Ökenblomman

Förmiddagarna för mig försvinner, först o främst i sömn, sen efter värktabletterna så måste jag vänta in dess verkan o först efter det kan jag kliva upp ur sängen. Visst är det jobbigt, men jag måste acceptera läget. I många, många år försökte jag förneka min fibromyalgi o ME/CFS (kroniskt trötthetssyndrom). Vet ni varför jag förnekade det? Jo, jag fick alltid höra från kristna människor till höger o vänster att "du ska inte ta emot det, i Jesu namn", eller "du har för lite tro", eller "det där är djävulen, stampa på honom".

HE HE HE .... ja, vad säger man nu i efterhand när man blivit klokare? FY sjutton, hur människor kan bete sig!! Tyvärr i synnerhet kristna. Gud gråter.

Vet ni att sjukdomar inte är något djävulen kastar på oss! Det är något som följer med det faktum att vi är människor och vandrar här på jorden. Vi är inte automatiskt skyddade mot sjukdom för att vi är kristna, och inte heller skyddade mot andra svårigheter vi kan möta i livet. Skillnaden är att vi inte står där ensamma när "olyckan" kommer. Då bär Gud oss.

Vet ni, igår när jag kom hem efter ett kort besök i vår lilla lokala matbutik så såg jag att en av mina grannfamiljer i huset mittemot höll på att flytta. Jag visste att de skulle göra det, men inte när. De skulle byta från en trea till en fyra, här på samma gård. En ung familj, med två småbarn. Där gick den unga mamman med famnen full av packning och barn, och hennes fibrosjuka mamma gick efter o bar på tunga kartonger över gården.

Plötsligt kom jag att tänka på att jag dagen före hade bakat bullar (jag blev så arag över min orkeslöshet, att jag satte igång att baka:/). Jag kände mig med ens så glad, o nästan sprang uppför trapporna till min egen lägenhet, in till frysen o tog fram två bullpåsar, o sen snabbt gick jag iväg igen. Skyndade mig bort till lägenheten grannarna höll på att flytta in i. De mötte mig i dörren, och blev så glada att jag tittade dit o ville veta hur det gick för dem. När jag sen sträckte fram de två påsarna bullar blev de nästan chockade. Aldrig hade de varit med om att någon utifrån brytt sig om dem så och gett de nybakade bullar som uppmuntran. För mig är det en helt naturlig handling, och fler bullpåsar har jag gett bort efter de, men jag blev nästan bestört över hur ovana de var av medmänsklig kärlek.

Vad håller vi kristna på med egentligen?? Ska inte vi vara de som ger, som tröstar, som hjälper, som älskar, utan tanke på lön. Själva lönen är ju glädjen över att få finnas till för våra medmänniskor. Vänner, det är ju då de kan se en skymt av Jesus, i oss. Skärpning nu, alla mina kristna syskon!

Jag skulle vilja utmana oss alla i att överträffa varandra i goda gärningar. Det är bibliskt! Låt oss släppa koncentrationen på oss själva och allt materiell välfärd som de flesta av oss förlorar oss i, liksom världens barn. Vi MÅSTE vara annorlunda. Det måste finnas något i vårt sätt att leva som visar på vem vi tillhör. De, världen, MÅSTE kunna se en glimt av himlen inom oss, om vi ska kunna vinna människor för Honom.

Jag har bjudit hem denna flyttfamilj idag. Vet inte riktigt när de kommer, men dörren står öppen och de är välkomna. Kanske blir det fika (sockerkakan i ugnen), eller kanske de är hungriga, i så fall blir det mat. Känner glädjen redan av att få tjäna Gud i vardagen.

Jag önskar er alla en härlig dag. Se till att göra något gott för någon annan idag, någon som inte väntar sig det, någon som inte kan "ge tillbaka". Då kommer du att växa i Jesus, o sova gott inatt<3.

Lycka till, o Gud välsigne er alla<3<3<3

Mia