Vid min älskade lilla stuga <3
♥
Den nakna själen
sipprar sakta ut
ur det sålliknande höljet
så länge den varit instängd
kisar med sina ovana ögon
emot något nytt
det är nog det som kallas ljuset
tar emot reflexerna av liv
det första andetaget
är som att födas
det gör ont
men själens ont får ge vika
blommorna har fått liv
knoppar har brustit och slagit ut
mörkret backar skamset undan
och den livgivande floden föds
strömmar nu fram
i den ännu nakna själen
vars enda skydd är
i skaparens ömsinta händer
(Poesi: Maria Svanerud Sahrling)
♥
En längre tid har jag varit så nere på djupet att jag omöjligt har orkat vara aktiv här på min blogg. Det stormar fortfarande kring och i mig, men har lugnat sig något i alla fall. Till min glädje har jag upptäckt att många fler än jag trodde ändå har besökt min blogg mycket, och många har hört av sig via mail. Tack alla som bryr sig om mig <3.
Ibland händer saker i livet som man inte beräknar ska hända. Jag vill inte gå närmare in på det, men ändå vill jag ni ska veta att jag TROTS motgångar och svårigheter fortfarande är, eller igen, håller på att ta mig upp på fötter. Det är ju inte första gången något sorgligt händer precis :/.
Det är heller inte bara en gång jag, här i min blogg öppet har berättat för er hur Gud gripit in i mitt liv och i mina svårigheter. Alltid, och genom allt så har han funnits där, och lika denna gång. För bara en kort tid sen så var jag så nära att ge upp, o jag ropade till Gud om hjälp från mitt innersta. Varenda tår var fylld av förtvivlan.
Tänk att Herren såg mig även denna gång. Visst är det fantastiskt!
Jag VET att många av er liksom jag fått burit många tunga bördor genom livet, och jag vet att ni liksom jag också, tack vare detta, fått komma Herren mkt nära. Det är en välsignelse, kära vänner. Hur konstigt det än låter.
Du som är nära att falla isär just nu, läs mitt blogginlägg jag skrev för fem-sex dagar sen, tror jag det var. Det finns en Gud som finns för dig, som vill vara nära dig, bära dig, genom allt.
...
Oj, nu är det den 1:a november. Orkade inte skriva färdigt blogginlägget igår :/. Men nu är det en ny dag, o 90 nybakade bullar i frysen :), o två handleder som just nu är obrukbara, men det är priset för att få lite hembakt att bjuda på när gäster kommer, o det måste få vara värt det ibland. Idag kanske jag gör någon/några sockerkakor också, vi får se. Men det blir/måste bli mkt vila idag, så jag orkar med målargruppen ikväll. Det är såå roligt och givande att måla, och träffa alla goa vänner där. Det tar på den fysiska orken, men ger mitt inre mer glädje, likasom det är med keramikgruppen jag går på på måndagar. Igår var det dock ingen keramik p g a att det är höstlov nu o de går efter skoltiderna där. Men att arbeta i lera/keramik är oerhört givande, och där talar Gud ofta till mig, om Hans kärleksfulla händer som ständigt är beredd att korrigera sitt verk när det brister eller går sönder. Han kastar ju aldrig bort en "lerklump" när den misslyckas, utan börjar om igen. Visst är det underbart! Tänk så många gånger jag och många med mig har gått sönder, o ändå slänger Han aldrig bort ett påbörjat verk. Tack gode Gud för den nåden. Och hur konstigt det än låter så verkar det som att kärlet blir starkare desto mer beroende det blir av skaparens förvandlande/läkande händer. Och vet du, det finns en så stor tröst i berättelsen om Jeremia i Bibeln, i Jer.18. Där står det skrivet om krukmakaren och dess verk. Där står att, "leret misslyckas i Hans hand", hörde ni, I Hans hand, så gjorde Han det helt igen. Det säger oss något mycket viktigt. När vi misslyckas på olika områden i livet, så arbetar Han med oss om igen, och vi trillar aldrig ur Hans händer och där misslyckas (om vi vill vara däri), utan när vi misslyckas gör vi det I HANS HÄNDER. Vad tryggt!!! Förstår du vad detta betyder? Vi behöver aldrig vara rädda att försvinna ur Hans åsyn, om vi inte själva tar det steget. Han ser allt du går igenom, och håller kvar dig i sina händer genom allt.
...
I lördags kväll var jag på ett möte i stan. Hans Weichbrodt talade, på alla möten under hela helgen, en ekumenisk konferens. Jag och en väninna åkte dit, och min man var med o spelade i lovsångskören. Det är första gången på över ett år jag gått in i vår kyrka, och säkert ett år minst före det. Det var en otroligt stark och sprakande predikan som var vass och talande. Jag älskar såna predikningar! Det ska kännas, och det ska sättas igång processer inombords efter att ha hört en predikan, är min åsikt. Då är den bra. Det måste bli frukt av det som sägs och förmedlas av Gud, då kan man veta att det kommer från Honom. Detta var en sådan predikan. Vi har alla saker vi behöver jobba med inom oss och det puschar en på ett härligt sätt att ta tag i sitt andliga liv och relation med Gud.
Jag har lyssnat på alltför många predikningar som inte kommer med något nytt och friskt, utan är som örongodis där vi alla kan gå därifrån i mysstämning och tycka att vi är perfekta kristna.
Något Hans Weichbrodt nämnde i sin predikan då var hur illa vi tänker när det gäller diverse synder, hur vi själva graderar hur det ska se ut i "syndaskalan", t ex att all sexuell synd är så fruktansvärt tabu så det går liksom inte ens att mäta, medans att, på ren svanska, prata skit om varandra inte alls är lika illa. Det står inget i Bibeln om olika skalor för olika synder, vad som är värst eller ganska okej. Då betyder det ju faktiskt att Gud själv inte graderar synder, utan att vi ska försöka undvika dem alla, och när vi faller på något område, så står Gud där med sina öppna armar och tar emot sina barn som misslyckats.
Jag tycker detta är mkt viktigt att våga prata om, hur vi kristna behöver skärpa oss i våra högfärdiga åklagarkåpor vi iklär oss i. I världen behövs åklagare, men inte på det andliga planet, där finns bara en åklagare och det är Satan själv. Försvarsadvokaten är den Helige Anden. Känns det då bra, att vi som kristna ser snett på varandra, trycker ner varandra och ser alla andras små fel, men missar stora bjälkar i våra egna liv. Är det rätt? NEJ, då liknar vi Satan. Men bygger vi upp varandra, ser varandra, tröstar, hjälper, försvarar, då´börjar vi på att likna den Gud som vi säger oss tjäna. Vänner detta är allvarligt. Låt oss ta en funderare på hur jag/vi lever, om vi dömer, om vi älskar, om frukterna från våra liv liknar det Gud vill med oss, eller om frukten av våra gärningar är ruttna. Det kan vi lätt se, om vi vågar se in i oss själva ordentligt. Vem tillhör vi?
Det finns en sång, tyvärr vet jag inte vem som skrivit den, men en strof går så här:
"På frukten ska trädet kännas
i gärning ska det ses vem du är
Vad hjälper det väl då, om du säger, du tror
när ditt liv slår ihjäl dina ord".
♥
Regnet som faller från mina ögon
är ju så vackert
Hur kan det göra så ont
Som en flod rusar tårarna nedför kinderna
Så bråttom de har
som om de tävlade för att nå målet först
vilket mål
Är det tystnaden från gråten som är målet
när regnet fallit klart
eller är det renheten efter den inre städningen
som doftar så gott
eller kanske känslan av att ännu en gång
ha fått vara liten och få falla hjälplöst
i skaparens kärleksfulla armar
(Poesi: Maria Svanerud Sahrling)
♥