåligt under natten.

Men det förstår du väl, min vän, att inte ändrar Gud på sig allteftersom du sover, om du sover gott eller dåligt.

Nu händer det ofta, att en troende som fått seger över synden blir så översvallande glad, att den känner sig lyft över allt och alla. Men det är inte alltid så. Därför ska vi inte tro, att Gud övergivit oss, om glädjekänslorna uteblir. Gud vill att vi skall lita på honom. Han vill att vi skall tro hans ord och inte bygga på hur vi känner det.

Därför säger jag ännu en gång:

- Förlita dig inte på dina känslor utan på hur det verkligen förhåller sig. Tänk mindre på hur du känner dig, mindre på segern, mindre på välsignelsen – men mer på honom som välsignar, mer på Jesus och den helige Ande. Så skall det vara.

Håll inte på och undersök din tro. Tro är inte något du blidlikt talat stoppar i fickan och sen tar fram och tittar på när det passar – och sen stoppar ned igen.

Likadant förhåller det sig med frälsningen. Det är inte något som du har i en påse, tar fram och tittar på och sen stoppar ned i påsen igen.

Frälsningen är ett sätt att leva! Att vara uppfylld av den helige Ande är något mer än enbart en viss upplevelse, som varar i fem, tio eller kanske femton minuter. Det är ett sätt att leva!

Därför skall du inte hålla på och analysera och pröva din seger. Vad du skall göra, det är att bevara en enkel tro på Gud. Du skall leva ett liv i honom från dag till dag och från stund till stund och veta, att han kan inte och kommer inte att svika dig.

Ibland har jag tänkt, att det verkligen är bättre att komma in i ett segrande liv som kristen genom att bara tro i alla enkelhet – utan någon hänryckning eller starka känslor.

Ibland hör vi folk berätta om sina väldiga upplevelser. Min frälsningsupplevelse var sådan. Men tusentals människor blir födda på nytt utan att uppleva några starka känslor i samband därmed.

Känslor eller inga känslor ändrar alltså inte på det förhållandet, att du blivit född på nytt. Gud är din himmelske Fader, och han är vid din sida. Jesus Kristus förändras inte efter dina känslor. Han är i fortsättningen din Överstepräst. Den helige Ande är i fortsättningen kraften i treenigheten. Vare sig du känner att Anden är dig nära eller ej, så är Han där. Ty när hänryckningen och känslorna försvunnit, och livet ter sig grått och vardagligt, kan vi lätt frestas att tro, att segern också är borta med känslorna. Men jag upprepar vad jag ofta säger: Först och viktigast är den påtagliga verkligheten, i andra rummet kommer tron, sedan kommer känslorna i tredje hand. Den ordningen skall det alltid vara.

Men låt oss nu gå vidare.

Bli inte så förvånad, om andra inte ser din seger! Jag skall aldrig glömma vad Julia, en kär judisk syster, en gång berättade, när hon vittnade. Så här sa hon:

”När jag tog emot Kristus som min frälsare, var det en oerhörd upplevelse, så jag tänkte, att när jag kom hem, skulle min man och hela min familj vilja uppleva detsamma som jag, så snart jag berättat därom för dem. Men de bara såg på mig och tycktes tro, att det gått runt i huvudet på mig. Nu visste jag för all del, att min familj var lite egen, men jag hade vänner som var intelligenta. När jag berättade om min upplevelse för dem, skulle de helt säkert förstå mig, menade jag. Sen skulle de helt säkert rusa till nästa möte i kyrkan för att få uppleva det samma som jag. Men de lät sig inte beröras det minsta. Då blev jag nästan kritisk, både mot min man, min familj och mina vänner. Jag tyckte de var dumma!”

Så hade alltså Julia funnit det. Kom ihåg en sak: Det har bara varit en enda som levt ett absolut syndfritt liv, nämligen Jesus Kristus. De som var de religiösa ledarna på den tiden, då han vandrade omkring här på jorden, de var så förblindade, att de inte såg det segerrika liv han levde. De kallade honom för vindrinkare! De förstod överhuvudtaget ingenting av det fullkomliga i Jesu Kristi liv. De var så förblindade, att de inte ens förstod, att han var den levande Gudens Son. Och han som levde detta syndfria liv, honom kallade de vindrinkare!

Det kan väl hända, att de kallar dig för något som är värre än så, men le bara och ge inte igen!

Vet du något mer de sade om Jesus?

”Vi vet att den mannen är en syndare”, sade de. Det kan vara skäl att tänka på det och att inte bli överraskad, om dina medmänniskor inte ser att du lever i seger.

Fortsätt bara att vara ödmjuk. Det är det mest överbevisande. Ödmjukheten är den främsta av de kristna dygderna. Det finns faktiskt inget som i högre grad kan verka överbevisande på en ickekristen, när det gäller vad frälsning är, än en ödmjuk kristen, som lever ett liv i seger genom Jesus Kristus.

Låt oss därför vara ödmjuka! När vi känner oss trötta på människor, när de kritiserar oss för att vi är så renläriga, då får vi inte bli kärlekslösa eller bittra. Vad som än händer, ge inte rum åt en bitter ande. Tag inte på dig den där minen som säger: jag är heligare än du! Nej, inte för ett ögonblick! Annars förlorar du både segern för egen del och det goda inflytande, du kan ha på din omgivning.

Det finns nämligen ingenting mer frånstötande i denna värld än en person som säger sig vara kristen och som visar upp denna ” jag-är-heligare-än-du”-fasad. Det är avskyvärt.

Och nu en sak till sist, som gäller dig som är andedöpt.

Jag tvivlar på ditt andedop, om du säger att du blivit uppfylld med den helige Ande och samtidigt är fanatisk och vill ge sken av att vara heligare än andra. Sånt har inget samband med den helige Ande – och inte heller med Jesu sinne.

Det har däremot ödmjukhet. Jesus, den levande Gudens Son, antog tjänareskepnad, band ett linnekläde om sig och tvättade sina lärjungars fötter. Han visade oss, hurudana vi skulle vara. Då borde väl vi som är andedöpta leva för att tjäna. För då kommer vi att bli till ett vittnesbörd om vår Herres och frälsares ödmjukhet, som vi blivit delaktiga av. Då kommer vårt liv att vittna om att den helige Ande bekläder oss med kraft att tjäna.

 

                             ♥                              

Ja, kära vänner, frälsningen, att leva ett liv i samklang med Gud är ju det absolut mest naturliga som finns. Han skapade oss, människan, till sin avbild, till att leva vid Hans sida. Att kontakten bröts mellan Gud och människan var ju människans val, och därmed bröts det naturliga bandet med universums skapare. Han gav oss en fri vilja, av kärlek. Men inte ens första generationen i skapelsen, Adam och Eva, klarade av att leva i renhet.

*

Men tänk, Gud vägrade ge upp om människan, sin älskade skapelse. Om och om igen försökte Han återupprätta det som brustit, och längtade efter att få tillbaka kontakten med oss människor. Gång på gång svek vi Honom, och sen gick Han själv ned på jorden i egenskap av människa, när Han sände sin egen, enfödde son till jorden, för att som enda uppdrag dö för hela världens synd och skuld, och sätta oss fria. Men för att den friheten ska gälla för oss, måste vi ta emot Jesus i våra hjärtan, se det som Han gjorde för oss på Golgata som den enda vägen till Gud, och tro på att Han lever idag. Han är bron, den enda, mellan människan och Gud. Ingen annan kan ge oss frälsning. Genom inget annat namn kan vi finna frälsning, genom namnet Jesus.

*

Jag är ju uppväxt med ena foten i kyrkan och den andra ute i världen. Min familj var kristen och jag fann delvis en plats i den gemenskapen. Det som var en av de svåraste sakerna med kyrkan för mig var att jag fick en falsk bild av hur lycklig och glad man blir när man blir frälst. Jag var ju frälst, men bar på djup sorg som jag hade med mig från småbarnsben, eller t o m med modersmjölken. Alla pratade också om friden som man kände i sitt hjärta när man var frälst. Allt detta var fullständigt fel. Jag var knappast lycklig, och vad ens frid i hjärtat var, hade jag ingen aning om. I min själ fanns tidigare bara oro och sorg, ända tills för bara några år sen. Jag kände mig mindre värd och utanför i alla de församlingar jag var med i, och den glättiga ytligheten och alla klappar på axeln drev mig periodvis bort från kyrkan. Jag har förstått på senare år, att vara frälst, att leva med en Gudsgemenskap har INGENTING med känslor att göra, och ingenting med religion att göra. Min barndomsungdoms/livs hörda predikningar om glädje i Gud, liv i lycka och överflöd, och mycket annat förstörde mycket inom mig. Nu har Gud läkt dessa bitar i mig, och idag vet jag att glädje i Gud handlar om något helt annat, än att springa omkring i kyrkan och småskratta och klappa varann på axeln. Det är att ha funnit en sann och verklig, djup och trygg gemenskap med Jesus själv, helt oberoende av någon församling. Han har läkt mina sår på insidan. Amen.

*

Det spelar ingen roll hur jag mår eller känner det. Jesus går med mig varje dag, och jag VET att Han bär mig genom allt. Det är sann trygghet. Sen jag började söka Gud på allvar för mig själv, med bön och bibelläsning så har jag funnit friden jag så länge sökt, och jag har funnit glädjen i Gud och vet idag att min relation med Gud bygger på fakta och inte på mina känslor. Det är en underbar sanning.

*

Min barnsliga, enkla tro på Gud är det starkaste och största jag någonsin tagit emot. Och oavsett vad jag kan känna vissa dagar när smärtorna i kroppen, eller utmattningen tar överhand, när jag gråter av förtvivlan, eller känner mig liten och grå, oavsett allt detta så vet jag idag att JAG HAR SEGER i JESU NAMN. Aldrig tvivlar jag mer på att Han bär mig, genom allt, trots allt. Han är den enda tryggheten och hjälparen. Han är LIVET.

*

Det är en skrämmande tid vi lever i just nu, och Kathryn Kuhlman är död sen länge. Men vilken gudskvinna hon var. Hon är ett sant föredöme. Hon var klarsynt och levde för Herren. Idag lever vi bland splittrande församlingar, och många av våra präster, pastorer och andra ledare, går sin väg från Gud, och många av oss följer med och bara tar för givet att de vet bäst. Man kan undra vad som händer. Det är sjukt! Men, vänner, vi lever i den tiden nu då allt detta måste hända. Det är bibliskt. Men det är oerhört sorgligt, man blir djupt bedrövad av hur blinda många ur Guds folk är. Vet ni vad jag tror och är övertygad om: OM vi verkligen lever nära Jesus, så KAN VI INTE gå vilse. Vad betyder då detta? Jo, det betyder att stor del av Guds folk är vilse, och lyssnar på andra krafter och inte på Guds röst.

*

Istället för att bli bittra och kärlekslösa, låt oss be Gud om kärlek i överflöd, till varandra och till alla medmänniskor. Det står i Guds ord: ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek”. Här ligger nyckeln till sann väckelse. Låt oss fyllas av Guds kärlek och låt oss också be för varandra, be för vårt älskade Sverige. Jag ber om förkrossade hjärtan, om böjda knän, om förvandlade sinnen och väckelse i våra liv. Då först kan vi se ett förvandlat land. Låt svärdet gå genom Sverige, kära vänner.

Gud välsigne er alla<3<3<3