Ökenblomman

En levande asfaltsblomma med allt vad det innebär, det är jag.

Sköna maj, välkommen<3<3<3





Kära vänner ...



Det är alldeles för länge sen jag skrev här. Det har varit sååå mkt i mig o kring mig, så orken har helt enkelt inte funnits. Har inte ens varit ute här på min sida o sett hur många besökare jag haft under min "tysta tid". Jag häpnades, o blev så glad nyss när jag såg att så många dagligen följer min blogg, läser den, besöker min sida, trots tider av tystnad. Tack för det, alla ni som fortsatt titta in till mig.

Ska nu försöka bli bättre på att underhålla min blogg o mitt skrivande här, och ärligt talat så är det nog så, att under de tysta tiderna så händer det mest inuti, i mig i alla fall.

Ni som känner mig vet ju också att jag är öppen o personlig i mitt sätt att "prata", o alla vet ju vid det här laget att jag bor ensam med min dotter, men att vi, min man o jag, är de bästa vänner.

Vintern som har gått har tärt oerhört på mig, på min sjukdom o har liksom paralyserat mig. I september flyttade vi, o det gick jättebra, o vi trivs så bra här. Värken var mkt svår denna vinter, i och för sig, som alla vintrar, men extra nu förmodligen p g a alla förändringar i livet.

Trots allt så har min tro på Gud, min känsla av Jesu närhet ökat under denna tid. Jag har fått ett ytterligare djup i min relation till Gud. Jag har ju mina perioder då jag brottas med rädslor, får ångest och är rädd för att drabbas av något farligt. Det konstiga är att detta kommer helt oväntat och kan pågå under lång tid, sen lika väl så kommer det långa perioder då jag inte är rädd för något. Märkligt. Förmodligen kan dessa rädslor ha att göra med att jag förlorat många i mitt liv, och att de sorgerna kanske inte är bearbetade på rätt sätt, vet inte. Men jag gör som alltid, lägger allt i Guds händer.

Det har också hänt en märklig sak. På grund av den svåra vintern med aärken o tröttheten så sökte jag nu i mars läkaren för att diskutera ev ändringar i mediciner, så att jag skulle få må lite bättre. Plötsligt så frågar han mig om jag kan tänka mig att få åka iväg på ett smärtrehab ett tag. Om man tänker på hur samhället idag hanterar oss sjuka så blev jag mkt förvånad över att han ens trodde jag skulle ha den minsta möjliga chans att få komma till ett sånt ställe. Man följer ju debatterna som pågår, och de är definitivt inte till den sjuka människans fördel. Att samhället skulle kunna tänka sig att jag är värd att få vara på ett sånt ställe i en månad, inte för att sen bli arbetsför, utan för att höja min dåliga livskvalité, det trodde jag aldrig. Men det hände!

Om några veckor ska jag iväg. Det blir tre veckor nu, och en vecka till senare mot hösten. Jag kommer att få tillgång till all hjälp jag behöver för både min kropp och själ. Det är såå spännande, och jag ser så mkt fram emot det, och är nyfiken på vilka nya människor jag kommer att få möta och lära känna. Jag VET att min Gud är med mig i detta och att det är Han som ordnat att jag får komma dit.

En ytterligare nyhet, som också är omtumlande för mig är att, en dag för några veckor sen så fick jag ett meddelande från min fd lärare på skrivarlinjen. Hon tyckte jag skulle gå ut på deras hemsida o se vilka kurser de har nu. Jag gjorde det, o blev då påmind om en påbyggnadskurs, Pennspetsen, inom skrivarlinjen. Jag gick tidigare 4 år på skrivarlinjen o det är bland det bästa jag gjort. Och nu dök detta upp. Jag har ju pågående skrivprojekt som jag aldrig orkar ta itu med, så, nånting hände nu när jag läste om detta, och jag bestämde mig för att söka. Det är på distans, o närvaro på skolan är bara 1 eller 2 ggr i månaden, då man träffar sin mentor och pratar om det man skriver om/projektet och så är det bokdiskussioner med hela gruppen. Sex böcker, som ska jobbas igenom. Det finns en pytteliten rädsla i mig att jag inte skulle orka detta, men jag vet ju inte det om jag inte försöker. Det känns rätt o då går jag på det. Tror det också är något Gud är med i.

Tänk om jag ska få må bättre i framtiden? Tänk om det vore så bra. Vill hoppas.

Det är mååååånga foton som jag vill dela med mig av till er som jag tagit under min "tystnad", men alla går ju inte :), men här kommer ett gäng foton i alla fall. Önskar er allt gott, och än en gång, TACK för den uppmuntran jag fick, att jag fortfarande o trots tystnaden har såå många läsare. Ska verkligen försöka nu att hålla i skrivandet här :).

Kram till er alla<<3






Min tatuering i nacken. Härligt vittnesbörd!!!! :)<3







En av alla tårtor jag gjort nu till vårens alla födelsedagar i familjen. Tror det här var när Manda fyllde<3

























Min älskade Manda<3







Ett redigerat foto när jag drejar

























Vår lilla söta Snövit<3







Kvällsutsikt från mitt sovrumsfönster<3


























Här följer några foton från min Mandas fotoutställning hon hade som ett projektarbete i skolan. Tyvärr är ju inte de här bilderna på hennes otroligt fina foton, i så bra kvalité, men förhoppningsvis anas hennes stora begåvning för fotografering o design.
Jag är jättestolt över henne <3<3<3

















Utställningen var på Kvarnen i Söderhamn.






Den vackra miljön kring Kvarnen















































































































Älskade mamma o jag i fredags<3














Lille Milo, med mormor o gammelmormor <3<3<3






<3<3<3






Inget, som i mammas famn <3<3<3




















Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: